Sweet misery

När jag var åtta år åkte jag på min första riktiga utlandssemester. Riktig i definitionen att det inte var färjan över till Köpenhamn, vilket skedde några gånger under mina första levnadsår eftersom jag då var bosatt i Sveriges sydligaste regioner. När jag var tre år åkte visserligen mina föräldrar till London i några dagar, men då fick jag snällt stanna hemma där min farmor passade mig. En farmor som jag visste hur man lindade runt sitt lillfinger redan i så pass unga år, då jag bland annat fick igenom mitt krav att gå till dagis iförd pyjamas. Målet för denna första riktiga utlandssemester var en liten by bland kullarna vid den Italienska rivieran, där vi lånade/hyrde (jag vet helt enkelt inte hur det stod till på den fronten) ett fint gammalt stenhus av några vänner. Minnena från den semesterna är rätt vaga, det var trots allt mer än halva mitt hittills levda liv sedan. Större delen av tiden sprang jag runt och tog kort på ej gula brevlådor, överdimensionerade kottar och små ödlor från tillräckligt långt avstånd för att de inte skulle synas på det framkallade fotografiet (jo då, det var en gammal retro kamera med film jag använde under semestern). En viss besvikelse infann sig också över att den tämligen vackra utsikten från husets terrass till stor del spoilerades av några kraftledningar.

Annat jag minns från denna semester är att det bara var flaskvatten som gällde, de lustiga sandkullarna på sandstranden i den närmsta staden vid kusten, chocken när jag märkte att det inte alls var speciellt noga med bikiniöverdel där jämfört med hemma i Sverige (hade mina memoarer bestått av en samling kvällstidningslöpsedlar hade det här kort och gott varit "BRÖSTCHOCK"), dagsutflykten till Monaco som inte alls låg långt bort, den fulaste fisken någonsin skådad i ett akvarium i nyligen nämnda furstendöme, olivoljefabriken i byn jag aldrig följde med och besökte, citrusfrukter som inte låg i en fruktdisk utan fortfarande var oskördade och några lösa detaljer till utan sammanhang. Men, inget av det här har någon som helst betydelse för detta nyss indella blogginlägg. Under vistelsen i Italien var det troligen den första gången jag såg en tiggare nämligen. Han satt där, på trottoaren i någon av städerna i närheten av byn, och hade en huvudbonad liggandes upp och ner framför sig. I huvudbonaden låg några få mynt med valörerna 50 och 100 i den dåvarande inflationsdrabbade valutan lira. Mamma hade någon föreläsning om att det nog inte var lika väl ställt med bidrag i Italien som i Sverige, och jag köpte den förklaringen till att jag dittills inte hade skådat någon tiggare i Sverige. Nu tänker jag mest på vilken misär han troligen levde i, som verkade kräva att han tiggde för att tjäna ihop sitt levebröd. Sannerligen en jobbig tillvaro.

Tre år senare var jag och min familj på semester i charterparadiset Alanya, Turkiet. Från denna semester är det inga tiggare som har fastnat på näthinnan, utan snarare den ohyggliga värmen samt alla restauranginkastare. I en stad som, ifall jag minns uppgifterna jag fick då korrekt rätt, fördubblar sin befolkningsmängd på sommaren samt i princip bara försörjer sig på turism, växer självfallet en enorm bransch fram till syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt på alla turister. Så vitt jag vet är de flesta där för att supa skallen av sig i någon vecka, så det krävs en bra massa barer för att ingen ska riskera att få en ofrivillig vit kväll. Sedan finns barnfamiljena, som istället för en sliten bar och massa billig vodka behöver en anständig restaurang så att barnen inte blir griniga av hunger.

