Music is my hot hot sex

Igår var det visst fest. Johanna och Frida hade slagit sina kloka hjärnor ihop och organiserat en så kallad hästvägsfest långt uppe på Huskvarnaberget, i IKHP-stugan om man ska börja gå in på detaljer.

Kvällen började på O'Learys (eller O'Lairys som de flesta märkligt nog väljer att uttala det) med Adam, Simon och Erik i ett försök att få till något som skulle kunna liknas vid förfest. Ahlen, som finner hockey tämligen ointressant, snyltade mest på Adams respektive Eriks öl och väntade på att första perioden skulle sluta så att vi någon gång skulle kunna komma iväg. När tjugo inte allt för effektiva minuter var spelade hastade vi ut, och kunde i tio minuter kolla på en medvetslös dödsknarkare innan bussen kom. Incidenten med dödsknarkaren var inte alls trevlig, han var helt livlös mitt på Juneporten (känns det igen Randau?) samtidigt som hans kompis som förmodligen var nästan lika nedknarkad stod och vrålade "Jesper, du får inte dö", och var i samma veva helt borta. Och nej, det var inte alkohol. Med alkohol kan man visserligen däcka ganska rejält, och bli ganska borta dessutom, men man är inte helt stadig på benen samtidigt vilket kompisen var. Mentalt långt ute på is, men kroppen hängde med hela tiden. Och alkohol dricks sällan i en sådan hastighet att man däckar åtta en fredagskväll. Det kanske mest läskiga var att personera såg hyfsat städade ut, två unga propra killar indikerade utsidan.

Ambulans kom efter ett tag, folk hjälpte innan dess självklart till och någon konstaterade att denna Jesper åtminstone andades. Allt medan kompisen gick stadigt runt och vrålade svordomar åt Jesper och åt alla andra och inte verkade höra något av vad folk sa åt honom. Sen kom ettan och vi åkte iväg mot Huskvarna. Ahlen var efter detta, tillsammans med minkdissektionen i tankarna, mycket illa itll mods. Alla gånger man har tyckt att det skulle vara spännande att testa på något lite mer olagligt än alkohol var som bortblåsta (sen är det ju såklart skillnade på knark och knark, cannabis, som 42% av befolkningen tydligen vill legalisera enligt den högst vetenskapliga undersökningen i Expressen igår, är ju ganska mycket snällare än GHB som överdoseras hit och dit). Men ganska snart släppte Ahlen den dystra stämningen och började tagga för festen igen. Och efter en snabb visit inne på Rosengallerian vandrade de fyra unga herrarna iväg mot IKHP-stugan, Ahlen med ett glas vin/cola i handen.

En lång och brant halvtimme senare var vi framme, bara för att se att de utlovade dörrvakterna var så beskedliga de i princip kunde bli. Ahlen hade tänkt sig något i stil med ett antal buttra, brutala personer av storlek åtminstone halv Magnus Samuelsson. Istället var det en halvstor kille, några år äldre än oss, samt en liten kille på kanske 13 år som snällt kollade vår legitimation och ytterst trevligt hälsade oss välkomna. Sedan äntrade vi lokalen.

Sen stryker Ahlen massor.

Sen pratade Ahlen lite med Thorsten.

Sen stryker Ahlen mer.

Sen dansade Ahlen en hel del till Thorstens eminenta musik.

Sen stryker vi ännu mer.

Sen var det dags för Ahlen att gå hem tillsammans med Ebba. Ahlen inser då att väskan som förvarades i en städskrubb var helt blöt av såpa, vilket väl inte var bäst. Några till, däribland Adam, hängde med oss ut i den mörka natten. Det gick inte helt oväntat snabbare att ta sig ner för berget än att gå upp. Bilar passerade och erbjöd oss skjuts, men jag tvingade kvar Ebba med en lång pratstund under hela vägen hem i åtanke. Något som jag behövde. De andra tog dock erbjudandet om bilfärd hela vägen hem utan att tveka, men det passade som sagt inte för mig.

Mitt lokalsinne är väl inte det sämsta, men absolut inte det bästa, så efter ett tag inser jag att vi har gått alldeles för långt längs med berget. Ser då en trappa som jag kände igen skarpt, och kommer på att det är trappan man passerar på väg till och från Thorsten. Därifrån hittade jag till Esplanaden utan problem. Vid Rosengallerian fick Ahlen för sig att han skulle kolla när buss 13 gick, buss hem till Ekhagen hade varit fint istället för att gå hela vägen hem vilket skulle ta en 40 minuter. Ahlen ser på mobilens disply att sista 13 går 01.54. Klockan var just då 01.53 enligt samma tekniska pryl, så jag och Ebba lade benen på ryggen och hoppade in i bussen som snällt väntade på oss. När bussen sen åkte iväg insåg Ahlen att 13 bara gick till Elmia så här sent, så vi fick minsann ta ytterligare en promenad på kanske 20 minuter innan vi kom hem till våra respektive hus.

Sen gick Ahlen och lade sig, inte utan en bitter underton i tankarna. Det är jobbigt att vara en urbota optimist om man säger så. Musiken var bra i alla fall, alltid något. Funderar skarpt på att leva efter detta inläggs rubrik.