Revolutionerande nyskapande?

I tidernas begynnelse fanns bloggen. Sedermera kom mikrobloggen och videobloggen, med ett klientel som skiljer sig markant. Mikrobloggen har ett relativt högt anseende, och används frekvent av allehanda kändisar. Dessutom är den funktionell då den uppenbarligen kan användas både för liverapportering och i valkampanjer. Videobloggen å andra sidan, har låg status då den allt som oftast används av så kallade fjortisar som vill visa upp sig och berätta om sitt senaste fynd på Gina Tricot. Och berätta om fynd, det är de bra på. Det är vanligtvis inga korta redogörelser de bjuder på, utan inläggen brukar fortgå i flera minuter.

En kombination av de båda skulle alltså antingen bli en mikrovideoblogg, eller en videomikroblogg. Kanske är följande den alla första sådana.

Den genialt forvovne og excentriske allerhelvedeskarl

Precis som jag har anat vill Pelle att jag på Scheeledagen ska berätta om den beryktade kemiolympiaden. Det gör jag med nöje, skulle jag vilja påstå. Redan nu planerar jag för en kavalkad i politisk inkorrekthet, eller åtminstone en kavalkad i sånt som inte är lämpligt inför en aula fullsatt med nior. Mitt krav för att ställa upp var att jag skulle få fria händer, vilket också beviljades. Frågan är hur mycket av mitt svängrum jag vågar utnyttja bara... Inte för att det kommer gå dåligt utan, och inte räknar jag med det heller, men jag tar gärna emot tips inför mitt framträdande. Jag vågar lova att det ska bli något annat än när herr L föreläser, det är ju inte för inte som jag numera titulerar mig allerhelvedeskarl.

Ytterligare lite om självskador

Som bekant skrev jag en del om självskador i mina söndagsfunderingar för ett tag sedan. Idag publicerar SvD denna artikel som innehåller bra mycket statistik angående detta ämne. Första tanken som slog mig var att 40 procent, som underrubriken vittnade om, lät brutalt mycket. När man sedan kunde läsa deras definitioner av självskador kändes det inte alls lika mycket. Enligt de definitionerna är jag tydligen en tvättäkta självskadare. Nej, jag brukar inte banka mitt huvud i väggen, och än mindre uppsöka sjukhus på grund av beteendet. Däremot kvalificerar sig min fula ovana att pilla på sårskorpor, tyvärr ofta med blodvite som följd, definitivt på listan. Enligt definitionerna ska det bli synbara men i form av ärr, sår eller blåmärken. Och det blev det ju onekligen. En annan ovana, som lyckligtvis är i princip förpassad till historien, är min gamla nagelbitning. Bita sig själv nämns också, och under några stunder av total brist på självdisciplin (ha, som att jag brukar ha någon sådan...) blev naglarna så korta att det nog skulle kallas för sår det med. Och vem har inte bränt sig mer eller mindre rejält under ett försök att släcka ett stearinljus med fingrarna? Den gången jag brände mig som värst var det i alla fall inte med mening. Istället sträckte jag mig lite för långt efter något under en måltid där levande ljus bidrog med sin närvaro, och vips hade jag en stor kal och svart fläck på armen. Märkligt nog gjorde det inte speciellt ont, men fläcken var kvar ett tag ändå. När jag var liten brukade jag dessutom fästa nålar under överhuden, vilket även det ibland innebar små sår. Och så vidare, förbi alla andra exempel i texten där jag uppfyller skrämmande många. Inte nog med att jag alltså uppenbarligen har självskadebeteende, jag tillhör tydligen de 12 procenten som har skadat sig själv mer än fem gånger. Måhända är jag ett riskobjekt i frågan?

Självklart finns det ju dock en väsentlig skillnad mellan mig och Björns kompisar från Arvika som inte skämdes för att visa för mycket. Jag gör det inte på grund av depression, ångest, frigöra endorfiner eller vad nu den halvtaskiga anledningen kan vara. Istället är det bara allmän klåfingrighet och rastlöshet som allt som oftast är boven i dramat i mina fall. Det är inte precis gråtandes i badkaret med rakbladet i högsta hugg man hittar mig, utan snarare kanske i TV-soffan, kliandes lite på armen, och helt plötsligt känna något som är i kontrast till min lena hud. "Det ska bort" brukar jag tänka på ren slentrian, och bort åker det allt som oftast med lite våld och vassa naglar. Och i princip varje gång förbannar jag mig själv för min idioti när jag efteråt står och torkar bort den ynkliga mängden blod med lite toapapper. Likväl är det också ett självskadebeteende, även om det aldrig lär ge mig en semester inne på psyket.