I Alanya räcker det inte med att tillhandahålla en bra och billig meny för att det ska locka de matsugna familjerna. Då restaurangerna fullkomligt översvämmar staden kommer ändå ingen minnas var den låg efteråt och således kommer inget gott rykte att spridas vidare. Nej, varje dag får varenda restaurang i staden börja om från noll och marknadföra sig så gott det går. Då den absoluta majoriteten av besökarna ej är av turkiskt ursprung bör marknadföringen ske på ett annat språk. Även om vi svenskar generellt hyser fullt tillräckliga kunskaper i engelska, kan den standarden vara betydligt lägre i andra länder. Att smälla upp reklamskyltar som innefattar alla språk som passerande kan tänkas tala hade blivit alldeles för jobbigt och kostsamt. Nej, istället kör majoriteten av alla restauranger med ett antal inkastare, som får lära sig grundläggande och viktiga fraser i en mängd språk som de sedan använder på förbipasserande för att locka in dem på restaurangerna de jobbar på. Eller ja, en del av fraserna kan knappast sägas vara viktiga, utan vi stötte på en hel del hårresande exempel under vistelsen. Personligen anser jag att det verkar vara ett riktigt förnedrande jobb, att stå på gatan många timmar varje dag, försöka lista ut varifrån de förbipasserande kommer (något som jag måste erkänna att de är ena riktiga hejare på) och sedan ropa något i stil med "Billigare än Ullared!". Ett klockrent exempel på hur liberalismen med sin fria konkurrens fungerar skulle en del säkerligen vilja påstå, och där är jag beredd att hålla med till fullo, men jag hävdar ändå att det också är lite av en misär de lever i i och med att de måste förnedra sig själva för att tjäna några pengar. Detta arbete är förmodligen inte välbetalt, vilket inte gör det bättre precis. När jag ändå nämner yrken som innebär en förnedring leder det mig osökt in på prostitution, men det kan jag inte påstå att jag har några direkta erfarenheter av. Men, misär är det helt klart.

Tidigare i kväll såg jag på film, Smala Sussie. Den skildrar misär, visserligen en annan form men likväl misär. Landsbygd, helt död landsbygd. Små hålor som jag hyser ett enormt förakt för. Visst, det är film vi talar om, men när man ser raggarbilar åka på TV-skärmen där passagerarna halsar ur en stor plastdunk och en av huvudpersonernas hembryggda vin som är mer jäst än vätska, då är det nästan så likt verkligheten (eller så likt mina fördomar om verkligheten) i en håla som man kan komma. Misär, som främst visar sig genom extremt usel smak samt total brist på framtidsdrömmar. De med sådana drömmar har nämligen ofta vett att resa därifrån. Snäppet värre är dock ändå skildringen av amerikansk landsbygd på film. Typexemplet, som jag alltid tänker på i sådana här sammanhang, är filmen This Boy's Life, som jag en gång snubblade över under en slö kväll i TV-soffan för några år sedan. Hålan i filmen heter Concrete, behöver jag säga mer? Fakking jävla Betong! Den här typen av filmer, sådana som utspelar sig i Amerikas förenta stater men inte i en av dess storstäder, blir jag alltid mer eller mindre illa till mods av att se. Det behöver egentligen inte vara en håla, det räcker med en lugnt typiskt amerikansk villaförort (kan ta den i filmen Juno som ett bra exempel) för att jag ska må dåligt resten av kvällen. Jag har ärligt talat ingen aning om vad det beror på, men någonstans inom mig ringer ett misärlarm när jag ser sådana här filmer. Betydligt starkare ifall det verkligen är en håla visserligen, framför allt om man ser lite natur runt om oavsett om det är skog, öken eller snötäckta berg.

