Idag är det nyårsafton,

en högtid som jag och många andra kommer att uppmärksamma på olika sätt. Om man på Wikipedia läser om hur en svensk nyårsafton ska firas kan man koka ner texten till ett antal olika punkter. Dessa är, med reservation för att jag har glömt någon, följande:

- Nyår ska firas natten mellan den 31 december och 1 januari
- Firandet ska ske genom festligheter med vänner snarare än familjen
- Maten ska vara exklusiv,i paritet med hummer ungefär
- Man ska vara parant klädd, gärna i frack eller balklänning
- Kring midnatt ska man fyra av en tårta fyrverkerier eller två
- I samband med tolvslaget ska det drickas lite (eller mycket) champagne
- Efter det att klockan slagit tolv ska det ropas "Gott nytt år!" till så många det bara går
- Löften om att på något sätt bli en bättre människa skall när det nya året infallit avges högt inför andra
- Om möjlighet finns bör nyårspussar både ges och tas emot.

Inte förrän år 2007 kunde jag egentligen hävda att jag under en nyårsafton hade genomfört något annat än listans översta punkt. Väl är väl i och för sig att det var just den punkten jag hade lyckats pricka in, hade jag och min familj firat på någon annan av årets andra dagar hade förmodligen våra grannar undrat. Men, om man ska se punkterna som kriterier kan man med goda belägg påstå att jag innan nyårsaftonen 06-07 inte hade firat nyår på riktigt. Jag hade aldrig varit med om en traditionsenlig svensk nyårsafton.

När det nya milleniet för tio år sedan skulle firas var jag åtta år. Jag gick i grundskolans andra årskurs och var nog något av välartad dröm för mina föräldrar. Jag ställde aldrig till med problem och bland det roligaste jag visste var att få följa med pappa till a6 för att storhandla. Jag gillade att välja och vraka bland smörgåspålägg till kylen och läskedrycker till backen, för att inte tala om hur spännande jag tyckte det var att stå vid tidningshyllan och tjuvläsa lite, bara för att då och då slänga ett öga mot tidningarna av mer erotisk karaktär innan jag snabbt vände bort blicken och hoppades på att ingen hade sett vartåt jag under en kort stund hade vänt den. Naturligtvis berättade jag aldrig för mor och far något om mina oanständiga blickar, men i tysthet avgav jag ändå som åttaåring (kanske något år senare) ett nyårslöfte i stil med "jag måste hålla mina blickar i styr när jag står vid tidningshyllan!".

Utöver tysta nyårslöften av varierande karaktär var min barndoms nyårsaftnar väldigt mycket likadana varandra. Så länge jag kan minnas har de efter en god natts sömn alltid börjat med ett besök på Rosenlundsbadet. I tidig ålder var det förmodligen bland det bästa jag visste. Det enda jag saknade under nyårsaftnarnas badhusbesök var i regel mina äldre kusiners närvaro. När de var med brukade vi alltid ha fruktansvärt roligt och hoppa i vågorna tillsammans, reta den orangea räddningsdockan Klimaks genom att tala elakt om honom i tredje person samt brottas på den fyrkantiga leksaken ute i den stora bassängen. Men, på nyårsaftnarna var de som sagt inte med och jag fick därför hålla till godo med mina måttligt roliga bröder. Det gjorde emellertid inte så mycket då badhuset i sig räckte gott som underhållning. Tjugohundraett fick jag dessutom en syster som snart blev tillräckligt stor för att kunna bräcka mina bröders sällskap. Utöver vatten och lek innebar badhuset också goda mackor med pålägg jag själv hade valt och dyra glassar, så jag ska verkligen inte klaga på vår tradition att besöka badhuset under nyårsaftonens tidigare del.

På väg hem från Rosenlundsbadet brukade vi allt som oftast svänga förbi a6 för att köpa något pappa hade glömt köpa till kvällen. Det kunde vara allt från Pommac till festliga servetter, någonting hade pappa alltid missat på listan till det stundande firandet. Mycket möjligt är att det var under en sådan här nyårssession, ståendes vid tidningarna, som mitt tidigare nämnda nyårslöfte tog form. Lyckligtvis innebar sessionerna inte bara fula tankar och skuldkänslor; de innebar också mycket godis. Då det var nyår kände sig alltid mor och far lite extra generösa, så det var en barnlek att genom lite tjat få ihop kopiösa mängder snask.

