Imorgon åker Ahlen iväg till Cambridge för att representera de svenska färgerna i den så kallade Kemiolympiaden. Tio dagar betald vistelse, varav två förmiddagar är tävlingstillfällen, i en gammal anrik universitetsstad tackar man ju inte nej till. Det kommer antagligen vara lärorikt också, inte bara kunskapsmässigt, utan för att jag kanske för allra första gången kan skriva ett prov utan att behöva känna någon som helst press på mig. Oerhört skönt ska det bli. Jag lär ju inte ta någon medalj så att säga, mitt mål är helt enkelt att inte komma sist (och när arabländerna ställer upp, där du kan komma med om du känner emiren ungefär, bör målet uppfyllas).
Siktar även att söka upp det danska laget så snart som möjligt efter ankomsten för en optimal vistelse ur nöjessynpunkt. Får man välja att umgås med tre mer eller mindre spiknyktra svenskar, eller fyra gemytliga danskar som dessutom kan lära mig deras högst humoristiska språk än bättre, är valet lika självklart som att Ralf är en tämligen bastant tysk.
Och räkna inte med att kunna nå mig förrän efter torsdagen någon gång, för att stävja fusk beslagtas mobiltelefoner fram tills att båda tävlingsmometen är avklarade. Inte heller kommer vi kunna smita iväg till internetkafe eller dylikt, isolering från omvärlden är det som gäller i början.
fredag 17 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
"Spam idag" eller "En djupdykning i Ahlens inkorg"
Spam. Skräppost. Jobbiga jävla mail som fyller inkorgen. Kärt barn har många namn, som det heter. Min första kontakt med ordet spam var någon gång i sjätte klass när jag precis kommit i kontakt med kvalitetscommunityn Lunarstorm. Om man under kort tid skrev för många så kallade gästboksinlägg till någon poppade det upp en ruta som sa (fritt från minnet): Ajabaja, du får inte spamma sådär *rycka i håret*. Inte hade den då prepubertale Ahlen någon aning om vad "spamma" var, men hans på det logiska området väl utvecklade hjärna lyckades ändå koppla ihop det med de ibland lite för stora mängderna meddelanden han under tråkiga stunder mer eller mindre terroriserade sina klassmedlemmar med. Annars var han mer imponerad över hur de ansvariga för Lunarstorm på ett sådant snyggt och fyndigt sätt lyckades implementera det där "*rycka i håret*" på slutet. Att komma på ett sådant fyndigt slut av meningen och dessutom lite nonchalant sätta det inom asterisker, det beundrade jag djupt inom mig.
När jag nu för tiden hör spam, tänker jag alltid först och främst på det eminenta programmet Morgonsoffan. Sen förskjuts mina tankar till inkorgen tillhörande min reservmail, för efter att ha varit så gott som förskonad i några år började det för några månader sedan så smått trilla in en mindre mängd skräppost där, ett fåtal mail per dag. Inget farligt, framför allt inte eftersom det mesta automatiskt filtrerades bort och hamnade i facket för spam. Ahlen var dock inte nöjd. På sitt allra mest impulsiva troll-humör, fick han för sig att besvara dessa mail, i hopp om att bygga upp en kontakt med personen bakom det. Med omsorg valde han ut ett mail där det erbjöds fungerande botemedel mot erektil dysfunktion, och besvarade det med "Please tell me more". Det borde han kanske inte gjort. När de förmodade datorerna bakom all skräppost insåg att min mail faktiskt existerade, då börjar vi snacka spam. Under några veckors tid fylldes facket för spam på med säkerligen åtminstone 50 nya mail per dag. Där satt Ahlen och kunde frossa i erbjudanden om billiga mediciner från kanadensiska apotek, bonusar på allehanda online-casinon, billig viagra samt en hel del andra medel mot impotens, mängder med viktminskningsmedel (som om jag skulle behöva det...), andra billiga varor, klockor exempelvis, och så vidare, en bra bit mot oändligheten. Vissa försökte med knep som att inleda rubriken med "RE:" för att försöka lura mig att det var ett svar, andra försökte med att utforma rubriken så att det skulle verka som en bekräftelse av något jag hade beställt. Fantasin hade då inga gränser.
Det jag som kille, kanske logiskt nog, fastnade mest för var alla mail om olika metoder för penisförstoring. Inte för att jag anser mig ha något större behov av ett ingrepp av denna typ, utan det var de välformulerade rubrikerna jag fann roande. För till skillnad från de andra spamkategoriernas rubriker som var väldigt rakt på sak, exempelvis "Low your medication expenses ordering meds in Canada!" och "Pick your free 800% BONUS", så var rubrikerna mailen om penisförstoring ofta någt mer diffusa och framför allt, sannerligen ytterst humoristiska. Minns den första rubriken som fick mig att inse det, den löd något i stil med "Don't be the small guy in the club". Istället för att vara rakt på sak, verkade de här alltså vilja träffa någon som kanske skäms så mycket över att inte vara välutrustad, att han knappt ens vågar duscha efter träningen. Det kan inte vara lätt. "Bring back time when girls were yours", är en annan jag minns med tydlighet. Johnny, 38, kanske var populär på högstadiet då han var den coola killen som skolkade och tjuvrökte bakom idrottshallen, självklart inte i rökrutan där det vanliga patrasket stod. Nu för tiden är han dock arbetslös, och hans enda utbildning består av åtta månader på drift och underhållsprogrammet innan han hoppade av gymnasiet, vilket sakta men säkert har gjort honom mer och mer impopulär hos det täckta könet. Sjävklart är det då lättare för Johnny att nappa på ett mail med nyss nämnda rubrik, en tio-tums penis hade ju varit perfekt för honom när han ska ut och ragga på kvarterspuben. Andra favoriter som jag just nu kan beskåda (då skräppost rensas bort efter en månad) är "Increase your penis and forget your low self-esteem" (för det hänger ju ihop...), "Get a nice big thick device" (uttrycket "device" var då nytt för mig) och "Every extra inch gives her extra orgasm" (teknikträning, någon?).