I verkligheten är det inte mycket bättre, även om landsbygd ofta skildras mer brutalt på film. Min mormor och morfar bor på den absoluta landsbygden i Östergötland, i en liten, liten by med ett stort jordbruk och den krokiga länsväg 134 som närmsta grannar. Knappt en och en halv mil därifrån ligger närmsta samhälle med ett invånarantal på max 4000. Det är då inte mycket liv i denna östgötska by, och jag fasar för varje gång jag tvingas åka dit. Jag dör halvt av tristess varje gång jag gästar dem. Men, jag måste ändå påpeka att det är bättre med en pytteliten by än en halvliten håla, exempelvis det för mormor och morfar närmsta samhället. I hålan finns det fler människor och är djupt nere i misären exempelvis. Dessutom känns det som klientelet är ett annat i den lilla byn än i hålan. Medan hålan till stor del består av personer som aldrig har orkat ta sig därifrån, kan byn inte helt sällan bestå av personer som aktivt sökt sig dit, min mormor och morfar är ett bra exempel. Eller som min mamma uttryckte det en gång (för hon bodde minsann i den lilla byn som ung): När killarna i hålan fyllde 15 försämrades deras kondition drastiskt, då de började använda moped hela tiden. Misär, blandat med en stor dos WT kallar jag det för. Även runt lite större städer i Sverige kan man hitta den här typen av hålor som jag så gärna håller mig borta ifrån. Jönköping är inte förskonat. För ganska exakt två år sedan (så när som på två dagar, om det ska vara korrekt rätt) började jag i en månads tid någorlunda regelbundet besöka en av hålorna runt denna stad. Det var verkligen extremt dött där kan jag säga utan att tulla på sanningen. Inte för att det inte är speciellt livat på Ekhagen heller, invånarantalet överensstämmer väl hyfsat med hålan i åtanke. Men, här på Ekhagen är det skog åt ett håll istället för tre (och det fjärde är väl mest en smal väg därifrån), här kan man hela tiden höra ett svagt brus av trafik i bakgrunden, här har vi inga ladugårdar, här har vi bara en kyrka (Vad är det egentligen med hålor och en kraftig ansamling av kyrkor? Öppet mål för en dräpande kommentar om koppling mellan religion och misär på landet, men jag hoppar det tror jag) och här tutar inte tågen som passerar av ren slentrian. Man får helt enkelt inte en känsla av misär här, till skillnad från hålan jag för två år sedan några gånger besökte.

Köpenhamn nämnde jag i början av detta inlägg. Vissa av kvarteren närmast Hovedbanegården är sprängfyllda med ren misär. Nöjer man sig inte med gormande dödsknarkare inne i stationsbyggnaden eller svenska missbrukare som försöker tigga ihop till en tågbiljett tillbaka över bron, så kan man bara vandra tvärs över gatan och sedan gå längs med Istedgade. Där snackar vi misär. Ovårdade män som dricker öl i någon port medans deras kamphundar blänger ilsket på förbipasserande. Unga, översminkade kvinnor enbart iförda en kort kjol, en topp med en urringning som inte lämnar mycket åt fantasin samt lackskor med tillhörande brutalt höga klackar, allt i grälla färger. Vanvårdade barer som trängs med porrklubbarna om den kommersiella ytan. Män som kommer fram och undrar om man kan "spare några kroner". Och så vidare, och så vidare. Misär av detta slag tvivlar jag allt på att man kan skåda i Sverige.

På den här banan skulle jag kunna fortsätta länge och väl. Djurtransporterna jag tyvärr har råkat se köra förbi på E4:an när jag cyklar över motorvägsbron till skolan. Misär. Kinesisk adoptionsindustri. Misär. Campingen på Sweden Rock Festival enligt den offentliga utredningen jag bläddrade i på mitt sommarjobb på Domstolsverket förra sommaren. (Självvald) Misär. De blåas politik enligt de röda och vice verca. Misär.

Allt det här skiter jag fullständigt i i kväll och i natt. Det är, eller känns så nu åtminstone, mycket värre att av artighetsskäl vara med på en förfest då värden fyller 18 dagen till ära, för att väl där bara beskåda de övriga gästerna dricka sig salongsberusade medan man själv sitter och tittar på. Självfallet ska man vara den enda i sällskapet som ej har uppnått myndighetsåldern, så när de andra åkte vidare mot krogen åkte jag kvart i åtta hem. Det här, tillsammans med en mängd andra händelser som helt sonika är tillfällen då min ålder (eller brist på) har hindrat mig, både rent lagmässigt och händelser orsakade av att mina föräldrar fortfarande besitter makten, gör mitt liv just nu till misär långt värre än mina tidigare exempel. Visst, det är fler som fyller år sent, men inte har alla de föräldrar som titt som sätt tar rent elaka och orättvisa beslut. Som tur är har jag en familj, och framför allt en lillebror, att ta ut min ilska på.

Så ja, medan de andra roar sig på krogen sitter jag på mitt rum och lyssnar på Hello Saferide samtidigt som jag sjunker in allt djupare i Farmville, för att ha någonting att göra i min misär. En månad till behöver jag stå ut, sedan efter mitt livs mest långsamma månad kommer det sjävklart bli ett enda antiklimax. Varför skulle det helt plötsligt bli bra och roligt när det lika gärna kan fortsätta i den här negativa spiralen?