När familjen slutligen kom hem från badhus och köpcenter påbörjades den långa väntan på tolvslaget och det egentliga nyårsfirandet. Den observante läsaren vet vid det här laget inte hur vårt firande såg ut, men väl hur vårt firande inte såg ut. Mina ansenligt associala föräldrar föredrog att inte fira med vänner, utan valde familjen. Mina oerhört okulinariska vårdnadshavare kokade inte ihop någon vidare festmåltid utan lagade istället något ganska vardagligt. Mina synnerligen slafsiga sädesfäder såg inte till att klä upp varken sig själva eller sina barn. Mina plogbilskramande proggpäron förbjöd å det strängaste sina barn att smälla smällare. Mina tämligen torra föräldrar tillät inte mig, deras alldagligt allitererande son, att efter tolvslaget smutta på lite champagne. Så var det år efter år, nyår efter nyår. Trots det brukade vi ha det ganska trevligt. Nyår var lite som en extraordinär kväll framför teven. Vi hade mer sötsaker än vanligt, vi fick vara uppe längre än vanligt och det fanns inte sällan mycket bra att välja bland i TV-tablån. Utöver det var det som om det låg någonting alldeles särskilt i luften, något som ingav förhoppningar inför det kommande året. Pricken över i:et var sedan att vid tolvslaget gå ut på balkongen för att se hur den mörka januarihimlen kunde lysas upp av förväntansfulla människor och deras fyrverkerier. Att börja året med känslan av att vi går mot ljusare tider, det är ingen dålig början det heller.

Ungefär så såg varje nyårsafton ut fram till det att jag gick i nian. Jag hade då endast fått ta del av den mest grundläggande av de punkter jag började inlägget med. Jag hade förvisso inte lidit på grund av det, men jag kände att jag verkligen inte kunde fira nyår hemma med familjen längre. Nu jävlar i min lilla låda tänkte jag och flera kompisar med mig och kastade därför Grevinnan och betjänten i backen och krävde förändring. Det här nya året skulle invigas med champagne, nyårspussar och cigarr, inte nån jäkla hemmakväll!

Dessvärre hade vi två problem som var tvungna att lösas för att våra önskningar skulle kunna gå i uppfyllelse. Dessa problem var alkohol och fest, två ganska fundementala beståndsdelar för ett lyckat nyårsfirande alltså. Liksom i år började vi planerandet alldeles för sent, vilket innebar att problemen inte precis blev lättare att lösa. Dagen innan nyårsafton samlades vi i alla fall några stycken hemma hos mig för att försöka komma på hur vi skulle gå till väga med alltihop. Då vi satte ribban på tok för högt kom vi emellertid inte fram till så mycket matnyttigt mina vänner och jag. Vi pratade mest om champagne och brakfester, något som med tanke på den korta varseln var synnerligen orealistiskt, och flera nämnde även att de minsann skulle fixa fitta nyårsaftonen till ära, något som inte heller det var särskilt realistiskt för de fjuniga gossepojkarna, inte så länge de inte hade stora mängder alkohol att supa ner flickorna med i alla fall. Efter flera misslyckade försök att hitta fest och kirra alkohol gav vi dock upp och somnade därför med ovissa sinnen. Hur skulle det egentligen gå med vårt nyår?!

Framåt sextiden på nyårsafton började det lilla sällskapet som hade varit hos mig kvällen innan plus en del andra partysugna individer att röra sig ut från sina respektive hem för att påbörja det så kallade firandet. Fortfarande saknades fest och alkohol. Då jag bodde närmast Eurostop beordrades jag att knalla iväg dit för att se vad lastbilschaufförerna hade till salu, men med en dålig erfarenhet från köp av deras smuggelsprit några månader tidigare klarade jag inte riktigt av att försöka ens en gång. Det var kanske inte så sannolikt att det skulle ha gett någon utdelning ändå, men min rädsla för själva inköpsproceduren betydde i vilket fall som helst att våra förhoppningar om etanolförtärande grusades en gång för alla. Därmed återstod bara problemet med att hitta fest. Det problemet var egentligen också väldigt dömt att förbli olöst, så vi fick ta våra förnuft till fånga och ta till vår reservplan: fira nyår i den mytomspunna cykellokalen, till vilken en i sammanslutningen hade nyckel. Hade det blivit mer folk och alkohol i lokalen hade det förmodligen gått till historien som en riktig höjdarkväll, men nu fanns det bara en handfull pojkar och två flickor, varav den ena var tvillingsyster till en av pojkarna, samt en liten skvätt vodka de två tjejerna hade med sig. Det var inte så mycket partymode on, om man säger så. Utöver oss ungdomar fanns också en näpen liten skivspelare. Till den hade en kompis tagit med en partyskiva och jag minns så väl när den spelade låten som var tänkt att bli kvällens fyllesång nummer ett: Take me home, Country Roads. Lite tragikomiskt är att det antagligen var just det vi kände när sången, med utebliven allsång, ekade i lokalen. Take me home, Country Roads.