Till sist, kanske min största favorit av mailen som just nu i spamfacket:
Än så länge ser det ju ganska bra ut eller hur. Men, som avslutning, en länk med texten "MORE TIPS INSIDE!". Ja, nog...
När jag nu för tiden hör spam, tänker jag alltid först och främst på det eminenta programmet Morgonsoffan. Sen förskjuts mina tankar till inkorgen tillhörande min reservmail, för efter att ha varit så gott som förskonad i några år började det för några månader sedan så smått trilla in en mindre mängd skräppost där, ett fåtal mail per dag. Inget farligt, framför allt inte eftersom det mesta automatiskt filtrerades bort och hamnade i facket för spam. Ahlen var dock inte nöjd. På sitt allra mest impulsiva troll-humör, fick han för sig att besvara dessa mail, i hopp om att bygga upp en kontakt med personen bakom det. Med omsorg valde han ut ett mail där det erbjöds fungerande botemedel mot erektil dysfunktion, och besvarade det med "Please tell me more". Det borde han kanske inte gjort. När de förmodade datorerna bakom all skräppost insåg att min mail faktiskt existerade, då börjar vi snacka spam. Under några veckors tid fylldes facket för spam på med säkerligen åtminstone 50 nya mail per dag. Där satt Ahlen och kunde frossa i erbjudanden om billiga mediciner från kanadensiska apotek, bonusar på allehanda online-casinon, billig viagra samt en hel del andra medel mot impotens, mängder med viktminskningsmedel (som om jag skulle behöva det...), andra billiga varor, klockor exempelvis, och så vidare, en bra bit mot oändligheten. Vissa försökte med knep som att inleda rubriken med "RE:" för att försöka lura mig att det var ett svar, andra försökte med att utforma rubriken så att det skulle verka som en bekräftelse av något jag hade beställt. Fantasin hade då inga gränser.
Det jag som kille, kanske logiskt nog, fastnade mest för var alla mail om olika metoder för penisförstoring. Inte för att jag anser mig ha något större behov av ett ingrepp av denna typ, utan det var de välformulerade rubrikerna jag fann roande. För till skillnad från de andra spamkategoriernas rubriker som var väldigt rakt på sak, exempelvis "Low your medication expenses ordering meds in Canada!" och "Pick your free 800% BONUS", så var rubrikerna mailen om penisförstoring ofta någt mer diffusa och framför allt, sannerligen ytterst humoristiska. Minns den första rubriken som fick mig att inse det, den löd något i stil med "Don't be the small guy in the club". Istället för att vara rakt på sak, verkade de här alltså vilja träffa någon som kanske skäms så mycket över att inte vara välutrustad, att han knappt ens vågar duscha efter träningen. Det kan inte vara lätt. "Bring back time when girls were yours", är en annan jag minns med tydlighet. Johnny, 38, kanske var populär på högstadiet då han var den coola killen som skolkade och tjuvrökte bakom idrottshallen, självklart inte i rökrutan där det vanliga patrasket stod. Nu för tiden är han dock arbetslös, och hans enda utbildning består av åtta månader på drift och underhållsprogrammet innan han hoppade av gymnasiet, vilket sakta men säkert har gjort honom mer och mer impopulär hos det täckta könet. Sjävklart är det då lättare för Johnny att nappa på ett mail med nyss nämnda rubrik, en tio-tums penis hade ju varit perfekt för honom när han ska ut och ragga på kvarterspuben. Andra favoriter som jag just nu kan beskåda (då skräppost rensas bort efter en månad) är "Increase your penis and forget your low self-esteem" (för det hänger ju ihop...), "Get a nice big thick device" (uttrycket "device" var då nytt för mig) och "Every extra inch gives her extra orgasm" (teknikträning, någon?).
Till sist, kanske min största favorit av mailen som just nu i spamfacket:
Secrets of landing your dreamgirl
Learn how to approach girls in any situation and make them think you're fantastic!
Whenever I suggest approaching groups of women I get LOADS of guys looking at me as though I'm from another galaxy.
I realize that lots of guys probably don't have the initial confidence to simply walk up to beautiful women they don't know.
Don't worry, this can be easily fixed.
I'll give you some simple tips here.
You see the girls.
Go up to them and talk to them NOW!
Don't waste time.
Within 3 seconds of seeing them, approach them.
Some people call this the 3 second rule and I must say it really does seem to work.
Än så länge ser det ju ganska bra ut eller hur. Men, som avslutning, en länk med texten "MORE TIPS INSIDE!". Ja, nog...
onsdag 15 juli 2009
Brian looked for love, but I want more
Det här blogginlägget ska handla om namn. Dock inte vilka namn som helst, utan mina egna högst stiliga. Som de flesta av er läsare säkerligen känner till, är Ahlen inte mitt riktiga namn. De tre första bokstäverna sammanfaller dock med de tre första i mitt efternamn, och på så sätt skapades mitt smeknamn en gång i fjärde klass då det var opraktiskt med två stycken David i fotbollslaget. Min plats i hierarkin var inte lika hög, och därför blev det helt enkelt jag som fick byta. Inte mig emot, Ahlen var definitivt ett uppköp då smeknamnen överlag i den åldern håller låg kvalitet. Ahlen däremot, det håller än, och jag trivs alldeles utmärkt med det. Jag avundas då inte dem som fortfarande sitter kvar med sina smeknamn från första klass, även om de flesta har fått dem utbytta på senare dagar så vitt jag vet. Några kanske inte hade några gamla vänner med till högstadiet eller mer troligt gymnasiet som jag hade, det skulle annars vara ett effektivt sätt att utplåna smeknamn annat än i sin gamla bekantskapskrets.