Noir désir

I helgen uppenbarade sig kanske det allra säkraste hösttecknet, då jag efter några kalla nätter de sista veckorna pillade in ett täcke i mitt påslakan. Enligt kalenderdefinitionen har det varit höst i drygt en månad, då höstens inträde sammanfaller med septembers. Enligt den meteorologiska definitionen har jag ingen aning om hur länge det har varit höst, om det ens har hunnit bli det, men "Meteorologiskt är det höst när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader" (för övrigt vill jag gnälla på SMHI här, då de på sin egna officiella hemsida har missat att påpeka att den aktuella medeltemperaturen måste hålla i sig fem dagar för att en ny årstid ska räknas). DN brukade tidigare tillhandahålla en finfin statistik över detta på sina vädersidor, där man på en karta över Sverige kunde följa årstidernas olika bataljer när det började bli dags, allt oerhört pedagogiskt med färgglada fält som tydliggjorde var våren hade sitt starka fäste, var sommaren var på frammarsch och så vidare. Olyckligtvis verkar de ha slutat med den statistiken, för jag har inte sett röken av den på åtminstone ett år. Således har jag ingen aning om ifall det meteorologiskt (och då även vetenskapligt) är höst eller sommar här, alltså får jag helt enkelt lita till mina egna definitioner. Och det är alltså här täcket kommer in i bilden. Ogillar att ha det för varmt när jag sover, men någon gång blir det ohållbart och nu vill jag alltså därför påstå att hösten har inträtt.

Enligt raden med lönnar vid Ekhagsskolan, som jag passerar två gånger åtminstone varje vardag, har det dock varit höst i några veckor, då dess löv den senaste tiden helt enligt biologins lagar börjat skifta i lika många färger som billigt, importerat öststatsgodis fullproppat med ADHD-framkallande azofärgämnen. De lönnarna fyllde en stor funktion under lågstadietiden. När dess frukter inte figurerade som näsor eller helikoptrar, fick vi snällt plocka blad som vi sedan utförde något enkelt pyssel med, för att sedan ackompanjera pysslet med en lågkvalitativ höstdikt sprängfylld med nödrim. Väggarna i klassrummet fick en ny dekoration, samtidigt som jag om möjligt kände mig än mer understimulerad (det kanske jag går mer in på i detalj en annan gång).

Enligt mitt humör är det definitivt höst. Visserligen har jag varit butter sedan mitten av augusti, men det har inte precis blivit bättre av det allmänt gråa och trista vädret. Hösten i år har varit ovanligt grå mentalt för min del. Det kommer den garanterat vara lagom till att vintern tar över enligt kalenderdefinitionen, då december inträder dagen efter min födelsedag. Det innebär i sin tur att jag helt plötsligt får ett acceptabelt alternativ till vad jag ska spendera mina helger med. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge, men det är fan inte kul att studera de som har bättre könummer. Nu sitter jag mest med ett konstant sug efter bättre fermenterad rökbar tobak, pluggar alldeles för lite och konstaterar att de sista 50 dagarna kommer bli långa. För två år sedan, vilket är hur långt mina minnen angående detta sträcker sig, var hösten för ovanlighetens skull allt annat än grå. Inte så kontrastfylld, precis som i år, men efter en ljus start blev den sakta men säkert bara vitare och vitare. Stagnerade visserligen något på slutet, men kalendermässigt höll mitt bländande humör i sig hösten ut. När vintern precis hade anlänt blev det dock en enda stor kraschlandning, och kontrasten mentalt blev som en ickediagonal förflyttning med kungen i schack. Än idag kan detta orsaka en del mörka blickar och elaka tankar från min sida, även om jag lite retligt är kluven. Förra året var en enda stor katastrof. Precis som i år var det väldigt grått till en början, riktigt deprimerande grått. En hemmafest med naiva inbjudningar och en dörr som glömdes öppen senare, sen var jag bra mycket mer djupt nere än den föregående vintern. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar ens vara i närheten av så arga och besvikna de var då. Det är inte förrän den allra senaste tiden Patrick har vågat sig fram igen, om man säger så.