Även i detta inlägg tänker jag ta upp alkoholdrickande. Inte med någon nykteristvinkel som att varje gång man dricker skadar man sig själv långsamt. Precis som i förra gången tänker jag än en gång belysa problemet att man skadar sig själv på fyllan, låt gå för att detta ämna inte är lika aktuellt nu. Först och främst är jag besviken på att fylleskador inte nämns alls i artikeln. Är det inte lika uppseendeväckande som små späda, svartsminkade tonårstjejer som inbringar stora pengar till Gilette? Fylla, det är ju något vi alltid har haft, det är ju tradition. Inte som "emosarna", som kom från ingenstans. Om någon ligger och är bakis och mår pyton, då skrattar folk åt en inte allt för sällan, och många påpekar leendes hur mycket de spydde den kvällen. Sånt borde egentligen inte uppmuntras, men traditioner är svåra att rubba på. Och jag ska verkligen inte kasta första stenen om man säger så, något föredöme är jag då inte. Hur som helst, fylleskador är definitivt självskador enligt mig. Det är ytterst sällan någon blir tvingad eller hotad till att dricka, alltså har man bara sig själv att skylla att man blir för full och på något sätt skadar sig. Grupptryck, kanske någon säger då, även under påverkan av grupptryck ska man kunna hålla sig till rinliga mängder, svarar jag.

Men det är ju ändå inte samma sak, skulle säkerligen de flesta hävda. Alkohol dricker man oftast för att ha kul i andra personers sällskap. De klassiska självskadarna är troligen oftast ensamma och, ja, gör vad de nu gör. Alla de som dricker alkohol för att dämpa ångest, fly vardagen, eller andra destruktiva saker då? Ifall de skadar sig på fyllan, räknas det som ett självskadebeteende då eftersom de dricker av andra anledningar, mer lika självskadarnas anledningar? Troligen inte, det nämns inget om det i artikeln heller vad jag kan se. Så varför görs det skillnad på olika självskadebeteenden? Är vissa mer värda än andra, och varför?

IChO, en kort summering

Ahlen mäktar härmed med att skriva en kort summering av hans tid i Cambridge. Blir inget i klass med min resumé av förra årets Frankrikeresa, det orkar jag helt enkelt inte. Här kommer det framför allt vara en del små noteringar från de tio dagarna, längre historier (och det finns det gott om) gör sig bäst verbalt i det här fallet.

Först och främst kan jag ju påpeka att jag är högst tillfreds med mitt resultat. Inte allt för oväntat blev det ingen medalj, utan jag mäktade med en fin 207:e-plats av 250 möjliga. Ungefär lika oväntat var det att de tre sist placerade deltagarna var från Kuwait (ett arabland), och även deltagaren som var sexa från slutet kom därifrån. Sedan kan man säga vad man vill om laborationsprovet, speciellt bra gick det inte för min del (spilla massor, stressa massor, slarva massor). Men, även om jag hade gjort en superlabb med svenska mått mätt hade det blivit tufft att få medalj, så jag grämer mig inte allt för mycket. Teorin är jag nöjd med, där fixade jag i princip allt jag kunde fixa, och dunkade nog in några gissningar med. Det bådar onekligen gott inför Japan/Tokyo nästa år, om det nu blir något vill säga. Allt kan hända i rymden.

Proven kändes dock mest som en formalitet, framför allt var det oförskämt roligt att umgås med allt trevligt folk från hela världen. Det är ju inte varje dag man har livs levande danskar, tyskar och ryssar i närheten på samma gång. Och norrmännen kan man inte säga ett ont ord om, där snackar vi ett gäng glada lirare som visste hur man njöt av livet. Nu känner jag att att jag oundvikligen glider in på allt jag upplevde med dem, vilket i princip innebär kvällarna efter att proven var avklarade om vi ska ha en underhållningsfaktor som är anständig. Det är dock synonymt med historier som verkligen bör berättas för att de inte ska tappa något enormt, så det skriver jag inget om här. Jag fick åtminstone snakke dansk!

Jag är för övrigt enormt sugen på att plugga i Cambridge efter gymnasiet, det verkade så mysigt där, och arkitekturen var makalös, och man tillhör ett college som är som en stor familj och så vidare. Cambridge kändes som en bra stad att förlägga olympiaden i, till skillnad från exempelvis nästa år i Tokyo så var det gångavstånd till verkligen allting. Det var sannerligen optimalt när det gällde kontakten med andra länder.