Ahlen, det är verkligen förknippat med mig. Förutom släkten, vänner till mina föräldrar och en del lärare, är det ytterst, ytterst få som faktiskt säger David. På högstadiet fanns det till och med flertalet lärare som hakade på trenden med Ahlen, numera är det bara den eminenta Pelle som har uppfattat allt korrekt rätt. Jag själv tänker på mig betydligt oftare som Ahlen, och lystrar nästan inte till David längre i de flesta sammanhang. Presenterar visserligen mig fortfarande som David, men det hör till allmänt hyfs helt enkelt. Dessutom undviker jag massa onödiga frågor om folk får för sig att Ahlen är mitt riktiga namn, de får helt enkelt inse de själva. Gör de inte det, är de kanske inte heller värdiga att använda Ahlen.
Kan bidra med en liten episod från högstadiet på den högst mediokra Kungsängsskolan ("Får du G är vi nöjda!"). Minns jag rätt utspelade den sig så sent som i nionde klass.
Kille i parallellklass: Ey, Ahlen, vilket land kommer du ifrån?
Jag: Öh, Sverige...
Kille i parallellklass: Men asså, Ahlen, det är inte svenskt!
Jag: Nej, men jag heter inte Ahlen.
Kille i parallellklass: Va, heter du inte Ahlen, vad heter du då?
Jag: David.
Kille i parallellklass: Vaaaa, heter du David? Aaah, shiiiit, jag visste inte! (Vill inflika ett "På gud" i den sista meningen, men det känns som en efterhandskonstruktion skapad av schablonbilden av en stereotyp elev från Kungsängsskolan)
Jag, väldigt tyst för mig själv: Nej, jag märkte det...
Så ja, mitt smeknamn är alltså väldigt förknippat med mig. Presenterar jag mig när någon närmare vän till mig är med, får jag alldeles för ofta en undrande blick från alla närvarande vänner, och inte helt sällan ett "alltså, vem är David egentligen?". Inte verkar mitt medlemsskap på Facebook ha bidragit med mycket heller, trots att det är första internetsidan där jag för en gångs skull får heta David.
En nackdel ser jag med smeknamnet, och det är att dess sammansättning gör att det kommer långt fram i allt som sorteras i bokstavsordning. Detta blir framför allt påtagligt när det gäller kontaktlistor i mobiltelefoner, för såvida en vän till mig inte känner någon Adam, Agnes, Adolf, Abel eller Agaton, så hamnar jag troligen först. Nu vill jag att ni gör ett litet experiment. Ta upp er mobiltelefon, och tryck på menyknappen sex gånger. Har ni en någorlunda modern mobil från Sony Ericsson (och säkerligen från andra tillverkare med) bör ni vid det här laget vara vid er kontaktlista. Trycker ni en gång till väljer ni att ni ska skicka SMS:et till personen längst upp, och sedan krävs det ytterligare ett tryck som bekräftning. I min kontaktlista ligger mitt eget mobilnummer längst upp under "Inget namn", sopm en liten spärr. Alla mobiler har inte denna spärr. Det fick jag erfara en kväll, då totalt hela 17 blanka SMS från Julia trillade in med jämna mellanrum. Det var kul de tre, fyra första gångerna telefonen vibrerade, men det kom snabbt en brytpunkt.
Annars har vi klassikern från Samone. Hon hade enligt egen utsago bråkat lite grann med sin dåvarande pojkvän. I sömnen får hon uppenbarligen för sig att skicka ett SMS till honom angående detta. Kruxet var bara att hon i sitt sovande tillstånd aldrig förmådde sig att leta upp hans namn i kontaktlistan, utan tog första bästa. Och vem kom då SMS:et till?
Det krävs ingen större logik för att inse att man blir förvånad när man vaknar upp på morgonen och läser det här:
Mest förvånad blev nog ändå Samone själv trots allt, med all rätt. Jag funderade mest på om det var "Fritzl" hon försökt skriva. Och även om det gav lite spänning till vardagen, föredrar jag nog ändå SMS med någon form av substans i.
Som tidigare nämnt sammanfaller de tre första bokstäverna i mitt smeknamn respektive efternamn. Således hamnar jag även långt upp i så kallade klasslistor. Under gymnasiet är det faktiskt första gången jag inte är längst upp, något som jag alltså blev förärad med under hela grundskoletiden. Minns med blandade känslor att jag dock aldrig lyckades knipa åt mig "längst upp i skolan" under låg- och mellanstadiet. Ett antal båda äldre och yngre "Abbas" gjorde livet surt för mig. Under inflytande av min barnaktiga och ej fullt utvecklade hjärna smidde jag ett tag planer på hur jag skulle eliminera dessa naglar i ögat, vilket på så sätt skulle ge mig den prestigefyllda titeln som troligen bara den statistikfrälste Ahlen brydde sig om. Ingen av de tämligen lågkvalitativa planerna sattes dock i verket, vilket väl var bäst.
Att vara långt upp i en klasslista är väl sådant som borde ge en små fördelar, i form av att inte behöva vänta länge på saker när man går efter ordningen i denna lista. Så var inte fallet på låg- och mellanstadiet. Nästan varje gång, framför allt när det gällde porträttbilderna vid skolfotograferingen, var det alltid någon lustigkurre som kläckte ur sig "men kan vi inte gå nedifrån på listan, vi långt ner får alltid vänta längst". Alltid fick de sin önskan igenom, och den logiska följden blev då att det i princip alltid var jag som fick vänta längst. Till min förtret var det dessutom min i perioder stora antagonist som stod längst ner på listan; att gång på gång se honom kunna springa ut på rast först av alla, medan jag fick vänta längst på grund av bluffmakeri gentemot lärare och fotografer och allehanda löst pack, det var höjden av förnedring. Måhända var det inte ett strategiskt val att på lågstadiet låta den då understimulerade och följdaktligen oroliga Ahlen vänta till sist. Det insåg nog lärarna och fotografen när jag på slutet med jämna mellanrum "råkade" sticka fram huvudet bredvid mina klasskamrater precis när fotografen tryckte på avtryckaren, för att med kameran porträttera dem (självklart inte samtidigt).