Ganska tidigt på kvällen, kanske runt tio, lämnade vi cykellokalen och begav oss mot en av tjejernas hus, vilket var beläget ungefär vid Ljungarumsskolan. Där kollade vi på en i mitt tycke urusel high school-film innan vi satte kurs mot skolan för att med några tafatta försök att värdigt välkomna det nya året med smällare konstatera att nyårsfirandet inte riktigt blev som vi hade hoppats. Inga nyårspussar, inga cigarrer och ingen champagne. Minst av allt hade någon av de gossar som kvällen innan så innerligt hade hoppats få smaka fitta fått någon fitta.

Ett år senare var det så dags för ett nytt år igen. Den här gången hade planerandet börjat redan en månad innan och oddsen för nyårspussar var lägre än någonsin. Alkohol hade en kompis äldre bror köpt ut och jag tillsammans med två andra kamrater delade på ett synnerligen digert utbud alkohol: ett flak 50 cl Bjørnebryg extra starka dansköl, tolv cider i olika smaker, en liten flaska Jägermeister, åttioprocentig vodka från Estland samt en flaska skumpa (bild på en del av alkoholen + jag själv drickandes en cider). Givetvis visste vi att det var mycket alkohol för tre unga grabbar, men vi öppnade första ölen vid tre på eftermiddagen och tänkte hålla på i åtminstone tolv timmar till så det skulle nog gå att få ner allting tänkte vi. Och ner fick vi faktiskt förvånansvärt mycket, men mycket av det vi fick ner kom föga oväntat också upp samma väg. För en av oss innebar det ett väldigt dråpligt slut på nyårsaftonen.

Om vi för en stund ska gå tillbaka till inläggets inledande punkter kan det vara värt att nämna att vi tre som delade på ovan uppräknade rusdrycker redan vid sjutiden hade mäktat med inte mindre än fyra av punkterna. Vi firade med vänner snarare än familjen, vi hade ätit festlig mat lagad av ingen mindre än förfestens värd, vi var förhållandevis stiligt klädda (jag hade piké vilket jag då tyckte var det stiligaste som fanns) och vi hade smällt av en nyårsbomb som hette duga. Utöver detta hade vi också suttit på det här ståtliga husets översta balkong och rökt pipa, ett rökdon som enligt mig med råge överträffar cigarren, som är bruklig vid nyår. Det var den perfekta starten på en nyårsafton, tänkte vi.

Strax efter det att maten hade ätits upp började det dock gå utför för en av förfestdeltagarna. När vi som bäst satt vid bordet och taggade för att snart dra vidare till nästa fest sprang han hastigt och lustigt in på toaletten. Inget konstigt med det, tänkte vi andra, då han inte hade visat några som helst symtom på illamående. Han behövde säkert bara slå en drill eller kolla sig lite i spegeln. När han inte kom ut på tjugo minuter började vi trots det känna lite oro. Mådde han kanske inte så bra ändå? Vi, det vill säga jag, värden och tre tjejer, började lite försiktigt med att stå utanför dörren och fråga om allt var bra. ”Jaaa, det är chill” var svaret vi fick men vi var inte precis övertygade. Efter ytterligare bankningar och frågor bestämde vi oss för att det bästa kanske vore att ta sig in på toaletten för att se hur det var fatt med vår vän. Sagt och gjort hämtade värden skruvmejsel för att få upp låset. Med flinka fingrar skruvade han lite och låset gick upp i ett nafs. Värden öppnade dörren, kikade in och stängde snabbt igen. Vi alla undrade vad han hade sett. ”Det är ingen fara, han vilar sig bara lite” fick vi till svar och vi förstod att vi nog inte skulle fråga mer om det.