Min mobiltelefon är synonym med min väckarklocka. Mobiltelefonen blev beslagtagen direkt för att stävja fusk. Istället fick min iPod figurera som väckarklocka, den piper lågt i en sekund ungefär innan den tystnar. Därför fick jag ta hjälp av vår guide Martin, som vänligt nog knackade på dörren varje morgon tills jag bekräftade att jag var vaken.

Man kände sig lite som en kung, eller högt uppsatt politiker, eller något liknande under olympiaden. Allt nödvändigt var betalt under hela tiden där, maten höll hyfsad klass, vi fick äta middag inne på ett världsberömt museum i London (i salen på denna bild), vi fick finfina studentrum (enkelrum till och med) som definitivt höll hög klass, där sängarna bäddades varje dag och allt annat som kunde bidra till en känsla av ett hyfsat hotell, massor med mer eller mindre intressanta utflykter fick vi åka på. Och framför allt: vi fick tillstånd att ignorera "Don't walk on the grass-skyltarna" på fakking Kings College! Det var tio dagar i kanske inte lyx, men väl hög standard, och det var gratis. På tal om hög standard, jag kände mig högst stilig i kavaj och slips. en av danskarna tyckte till och med att min slips var snyggast av alla under avslutningsfesten, och han gillade inte att jag tog av den för att försöka hålla värmen under hyfsad kontroll.

Åtminstone en av de svenska deltagarna verkar ha hittat hit, eftersom min blogg råkar vara en av de första sökträffarna i Google om man söker på "Kemiolympiaden" (nej, det är inte alls någon koppling mellan Google och Blogspot...). Därför tar jag det säkra före det osäkra och skriver enbart positiva saker här om mina före detta lagkamrater. Leif var duktig och fick medalj. Micke var nästan lika duktig och fick också medalj, brons till båda. Och Mengxian var trevlig, hade eminent dialekt, delade delvis min humor (Yngve, någon...?) och hade kanske den vettigaste synen på alkohol av någon jag har träffat i vår ålder.

Undre lördagen genomled jag kanske den värsta bakfyllan i mitt liv. Inte för att jag mådde som sämst, det har onekligen varit värre. Däremot, de gånger jag har mått sämre har jag kunnat bädda ner mig i min säng hela dagen och varva det med brutala mängder rostade mackor med smör och liggande duschar på 45 minuter. Den här gången var jag tvungen att vandra ett antal timmar i centrala London, åka på kvalmiga bussturer, åka på kvalmiga tågresor, och åka i en kvalmig tunnelbana. Resans varmaste dag var nog just under lördagen, kanon. På kvällen var det fortfarande så illa att det blev bio istället för mera festligheter, som en liten tröst blev iallafall bion och onyttigheterna som följde betalat av olympiaden.

Till sist, pappas kamera var inte min kompis (den är tydligen ingens kompis fick jag veta när jag kom hem). Alla bilder var överkompenserade med toner i färgen rosa, bilderna fick dessutom en mörkt rosa kant längst upp, och kameran var tydligen inställd på att ta bilder i storleken 0,3 megapixlar istället för det betydligt bättre 4,0. Det har verkligen blivit ett hästjobb i Photoshop för att få fram anständiga resultat att visa upp.

Litet exempel:


Före:
Efter:

Så, nu är det bara att söka upp mig om ni orkar genomlida mig berättandes det mesta av det intressanta som hände under olympiaden. Avslutar med den officiella reseberättelsen som jag har knåpat ihop till svenska kemisamfundet, eller vad det nu heter.

En mulen lördag under andra halvan av juli avreste fyra förväntansfulla ungdomar mot Förenade kungarikets huvudstad London. Det var dock inga vanliga ungdomar, tvärtom, de hade alla kvalificerat sig för den internationellt ansedda tävlingen som i det svenska språket heter Kemiolympiaden. Man skulle kunna påstå att det var eliten inom kemi bland svenska gymnasister som efter landning på Heathrow reste vidare mot den anrika universitetsstaden Cambridge, där tävlingen skulle gå av stapeln. Det här var första gången ungdomarna sågs på drygt en månad, bara dagar in på sommarlovet hade alla deltagit i ett högst eminent och tillika obligatoriskt träningsläger på Chalmers, allt för att maximera svenskarnas chanser i själva tävlingen.

Efter upp mot ett halvt dygns resa, som bland annat inkluderade tre timmars väntan på Kastrup på grund av resebyråns mer eller mindre ologiska bokningar, kunde de fyra ungdomarna tillsammans med sina tre mentorer äntligen konstatera att de hade anlänt till Cambridge och dess järnvägsstation. En guide av engelsk nationalitet vid namn Martin väntade på dem inne på stationen, och han lyste genast upp tillvaron med hjälp av sin obligatoriska guide-tröja av bländande gul kulör. Annars bjöd inte lördagskvällen på något spännande av kraftiga mått, förutom att de för första gången fick dinera i den väl så funktionella matsalen tillhörande University Centre. Deras välartade grannar norrmännen uppenbarade sig även för första gången.