På mellanstadiet hade jag lugnat ner mig, satt mest och muttrade i ett hörn över att även mina bästa vänner i klassen var långt ner på listan. I sjätte klass, om jag minns händelsen korrekt rätt, tyckte jag dock att det fick vara nog. När några av klassens fjäskigaste tjejer frågade om "det inte var deras tur att få börja, de som var långt ner på listan, de fick ju alltid vänta länge", då blev jag uppriktigt förbannad. Lugnt och sansat lyckades jag ändå tala om att så minsann inte var fallet, och visst blev det en glädjande seger när jag en gång för alla lyckades stoppa ett kuppförsök. Lite smolk i bägaren fanns dock, min antagonist gick inte längre kvar i klassen, och jag fick således inte glädjen att se honom besviken.
Nu har jag nog inte mer att förtälja, mer än att det hade varit en Brian som hade skrivit här ifall pappa hade fått sin vilja igenom. Jag funderar på vad namnet indikerar mest: WT eller dansk huligan? Eftersom pappa tog det efter Brian Wilson, förgrundsfigur i The Beach Boys, så lutar det nog mest åt WT. Precis som de klassiska WT-namnen Noel och Liam, skulle alltså även Brian vara efter en engelskspråkig musiker. David är nog ganska bra ändå, inte extremt alldagligt, men inte ovanligt i klassisk WT-stil heller. Fast Brian hade nog ändå varit relativt okej i jämförelse, jag hade väl stått ut. Det hade ju kunnat ha varit något av de utflippade namnen som är förärade med namnsdag i slutet av december (eller varför inte något av de tre namnen från Trettondagen?), de förekommer väl främst i Hassan-sketcher med homosexuella...
Ahlen, det är verkligen förknippat med mig. Förutom släkten, vänner till mina föräldrar och en del lärare, är det ytterst, ytterst få som faktiskt säger David. På högstadiet fanns det till och med flertalet lärare som hakade på trenden med Ahlen, numera är det bara den eminenta Pelle som har uppfattat allt korrekt rätt. Jag själv tänker på mig betydligt oftare som Ahlen, och lystrar nästan inte till David längre i de flesta sammanhang. Presenterar visserligen mig fortfarande som David, men det hör till allmänt hyfs helt enkelt. Dessutom undviker jag massa onödiga frågor om folk får för sig att Ahlen är mitt riktiga namn, de får helt enkelt inse de själva. Gör de inte det, är de kanske inte heller värdiga att använda Ahlen.
Kan bidra med en liten episod från högstadiet på den högst mediokra Kungsängsskolan ("Får du G är vi nöjda!"). Minns jag rätt utspelade den sig så sent som i nionde klass.
Kille i parallellklass: Ey, Ahlen, vilket land kommer du ifrån?
Jag: Öh, Sverige...
Kille i parallellklass: Men asså, Ahlen, det är inte svenskt!
Jag: Nej, men jag heter inte Ahlen.
Kille i parallellklass: Va, heter du inte Ahlen, vad heter du då?
Jag: David.
Kille i parallellklass: Vaaaa, heter du David? Aaah, shiiiit, jag visste inte! (Vill inflika ett "På gud" i den sista meningen, men det känns som en efterhandskonstruktion skapad av schablonbilden av en stereotyp elev från Kungsängsskolan)
Jag, väldigt tyst för mig själv: Nej, jag märkte det...
Så ja, mitt smeknamn är alltså väldigt förknippat med mig. Presenterar jag mig när någon närmare vän till mig är med, får jag alldeles för ofta en undrande blick från alla närvarande vänner, och inte helt sällan ett "alltså, vem är David egentligen?". Inte verkar mitt medlemsskap på Facebook ha bidragit med mycket heller, trots att det är första internetsidan där jag för en gångs skull får heta David.
En nackdel ser jag med smeknamnet, och det är att dess sammansättning gör att det kommer långt fram i allt som sorteras i bokstavsordning. Detta blir framför allt påtagligt när det gäller kontaktlistor i mobiltelefoner, för såvida en vän till mig inte känner någon Adam, Agnes, Adolf, Abel eller Agaton, så hamnar jag troligen först. Nu vill jag att ni gör ett litet experiment. Ta upp er mobiltelefon, och tryck på menyknappen sex gånger. Har ni en någorlunda modern mobil från Sony Ericsson (och säkerligen från andra tillverkare med) bör ni vid det här laget vara vid er kontaktlista. Trycker ni en gång till väljer ni att ni ska skicka SMS:et till personen längst upp, och sedan krävs det ytterligare ett tryck som bekräftning. I min kontaktlista ligger mitt eget mobilnummer längst upp under "Inget namn", sopm en liten spärr. Alla mobiler har inte denna spärr. Det fick jag erfara en kväll, då totalt hela 17 blanka SMS från Julia trillade in med jämna mellanrum. Det var kul de tre, fyra första gångerna telefonen vibrerade, men det kom snabbt en brytpunkt.
Annars har vi klassikern från Samone. Hon hade enligt egen utsago bråkat lite grann med sin dåvarande pojkvän. I sömnen får hon uppenbarligen för sig att skicka ett SMS till honom angående detta. Kruxet var bara att hon i sitt sovande tillstånd aldrig förmådde sig att leta upp hans namn i kontaktlistan, utan tog första bästa. Och vem kom då SMS:et till?
Det krävs ingen större logik för att inse att man blir förvånad när man vaknar upp på morgonen och läser det här:
ser bara väntigt. Kan inte slutl på frih.z fan vilket rutten rum jag var då!!!