Efter ett tag gav sig tjejerna iväg på en annan fest och värden tog då tag i mig och sa: ”Vi måste hjälpa *namn*, han mår verkligen inte bra där inne!”. Jag fick då bekräftat det jag hela tiden hade anat; med hänsyn till vår icke välmående vän kunde vi inte låta tjejerna få reda på vad som hade hänt inne på toan. Så vi fick återigen ta fram skruvmejseln för att öppna upp toan och den här gången ställde vi dörren på vid gavel. Hade vi fotograferat vad vi möttes av hade det förmodligen tagit plats på existenz direkt. Alkoholen vår vän hade förtärt hade helt enkelt blivit för mycket. Han hade av någon anledning dragit av sig byxorna så att de var halvvägs nere, han hade dregel i mungiporna och han låg på golvet i en ställning som lite smått förde tankarna till framstupa sidoläge, nerspydd i sina egna spyor. Klockan var halv åtta och vad vi än frågade var hans svar ”det är chill”. Stackars sate, tänkte vi, då vi visste att det inte alls var så chill som han sa. Värden fick genast börja tvätta bort alla spår av spya medan jag fick agera stöd åt vår vän. Vännen fick låna en vit JL-tröja av värden då hans egen tröja var på tok för nerspydd och när allt var färdigstädat och vår vän hade repat sig tillräckligt mycket för att kunna gå själv kunde vi äntligen, efter minst en timmes hårt jobb, bege oss iväg till nästa fest.

Nästa fest gick av stapeln inte långt ifrån mitt hus, vilket var bra med tanke på att jag när festligheterna var slut i likhet med min vän inte mådde särskilt bra. Min vän mådde dock så pass dåligt att han avbröt sina festligheter redan innan vi äntrade festen. Istället traskade han i sin lånade JL-tröja hemåt för att fira tolvslaget i stillhet. Vi andra hade det betydligt livligare när klockan slog tolv: champagnen var med oss (bild) och det ropades gott nytt år hejvilt. Jag fick till och med en hastig nyårspuss på kinden, och även om det inte precis var från någon jag önskade så kändes det bra att kunna bocka av även den punkten på nyårslistan. För första gången någonsin kände jag att jag firade nyår som man ska och det gjorde inte så mycket att jag spydde i en buske på vägen hem.

Nyåret efter det jag nyss redogjort för är det just nu senaste och om det har jag egentligen inte så mycket annat att säga än att det var lyckat. Det involverade inte lika mycket alkohol som året innan, vilket bör ses som något positivt snarare än något negativt. Jag fick emellertid vad jag kan erinra mig inga nyårspussar, men flera av mina kompisar fick så att det räckte och blev över, skulle man kunna säga utan att överdriva (bild).

Idag är det alltså nyårsafton igen. Jag har nog första gången sedan 2005 inte några orealistiska förväntningar. Firandet kommer att ske med mycket goda vänner och med dem vet jag att jag aldrig blir besviken. Visst hade det varit trevligt att besöka någon fest där inte bara de man känner bäst är närvarande, för att kanske hitta någon flicka att nyårspussa lite på, men som väldigt många i min närhet har sagt så är det kanske inte det nyår är till för. Om vi för sista gången ska återvända till punktlistan i inläggets linda så kan man konstatera att de aktiviteter som där föreskrivs lämpar sig bäst i goda vänners lag. Om jag ska avge nyårslöften, då vill jag ju givetvis göra det inför någon som kan följa upp huruvida jag följer mitt löfte eller ej (eller?). Om jag ska önska någon ett gott nytt år, då vill jag ju göra det till någon jag verkligen önskar ska få ett bra år, inte någon random snubbe på en fest. Och om jag nu väldigt gärna vill nyårspussa någon när klockan har slagit tolv, då vet jag att jag alltid kan pussa lite på Spiken, vare sig han vill eller inte.

Jag som har skrivit det här är Elias den riktige och jag gästbloggar denna nyårsafton på Ahlen den riktiges blogg. I vanliga fall bloggar jag här och även om ni tycker att ovanstående text har varit ren rappakalja så tycker jag att ni borde göra ett besök där, ty vem om inte den storartade Ahlen har varit där och gästbloggat lagom till nyår. Tack för mig.

The bears are coming

Ett litet utdrag från Dagens Nyheters lilla frågetävling om pop och bio från 2009:

27 På försommaren kom The Sounds tredje album, "Crossing the Rubicon". Titeln är ända sedan Caesar och hans trupper tog sig över floden Rubicon år 49 f Kr ett talesätt ungefär för "ingen återvändo". Vad föreställer skivomslaget?

A. En björn
B. Ett lejon
C. En häst
D. En fisk

Om ändå...