På tal om mina föräldrar, jag ska göra mitt bästa för att låta mitt humör gå ut över dem. De var ju trots allt de som sådde fröet till humöret, och plantan såg dagens (nattens) ljus när jag tack vare deras rent ut sagt elaka beslut trängdes i en stillastående buss på E4:an medan Thorsten, Björn och Olof fortfarande roade sig i Malmö. Så indisponibel som möjligt när det behövs hjälp ska jag vara. Det har jag visserligen tänkt vara i snart två månader, men har inte riktigt kommit igång än. Vill jag vara riktigt hemskt elak kan jag onekligen vara det å det grövsta, får se vilka delar av min repertoar jag tar fram.

Hyckleri

Kallprat är allt ett djävulens påfund. Personligen ser jag överhuvudtaget ingen poäng med att prata med någon man knappt har någon kontakt med när det man säger helt saknar substans. Det är en sak när det är någon man känner, och träffar ofta. Då har jag absolut inget emot att låta käkmusklerna arbeta. Men när det är någon man exempelvis gick i samma klass som (eller ännu värre samma skola) för sex år sedan, och som man knappt pratade med ens då, då är det bara ett enda stort hyckleri att börja prata med varandra ifall man träffas. Att hälsa på varandra är väl acceptabelt, men där går min gräns. Sedan följer ofta, alldeles för ofta, frågor i stil med hur den andra personen mår, vad den andra personen går för gymnasieprogram, om den andra fortfarande håller på med det och det och så vidare. Inte bryr man sig om svaren på de frågorna, man frågar bara ur ren artighetssynpunkt. Jag skulle vilja påstå att jag har tröttnat så mycket att jag nästan helt har lagt av med ett svarande "Vad/Hur /.../ själv?". Jag brydde mig ändå inte för sex år sedan, så varför ska jag bry mig nu? Det slutar ändå bara med att någon kommer med ett påstående angående vädret alternativt hur pass trött denna person är. Helt, absolut helt oviktigt är det.

Tyvärr är just kallprat något som förväntas av dagens samhälle, annars blir det ju en så kallad pinsam tystnad, och det är ju alldeles vedervärdigt vidrigt. Självklart är man ju mycket hellre en hora och pratar med folk man egentligen skiter fullständigt i, och låtsas bry sig lite grann. Minns jag rätt har forskare kommit fram till att småprat tydligen är jätteviktigt för relationer. I så fall försummar jag gärna relationerna med personer jag inte bryr mig något om. Jag har inget emot att få en stämpel på mig som säger att jag skulle vara asocial och arrogant, det priset tar jag gärna. Så länge den stämpeln är osynlig för personer jag faktiskt bryr mig om rör det mig inte i ryggen. Och då är jag som sagt ändå en person som när jag vill kan prata för mycket (så när som på när det gäller kontakt med vissa individer tillhörande det så kallade täckta könet), vilket bland annat ett antal lärare bittert fått erfara genom tiderna. Men det är enligt mig helt enkelt ett enda stort hyckleri det här med kallprat med personer man inte bryr sig om, därav min avoga inställning till det.

Något som är minst lika illa är vänskap på Facebook. Att ha många vänner där har blivit en statussymbol enligt mina iakttagelser. Om fallet hade varit så att folk enbart blev Facebookvänner med personer som är ens vänner på riktigt, då hade jag kanske kunnat gå med på det. Men när det är som idag, när jag inte helt sällan får förfrågningar från personer jag aldrig träffat, då anser jag att hela statusgrejen urvattnas. Extremt häftigt att leta upp slumpmässiga personer och skicka förfrågningar, det kan ju till och med ge jobb i vårt sjuka samhälle. Har som princip att acceptera de flesta förfrågningar med några enstaka undantag, men jag skulle aldrig få för mig att skicka förfrågningar till personer jag skiter i eller inte ens känner. Också ett enda stort hyckleri i mitt tycke, jag har hellre få vänner på Facebook där jag bryr mig om de flesta än många vänner på Facebook och känner mig som en hora. Ursäkta mitt språkbruk.