Mest förvånad blev nog ändå Samone själv trots allt, med all rätt. Jag funderade mest på om det var "Fritzl" hon försökt skriva. Och även om det gav lite spänning till vardagen, föredrar jag nog ändå SMS med någon form av substans i.
Som tidigare nämnt sammanfaller de tre första bokstäverna i mitt smeknamn respektive efternamn. Således hamnar jag även långt upp i så kallade klasslistor. Under gymnasiet är det faktiskt första gången jag inte är längst upp, något som jag alltså blev förärad med under hela grundskoletiden. Minns med blandade känslor att jag dock aldrig lyckades knipa åt mig "längst upp i skolan" under låg- och mellanstadiet. Ett antal båda äldre och yngre "Abbas" gjorde livet surt för mig. Under inflytande av min barnaktiga och ej fullt utvecklade hjärna smidde jag ett tag planer på hur jag skulle eliminera dessa naglar i ögat, vilket på så sätt skulle ge mig den prestigefyllda titeln som troligen bara den statistikfrälste Ahlen brydde sig om. Ingen av de tämligen lågkvalitativa planerna sattes dock i verket, vilket väl var bäst.
Att vara långt upp i en klasslista är väl sådant som borde ge en små fördelar, i form av att inte behöva vänta länge på saker när man går efter ordningen i denna lista. Så var inte fallet på låg- och mellanstadiet. Nästan varje gång, framför allt när det gällde porträttbilderna vid skolfotograferingen, var det alltid någon lustigkurre som kläckte ur sig "men kan vi inte gå nedifrån på listan, vi långt ner får alltid vänta längst". Alltid fick de sin önskan igenom, och den logiska följden blev då att det i princip alltid var jag som fick vänta längst. Till min förtret var det dessutom min i perioder stora antagonist som stod längst ner på listan; att gång på gång se honom kunna springa ut på rast först av alla, medan jag fick vänta längst på grund av bluffmakeri gentemot lärare och fotografer och allehanda löst pack, det var höjden av förnedring. Måhända var det inte ett strategiskt val att på lågstadiet låta den då understimulerade och följdaktligen oroliga Ahlen vänta till sist. Det insåg nog lärarna och fotografen när jag på slutet med jämna mellanrum "råkade" sticka fram huvudet bredvid mina klasskamrater precis när fotografen tryckte på avtryckaren, för att med kameran porträttera dem (självklart inte samtidigt).
På mellanstadiet hade jag lugnat ner mig, satt mest och muttrade i ett hörn över att även mina bästa vänner i klassen var långt ner på listan. I sjätte klass, om jag minns händelsen korrekt rätt, tyckte jag dock att det fick vara nog. När några av klassens fjäskigaste tjejer frågade om "det inte var deras tur att få börja, de som var långt ner på listan, de fick ju alltid vänta länge", då blev jag uppriktigt förbannad. Lugnt och sansat lyckades jag ändå tala om att så minsann inte var fallet, och visst blev det en glädjande seger när jag en gång för alla lyckades stoppa ett kuppförsök. Lite smolk i bägaren fanns dock, min antagonist gick inte längre kvar i klassen, och jag fick således inte glädjen att se honom besviken.
Nu har jag nog inte mer att förtälja, mer än att det hade varit en Brian som hade skrivit här ifall pappa hade fått sin vilja igenom. Jag funderar på vad namnet indikerar mest: WT eller dansk huligan? Eftersom pappa tog det efter Brian Wilson, förgrundsfigur i The Beach Boys, så lutar det nog mest åt WT. Precis som de klassiska WT-namnen Noel och Liam, skulle alltså även Brian vara efter en engelskspråkig musiker. David är nog ganska bra ändå, inte extremt alldagligt, men inte ovanligt i klassisk WT-stil heller. Fast Brian hade nog ändå varit relativt okej i jämförelse, jag hade väl stått ut. Det hade ju kunnat ha varit något av de utflippade namnen som är förärade med namnsdag i slutet av december (eller varför inte något av de tre namnen från Trettondagen?), de förekommer väl främst i Hassan-sketcher med homosexuella...
söndag 12 juli 2009
Söndagsfundering
Inte igår, men väl i förrgår, var det ännu en trevlig tillställning hos ärade herr Thorsten. Brukar inte skriva detaljerat om allehanda tillställningar, och kommer inte göra det nu heller. Men:
Vad är oddsen, 1:
Sitter i en säng och språkar med ärade fröken Louise och ärade fröken Viann om jag minns allt korrekt rätt. Någon av dem frågar vad mina föräldrar jobbar med.
Jag: Mamma är jurist och pappa är läkare.
Viann: Min pappa är också läkare, vilken sorts läkare är din?
Jag: Hjärtläkare.
Viann: Min med!
Jag: Min är sån här, kardiolog.
Viann: Min med! Min är överläkare.
Jag: Min med!
Sedan nämnde hon namnet på sin pappa, och det slog mig att pappa hade nämnt det namnetett antal gånger. Hennes slutsats att "då känner våra pappor nog varandra" var ganska logisk och självklar.
Vad är oddsen, 2:
Sitter på altanen, när Simon passerar med ett stiligt glas i handen. Minns inte riktigt hur det gick till, ifall jag frågade eller om han erbjöd mig, men jag fick smaka i alla fall. Vi enades om att han inte skulle berätta vad det var i innan jag hade smakat, allt för överraskningens skull. Tog min lilla slurk och noterade den lätt rosa färgen, och vgav sdan tillbaka glaset.
Jag: Får jag gissa vad som var i?
Simon: Javisst!
Jag: Okej, hm, citronextrakt?
Simon: Ja!
Jag: Grenadin?
Simon: Ja!
Jag: Vodka?
Simon: Ja!