Feels like falling

Det oundvikliga närmar sig mer och mer. Det var väl slutsatsen jag kunde dra efter gårdagen. Jag är kluven. Jag förskjuter jämvikten åt olika håll beroende på vilket humör jag är på, och beroende på vilka delar av kroppen jag lyssnar på. Skulle det vara smart? Tveksamt. Finns det någon möjlighet att undvika det oundvikliga? Ja, kanske. Katten kan trots allt inte gå runt den heta gröten hur länge som helst, till slut svalnar den. Eller så griper jag bara ett halmstrå, även om det är lättare sagt än gjort. Det skulle onekligen vara bäst att undvika det oundvikliga, men jag kommer troligen inte klara av det i skarpt läge. Hoppet står väl till att det aldrig blir skarpt läge, att orden aldrig omsätts till handling. Varför, är den stora frågan just nu. Vad skulle poängen vara med det hela? Kommer jag någonsin fråga det? Nej (med reservation för att jag skulle vara aspackad när det oundvikliga sker, något som dock inte verkar vara ett krav).

Att göra en Ahlen

agnatisk ~t som gäller manssidan av släkt: ~ tronföljd manlig tronföljd
agnosticism ~en filosofisk riktning som förnekar att kunskap om tillvarons yttersta grunder är möjlig särsk. kunskap om Guds existens
agorafobi ~(e)n sjuklig skräck för att vistas på öppna platser <SYN. torgskräck>
agreab/el -elt -la (tämligen) behaglig
agrikultur ~en jordbruk särsk. om näringsgrenen i dess helhet
agronom ~en ~er (titel för) person med vetenskaplig utbildning och examen inom jordbruk
agronomi ~(e)n vetenskapen om lantbruk: ~e doktor
aha-upplevelse ~n ~r känsla (av upptäckarglädje) som åtföljer plötslig insikt i ett sammanhang eller ett problem
Ahlen att göra en ~ att handla först och tänka sedan särsk. när man talar (missaktande) om ngn/ngt: Han gjorde verkligen en ~ när han dumförklarade henne utan att veta att hon stod precis bakom
aids el. AIDS en virussjukdom som bryter ner kroppens immunförsvar

When december came I was older

Utomhustemperaturen just nu är fan inte okej, inte någonstans! Jag kan bara konstatera att jag har åkt klart pulka för den här vintern.

Returning to abnormal life

Ja, vad säger man egentligen? Gårdagen började ju så bra, och det höll i sig länge och väl. Lite kyla är ju smällar man får ta så här års, glädjen och förväntningarna värmde desto mer. Sen, som i ett utdraget nafs, spoilerades allt och jag fick beskåda Sounds halvsittandes på en stol längst bak i lokalen, inkapabel till att sjunga med eller att ens klappa takten. Vi snackar snudd på en av de värsta kvällarna någonsin för min del. Det är verkligen inte okej någonstans, speciellt inte när de verkade göra den bästa spelningen jag har beskådat, även om jag långt ifrån kunde uppskatta den till fullo. Och jag är väldigt tveksam till att Popadelica kan kompensera det i vår, för inte fan kommer de spela så länge då. Helvete.

Det kunde vart jag

Först och främst vill jag poängtera att medan jag skriver det här är jag satan full som fan, vadr god att ha överseende med detta!

Det kunde vart jag. Så lyder ett utdrag en låttext av den inte särdeles kända men dock oerhört produktiva artisten Alf. Jag skulle vilja påstå att den passar perfekt in på min kväll i kväll (upprepning, fint ska det va!) på massor med plan. Det kunde vart jag (fan inte korrekt rätt svenska, men det är ju för fan ett citat), men för en gångs skull får jag nog säga att det är tur att jag fyller år sent. Annars hade det vart jag förr eller senare. Nu kan det det bli så senare, det förnekar jag ej, men inte nu ikväll. Inte okej någonstans! Det kunde vart jag (more likely, om man får svänga lite fint med språken och samtigt höja sig till ksyarna), men då hade jag högst troligen fått reparera en bekantskap, en djup vänskap samtuidgt som jag hade fått börja om från början (lite som att kalka sura sjöar, blir jävligt bra för stunden, men man msåte gå till botten med problemet för att få ett slutiltigt stopp, nä kanske inte en eminen jämförelse precis). Det hade absolut nte varit okej någon som helst stans. Dra helvete säger jag (eller skriver måhända). Nu är det egentlige jag ändå, samtidigt som det inte alls är jag (helt och hållet en definitionsfråga). Jag kan, samtidigt som det både är och inte är jag, inta en så kalölad övervakande roll och vara stöd till de andra, som det verkligen är ikväll. Jag år högst nyfiken vad det beror på ärligt talat, normalt sett är det alltid jag. Troligen har det som tidigate nämnt med tid att göra, jag har helt inte haft ordentlig tid på mig för att det ska bli jag, på gott och ont (men framtför allt ont, det är ju ändå Ahlen den blyge vi talar om). Istället får jag ta fram min stora arsenal av medlidande, vilket det sannerligen är rätt itllfalle för. DEt var ju trots allt inte så mycket jag som de andra. De andra, som jag egentligen tänker likadant som, såväl nu som alla andra gånger. Skillnaden är att jag knaopt har bhunnit bpörja tänka denna gång, till skillnad från de andra. DEssutom har jag intalat mig negativa tankar som fan för att sänka förhoppningarna lite jlagom, negativa överraskningar är inte okej någonstans, sanna mina ord. Positiva tankar hjälper allt som oftast, så Sounds imorgon (elloer idag nu när jag skriver), SOunds på Popadelica,m Kent i vår och lite annat smått och gott hjäler sanmnerligen en hel del. troligen var det delvis därför det inte var så mycket jag, utans snarare de andra.