Vilket är då anledningen till att jag skriver om detta? Börjar från början, och förtäljer att jag igår kväll var och såg på bio (utan att gå in på närmare detaljer kan jag berätta att det var Inglorious Basterds som jag förärade en titt). När filmen var slut vandrade jag och 2/3 av de övriga i sällskapet iväg mot bussen, som skulle gå ungefär fem minuter senare. På den korta vägen dit står det ett bord där folk delar ut bullar, kaffe och saft. "Sweet, bullar", var min första tanke, men sedan erinrade jag mig att jag hade ätit ett antal hekto konfektyr under min vistelse på biografen, så mer sötsaker var jag inte sugen på. Det var ju ändå troligen frikyrkliga som delade ut dem, så då kunde det lika gärna vara. När jag och mitt något reducerade sällskap precis passerar, hör jag någon som ropar "Ahlen!", varpå jag vänder mig om. Där stod en gammal lagkamrat från mina sista skadefyllda år av fotbollsspelande.
"Ahlen, hej! Kommer du ihåg mig? R***!"
"Ja, öh, hej..." Fan. Visst kommer jag ihåg dig R***, men den närmaste kontakten vi hade var troligen ifall vi någon gång hade duscharna bredvid varandra efter träningen, vi pratade aldrig någonsin med varandra, så jag ser ingen anledning till att vi borde göra det nu.
"Kom hit, vi har bullar och kaffe! E*** är här också!"
"Ja, okej..." Helvete, jag är ju för fan inte hungrig, min buss går snart, och E*** har jag inte heller pratat med på många år även om han är min granne... Men nu är jag visst fast
"Vad gör du här då?"
"Jag har varit på bio...Inglorious Basterds." Ärligt talat, bryr du dig ens? Sluta vara en hycklare och låt mig gå istället!
"Okej, nej den har jag inte sett."
"Den var rätt bra..." Men jag skiter väl för helvete i ifall du har sett den eller inte!

Vid det här laget hade jag hunnit fram till bordet där E*** stod.
"Hej granne!"
"Hallå..." Jo, nu passar det minsann. Briljerar ni för era vänner runt bordet med att ni känner folk?
"Ta lite saft!"
"Nja, öh, jag kan ta kaffe..." Tack, nu kommer det bli svårt att sova i natt.
"Okej, vad fan gör du här då?" (får poängtera att svordomen var i positiv mening från hans sida för att undvika missförstånd)
"Jag har varit på bio..." Men kan du inte bara fråga R*** istället som redan har haft ett förhör med mig ifall du mot förmodan bryr dig om vad jag gör här, men det gör du garanterat inte.

Gick därefter lite åt sidan för att hämta en mugg kaffe. En person jag inte kände delade ut dem.
"Ja, du skulle ha kaffe med va?"
"Öh, ja..." Fan, nu kommer jag fastna här rejält.
"Jaha, vad har du gjort ikväll då?"
"Jag har varit på bio." Men för helvete, ni behöver inte alla låtsas som om ni bryr er, kan ni inte bara låta mig vara och sluta upp med era hycklarfasoner?

Den okäna personen vände sig en kort stund till R***, och då såg jag chansen att snabbt smita därifrån med det blaskiga och alldeles för varma kaffet. Inte var jag trevlig och sade hejdå, hycklarfasoner är inget för mig. Björn poängterade när jag anlände till resten av det decimerade sällskapet som hade väntat på mig att jag såg besvärad ut, och det var jag minst sagt. Jag hyser helt enkelt en enorm avsky för den här typen av situationer, vilket ni säkert har insett om ni har läst så pass långt.

Undantag gör jag för personer jag inte känner men som verkar trevliga, oftast på fester. Då är det mer än acceptabelt att prata lite lätt med dem, för någonstans måste ju trots allt en eventuell vänskap börja. Vill tro att promillehalten inte har någon inverkan, för mina mentala gränser för vad jag tillåter och inte tillåter mig själv att göra förändras ytterst marginellt på fyllan. Kan ha att göra med min låga toleransnivå som gör att jag sällan får minnesluckor, och det är inte kul att komma ihåg allt ifall jag skulle göra saker jag inte gör nykter.

Kanske har jag varit ovanligt arrogant den sista tiden. Arrogansen släpper i så fall om ganska exakt 51 dagar. Fundera på den.