Jag: Var det allt?
Simon: Nej!
Jag: Var det mer i?
Simon: Ja!
Jag: Hm, är det Sprite?
Simon: JAA!
Jag: Var det allt?
Simon: JAA!
Därefter enades vi om hur sjukt det var att jag kunde gissa så bra utan att veta någonting, och som belöning fick jag ytterligare en slurk.
Vad är oddsen, 3:
Efteråt skulle jag och Ebba gå hela vägen hem (samma Ebba som tyckte att det var ett smart drag att försöka bryta upp ett fönster hemma för att komma in när hon kom hem, och då blev upptäckt av sina föräldrar som tog henne för en inbrottstjuv), från Egnahem till Ekhagen. Förutom coolingarna omkring Shellmacken mötte vi två personer på vägen. Två ynka personer. Olof och John. Ett möte som försenade oss ytterligare, men det var det sannerligen värt.
Och allt verkar till slut vara normalt igen. Nu går jag som vanligt runt och kollar i alla hörn, och tror att alla stolar i hörnen vill att jag ska slå mig ned just där. Höll ju annars på att fastna rejält i kvicksanden i ett av hörnen, och trots att jag med stor möda lyckades ta mig loss kan jag inte låta bli att hålla kvar tanken där lite för mycket. Och jag vet, det här var sannerligen ett bottennapp när det gäller mina metaforer, men jag är trött.
Sen visste jag redan att det nog var illa, men Ebbas "Alltså, det är ungefär som du skulle säga det rätt ut till henne att hon är motbjudande" gjorde inte saken bättre precis. Okej, min promillenivå bidrog till att jag tolkade allt bokstavligt då, och således inte riktigt förstod den tämligen simpla symboliken, men mitt svar var verkligen riktigt urbota korkat ändå. Det är väl som Ebba säger, jag förtjänar helt enkelt inte alla chanser jag faktiskt får, eftersom jag verkar ha en förkärlek att missa öppna mål. Både konkreta och symboliska, framför allt symboliska. Eller ja, missa och missa, jag inser sällan att de finns förrän det är några timmar för sent. Alla kan ju inte vara lika övertydliga med vad de vill som Kicki om man säger så. På gott och ont, egentligen gott, tids nog lär väl jag mig med. Förhoppningsvis.
Och till sist, en liten fundering. Vill först och främst påpeka att jag absolut inte klandrar någon, ingen har gjort något fel i mitt tycke. Framför allt är det inte något som de som eventuellt indirekt pekas ut är ensamma om, utan det händer säkerligen hela tiden, överallt. Nåja, till saken. De flesta som ser folk som har självskadat sig, vi kan ta rakbladsskärning som ett exempel, ser med viss förakt på dessa personer, och tycker inte ett dugg synd om dem. Personer som däremot dricker alldeles för mycket alkohol, och under fyllan råkar skada sig själva på ett eller annat sätt, dem är det jättesynd om, trots att skadan i hög grad är självförvållad då det är man själv som häller i sig all sprit. Eller varför inte ta min klassiska incident från högstadiet som ännu ett exempel. Vi hade idrott i bunkrarna under Kungsängen, och för dagen stod bordtennis på schemat. Ahlen skulle som sista man gå ut ur samlingsrummet, efter att ha hämtat ett lämpligt racket. Bunkrarna under skolan är av typen skyddsrum, med tillhörande tjocka betongväggar och med halvmetertjocka dörrkarmar. Ahlen ser en bänk stående längs med väggen precis bredvid dörren, och tycker att det skulle vara kul att ta spjärn mot bänken och hoppa ut genom den öppna dörren. Han tar sats, hoppar upp på bänken med anständig fart, och vidare ut genom dörren. Sedan säger det pang, och Ahlen ligger med svartnande ögon på golvet efter att ha slagit i huvudet rejält i övre kanten på den ytterst hårda dörrkarmen. Kvicknar snabbt till, och fortsätter mot pingisrummet och sätter igång spelet. Inser att det trots allt gör ganska ont, och tar därefter sig reflexmässigt för huvudet. Sedan beskådar han sin numera helröda hand, och inser att smällen nog tog ganska illa. Ett fint jack hade Ahlen onekligen fått i sin hårbotten. Resten av lektionen tillbringades med intimt umgänge med pappershanddukar och vattenkran. Behövde aldrig åka in till sjukhuset, utan det verkade vara ett ganska ytligt sår. Men, till saken ännu en gång. Trots att det var min egen idioti som orsakade skadan (vem får för sig att hoppa genom en låg dörr och dessutom ta sats från 30 centimeter höga bänkar så att han kommer ännu högre upp?) så tyckte ändå alla synd om mig. Nästan alla, några klassmedlemmar påpekade hur korkad jag var. Med all rätt, jag klandrar dem inte alls, jag hade bara mig själv att skylla. Varför, varför är det så här egentligen, borde inte alla självförvållade skador räknas lika? Varför är det mer eller mindre synd om en beroende på vilket sätt man skadar sig själv? Och jag kan tillägga att jag inte är ett föredöme, jag lever absolut inte som jag lär.
Nu ska jag snart vara lite asketisk för femtielfte gången, känns bra.
Vad är oddsen, 1:
Sitter i en säng och språkar med ärade fröken Louise och ärade fröken Viann om jag minns allt korrekt rätt. Någon av dem frågar vad mina föräldrar jobbar med.
Jag: Mamma är jurist och pappa är läkare.
Viann: Min pappa är också läkare, vilken sorts läkare är din?
Jag: Hjärtläkare.
Viann: Min med!
Jag: Min är sån här, kardiolog.
Viann: Min med! Min är överläkare.
Jag: Min med!
Sedan nämnde hon namnet på sin pappa, och det slog mig att pappa hade nämnt det namnetett antal gånger. Hennes slutsats att "då känner våra pappor nog varandra" var ganska logisk och självklar.