Söndagen var nog det som skulle kunna kallas för den första riktiga dagen under deras vistelse. Dagen började med en invigningsceremoni av varierande seriositet, fortsatte med lunch av karaktären ”plocka allt du tycker verkar gott från vårt gigantiska utbud såvida du orkar köa i en dryg halvtimme”, och därefter blev de guidade i och runtom Cambridge och fick bland annat beskåda ett gäng gamla klassiska college vars vapensköldar säkerligen pryder ett och annat vykort runtom i världen. Dagen avslutades än en gång med att de fick beträda University Centre för att äta middag.

Måndagen bjöd till stora delar på så kallade medeltidsaktiviteter, som bland annat inkluderade långbågsskytte och rovfågeluppvisning. De flesta av deltagarna hade troligen tankarna på annat håll, då de säkerligen med varierande grad av nervositet tänkte på morgondagens laborativa prov. Ett prov som de fick sämsta tänkbara uppladdning till, då frukosten som skulle hålla dem mätta fram till sen eftermiddag bestod av snabba kolhydrater i form av chokladfyllda croissanter, wienerbröd, diverse muffins samt brutala mängder apelsinjuice. Det fem timmar långa provet var av överkomlig svårighetsgrad, även om mängden moment bäddade för små men ack så fatala misstag. Somliga kunde säkert dessutom instämma i att tiden var en smula knapp. Men skam den som ger sig, vid det här laget var det ju trots allt 60 procent kvar av totalpoängen att slåss om.

Den mesta tiden under onsdagen spenderades med en mer eller mindre obegriplig tävling, där startordningen under loppet med den lokala gondolvarianten i stadens flod verkade avgöra det mesta. Nervositeten kändes mer påtaglig under denna dag, då mer stod på spel under morgondagen än gårdagen, och då det teoretiska provet framför allt inte var lika generöst med bortförklaringsmöjligheter. Även till detta prov var frukosten lika usel, att jämföra med de andra dagarna då proteinrik, klassisk engelsk frukost var modellen. En förmildrande omständighet denna dag var att de åtminstone fick förtära saker under detta prov, något som sällan rekommenderas i laborationssalar (och när man betänker hur laborationsbänkarna såg ut redan efter en timme under det laborativa provet var det nog bäst att den bestämmelsen gällde även då). Provmakarna blandade och gav, och resultatet blev ett prov som antagligen de flesta kan hålla med om höll en högst varierande svårighetsgrad.

Efter provet kunde alla deltagare för första gången andas ut på riktigt, nu fanns det helt enkelt inga fler sätt att påverka resultatet på. En så kallad Reunion dinner blev det samma kväll, på Natural History Museum i London i en stor sal som bland annat inhyste ett dinosaurieskelett modell större. Kommande dagar kunde bland annat erbjuda en höghöjdsaktivitet och en resa till London, där varje lands deltagare inklusive guide fick så mycket som 100 engelska pund att dela på. Under kvällarna umgicks även deltagarna generellt mer över landsgränserna, när de inte hade samma behov av att vara pigga och alerta på morgonen som innan proven. Säkerligen knöts det många nya vänskapsband under dessa kvällar.

Och så kom söndagen, dagen som antagligen alla hade väntat på med spänning. Dagen då det skulle vara avslutningsceremoni, med tillhörande medaljutdelning. För Sveriges del blev det ett relativt gott facit, i och med två bronsmedaljer till Leif Schelin respektive Mikael Twengström. Ett resultat som var mycket bättre än på många år. Därpå var det avslutningsmiddag, där det bjöds på mat som hade gjort många gröna av avund. Lite dans till tonerna från ett coverband avslutade den sista kvällen för detta års olympiad, och de flesta deltagarna kunde antagligen lite vemodigt konstatera att det nu var över.

Det alla delaktiga troligen kommer minnas bäst, är antagligen inte de totalt tio timmarna prov, utan alla enastående aktiviteter där gruppmedlemmarna absolut inte kom från samma land, allt umgänge med folk från hela världen, och också möjligen den oerhört vackra arkitekturen i Cambridge. Somliga påstår säkert att det är minnen för livet. Undertecknad är benägen att hålla med om det.

Dxxxx Axxxxxxxx, å det svenska lagets vägnar.