Vad är oddsen, 2:
Sitter på altanen, när Simon passerar med ett stiligt glas i handen. Minns inte riktigt hur det gick till, ifall jag frågade eller om han erbjöd mig, men jag fick smaka i alla fall. Vi enades om att han inte skulle berätta vad det var i innan jag hade smakat, allt för överraskningens skull. Tog min lilla slurk och noterade den lätt rosa färgen, och vgav sdan tillbaka glaset.
Jag: Får jag gissa vad som var i?
Simon: Javisst!
Jag: Okej, hm, citronextrakt?
Simon: Ja!
Jag: Grenadin?
Simon: Ja!
Jag: Vodka?
Simon: Ja!
Jag: Var det allt?
Simon: Nej!
Jag: Var det mer i?
Simon: Ja!
Jag: Hm, är det Sprite?
Simon: JAA!
Jag: Var det allt?
Simon: JAA!
Därefter enades vi om hur sjukt det var att jag kunde gissa så bra utan att veta någonting, och som belöning fick jag ytterligare en slurk.
Vad är oddsen, 3:
Efteråt skulle jag och Ebba gå hela vägen hem (samma Ebba som tyckte att det var ett smart drag att försöka bryta upp ett fönster hemma för att komma in när hon kom hem, och då blev upptäckt av sina föräldrar som tog henne för en inbrottstjuv), från Egnahem till Ekhagen. Förutom coolingarna omkring Shellmacken mötte vi två personer på vägen. Två ynka personer. Olof och John. Ett möte som försenade oss ytterligare, men det var det sannerligen värt.
Och allt verkar till slut vara normalt igen. Nu går jag som vanligt runt och kollar i alla hörn, och tror att alla stolar i hörnen vill att jag ska slå mig ned just där. Höll ju annars på att fastna rejält i kvicksanden i ett av hörnen, och trots att jag med stor möda lyckades ta mig loss kan jag inte låta bli att hålla kvar tanken där lite för mycket. Och jag vet, det här var sannerligen ett bottennapp när det gäller mina metaforer, men jag är trött.
Sen visste jag redan att det nog var illa, men Ebbas "Alltså, det är ungefär som du skulle säga det rätt ut till henne att hon är motbjudande" gjorde inte saken bättre precis. Okej, min promillenivå bidrog till att jag tolkade allt bokstavligt då, och således inte riktigt förstod den tämligen simpla symboliken, men mitt svar var verkligen riktigt urbota korkat ändå. Det är väl som Ebba säger, jag förtjänar helt enkelt inte alla chanser jag faktiskt får, eftersom jag verkar ha en förkärlek att missa öppna mål. Både konkreta och symboliska, framför allt symboliska. Eller ja, missa och missa, jag inser sällan att de finns förrän det är några timmar för sent. Alla kan ju inte vara lika övertydliga med vad de vill som Kicki om man säger så. På gott och ont, egentligen gott, tids nog lär väl jag mig med. Förhoppningsvis.
Och till sist, en liten fundering. Vill först och främst påpeka att jag absolut inte klandrar någon, ingen har gjort något fel i mitt tycke. Framför allt är det inte något som de som eventuellt indirekt pekas ut är ensamma om, utan det händer säkerligen hela tiden, överallt. Nåja, till saken. De flesta som ser folk som har självskadat sig, vi kan ta rakbladsskärning som ett exempel, ser med viss förakt på dessa personer, och tycker inte ett dugg synd om dem. Personer som däremot dricker alldeles för mycket alkohol, och under fyllan råkar skada sig själva på ett eller annat sätt, dem är det jättesynd om, trots att skadan i hög grad är självförvållad då det är man själv som häller i sig all sprit. Eller varför inte ta min klassiska incident från högstadiet som ännu ett exempel. Vi hade idrott i bunkrarna under Kungsängen, och för dagen stod bordtennis på schemat. Ahlen skulle som sista man gå ut ur samlingsrummet, efter att ha hämtat ett lämpligt racket. Bunkrarna under skolan är av typen skyddsrum, med tillhörande tjocka betongväggar och med halvmetertjocka dörrkarmar. Ahlen ser en bänk stående längs med väggen precis bredvid dörren, och tycker att det skulle vara kul att ta spjärn mot bänken och hoppa ut genom den öppna dörren. Han tar sats, hoppar upp på bänken med anständig fart, och vidare ut genom dörren. Sedan säger det pang, och Ahlen ligger med svartnande ögon på golvet efter att ha slagit i huvudet rejält i övre kanten på den ytterst hårda dörrkarmen. Kvicknar snabbt till, och fortsätter mot pingisrummet och sätter igång spelet. Inser att det trots allt gör ganska ont, och tar därefter sig reflexmässigt för huvudet. Sedan beskådar han sin numera helröda hand, och inser att smällen nog tog ganska illa. Ett fint jack hade Ahlen onekligen fått i sin hårbotten. Resten av lektionen tillbringades med intimt umgänge med pappershanddukar och vattenkran. Behövde aldrig åka in till sjukhuset, utan det verkade vara ett ganska ytligt sår. Men, till saken ännu en gång. Trots att det var min egen idioti som orsakade skadan (vem får för sig att hoppa genom en låg dörr och dessutom ta sats från 30 centimeter höga bänkar så att han kommer ännu högre upp?) så tyckte ändå alla synd om mig. Nästan alla, några klassmedlemmar påpekade hur korkad jag var. Med all rätt, jag klandrar dem inte alls, jag hade bara mig själv att skylla. Varför, varför är det så här egentligen, borde inte alla självförvållade skador räknas lika? Varför är det mer eller mindre synd om en beroende på vilket sätt man skadar sig själv? Och jag kan tillägga att jag inte är ett föredöme, jag lever absolut inte som jag lär.
Nu ska jag snart vara lite asketisk för femtielfte gången, känns bra.
onsdag 8 juli 2009
Hjördis briljerar igen
Karl: "Hjördis, du är min bästa lillasyster"
Hjördis: "Ja, men David är min bästa storebror"
Karl: "Men jag då?"
Hjördis: "Du kan vara min bästa storebror när David har flyttat till ett annat hus!"
Hjördis: "Ja, men David är min bästa storebror"
Karl: "Men jag då?"
Hjördis: "Du kan vara min bästa storebror när David har flyttat till ett annat hus!"
Tomten och haren?
Blev så nöjd med min fotokommentar på Facebook angående följande bild från festen hos Thorsten att jag publicerar den här också.
I ett hus på bergets topp
alkohol i blodomlopp.
Ahlen irrar runt så fort,
fastnar på ett kort.
"Snälla Thorsten, hjälp du mig,
annars hittar mamma mig!"
"Göm dig här i mitt krypin,
räck mig handen din."
tisdag 7 juli 2009
So close, so near
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. En lång, lång väntan var precis det som Ahlen hade utsatts för, en lång väntan med vetskapen att den troligen skulle vara förgäves. Han var då inte ensam om att vänta på henne och hoppas på att bli den utvalde. I början såg det kört ut. Många hade väntat på henne bra mycket längre än Ahlen, och torde därför vara högre upp i rangordningen. Men skam den som ger sig. Med alla möjliga och mer eller mindre tillåtna medel lyckades han skapligt få en bättre placering i den imaginära kön. Egentligen kunde Ahlen ha valt någon annan kvinnlig skapelse, men det var något med orden som kom ur hennes mun som bidrog till hans val. Även ryktesvägen fick han veta saker som inte gjorde saken sämre precis. Kanske var han längre fram i kön än vad han kunde hoppas på? Folk i hans närhet hade träffat henne förut, och snart var det även Ahlens tur.
Helt plötsligt uppenbarade hon sig, den ärade fröken Louise, i sällskap med ett antal vänner. Hon var inte riktigt någon så kallad naturlig skönhet, men Ahlen kunde absolut inte förneka att hon ändå var väldigt, väldigt vacker. Hon lät dessutom oerhört trevlig, det kunde Ahlen påstå utan att överdriva. I den hårda konkurrensen märkte Ahlen att han faktiskt verkade ligga ganska bra till, och hoppet började så sakteliga tändas mer och mer. "Det var ju ett tag sedan senast", tänkte han, "men henne båda ser och hör jag ju i alla fall nästan varje dag". Efter ett tag började hon utan förvarning bryta det gamla invanda rörelsemönstret. Ahlen kände att det började ligga något i luften, och mycket riktigt började hon närma sig. Hon rörde sig mot en del andra aspiranter till Ahlens stora besvikelse, men så vände hon och gick sakta men säkert mot Ahlen. Ahlen såg chansen, det var nu eller aldrig, och sträckte sig mot henne i hopp om att nå fram. Hon såg Ahlen, tog hans hand, och tillsammans flätade de ihop händerna med hjälp av deras fingrar. Ahlen kände en enorm tillfredsställelse över att det han så länge strävat efter nu gått i uppfyllelse. Då släppte hon retsamt taget om hans hand, och återvände till sina vänner som om inget hade hänt. Besvikelsen var kraftig. Hon verkade knappt förstå vad hon hade gjort, och visade inte en tillstymmelse till ånger. Hon tittade knappt ens på Ahlen något mer, däremot gick hon senare fram till andra aspiranter. En uppgiven Ahlen kunde bara konstatera att det än en gång hade runnit ut i sanden, den här gången hade det knappt ens börjat. Han gick runt och letade substitut, men hittade absolut inget av glädje. Livet fick helt enkelt fortsätta att vara torftigt på obestämd tid.
Det var allt en trevlig spelning på Arvika med Thermostatic...
Helt plötsligt uppenbarade hon sig, den ärade fröken Louise, i sällskap med ett antal vänner. Hon var inte riktigt någon så kallad naturlig skönhet, men Ahlen kunde absolut inte förneka att hon ändå var väldigt, väldigt vacker. Hon lät dessutom oerhört trevlig, det kunde Ahlen påstå utan att överdriva. I den hårda konkurrensen märkte Ahlen att han faktiskt verkade ligga ganska bra till, och hoppet började så sakteliga tändas mer och mer. "Det var ju ett tag sedan senast", tänkte han, "men henne båda ser och hör jag ju i alla fall nästan varje dag". Efter ett tag började hon utan förvarning bryta det gamla invanda rörelsemönstret. Ahlen kände att det började ligga något i luften, och mycket riktigt började hon närma sig. Hon rörde sig mot en del andra aspiranter till Ahlens stora besvikelse, men så vände hon och gick sakta men säkert mot Ahlen. Ahlen såg chansen, det var nu eller aldrig, och sträckte sig mot henne i hopp om att nå fram. Hon såg Ahlen, tog hans hand, och tillsammans flätade de ihop händerna med hjälp av deras fingrar. Ahlen kände en enorm tillfredsställelse över att det han så länge strävat efter nu gått i uppfyllelse. Då släppte hon retsamt taget om hans hand, och återvände till sina vänner som om inget hade hänt. Besvikelsen var kraftig. Hon verkade knappt förstå vad hon hade gjort, och visade inte en tillstymmelse till ånger. Hon tittade knappt ens på Ahlen något mer, däremot gick hon senare fram till andra aspiranter. En uppgiven Ahlen kunde bara konstatera att det än en gång hade runnit ut i sanden, den här gången hade det knappt ens börjat. Han gick runt och letade substitut, men hittade absolut inget av glädje. Livet fick helt enkelt fortsätta att vara torftigt på obestämd tid.
Det var allt en trevlig spelning på Arvika med Thermostatic...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)