Det kune som sagt vart jag, det var jag i sma veva, men framför allt var det de adnra, dock inte på alla planl. Jävlar vad filosofisk vad jag känner mig nu, meb det är vara fylleskrift, kom ihåg det. Visst stämmer det jag skriver ,men se lite mellan fingrarna så där lite lagom.


Och till sist:

Ahlen, den riktiga och blyge och lite allt möjligt, välj vad ni tyckjer passar bra, vandrade hem från bussen ikväll (No shit Serhlock!). På väg hem mötte han tre fjortisfylletjejer som var lite lagom högljudda som bra fjortifylletrjejer kan vara. "Vem är det?" hörde han de viska lite lagom högt när de började närma sig, och redan då kände Ahlen vilket klientel han hade att göra med. Inget angenämnt så att säga, inte ens i de mest desperata ögonblicken (som blir fler och fler, olyckligtvis) i hans liv. När fjortisfylletjejerna passerar, utbrister en av dem satan spontant och fyndigt som fan: "Hola, mon amor". Det var inte olkej någonstans, för de andras humör hade börjat smitta av sig en smula även om det var de andra och inte Ahlken. Eftersom Ahlen är så satanst mogen så gick han het sonikao inte resten av vägen hem, anslepades på den medelmåtiga spanskan (det var då inga infödda så att säga), och täbkte någit i stil med "Olla? Ja då, det gör jag gärna, förnedrar er fjortisfylletjejer har jag då inget emot, det är det enda ni förtj'nar. Fan inte okej alltså." och så vidare. Får väl be om ursäkt för det sista, men även mina brutal fylletankar förtäjnarar en plat shär, även om jag snog bör vara sparsam med dem för att skydda eventuella känsliga läsare (nu ,lär ju inte pingstvä anner och sådant patrask läsa här, men man vet aldrig (förlåt om någon pingsvän tog illa upp - jagä rfull som fan)).

Jagär ändå positiv, till skillnad från stackars de adnrea. Jag ska ju de fakking the SOundsimorgon, med sny7ggmaja och såna grejer. Fan ingen kommer någinsin i närheten av fetingsnyggmaja, så det är chioll. Maja 'är väl allt jag behöer, räcker med att skapa en bild så kan jag leva lycklig. Varför ha något reellt när man kan ha imaginära grejer som funkar lika bra (Matte E)?

Unt läuft

Den där nyligen nämnda ovanan att gå runt och prata med sig själv, den lär nog sitta kvar ett bra tag till. Som tur i oturen är den relativt snäll i sammanhanget, även om det börjar bli lite obehagligt när jag ljudligt övar på "det danske stød" på väg hem från bussen. Mer skrämmande är när jag i stället börjar gå igenom vad jag sagt vid diverse tillfällen och hur jag skulle kunna ha sagt det bättre, eller varför inte extremfallen då jag planerar vad jag ska säga dagar, ja till och med veckor i förväg. Det kan visserligen fungera som en bra varningsmarkör, men det kan knappast anses vara okej. Jag anser inte det. Samma sak gäller när jag börjar analysera friskt utan den minsta grund att stå på, allt kanske inte har en underliggande betydelse...

Take me as I am

Gårdagen till ära debuterade jag på riktigt på Bongo. Nu ska vi inte förringa onsdagkvällens besök och sällskapet jag hade då, men en så pass lugn kväll kan maximalt ses som en lätt uppvärmning. Veckorna innan började en rädsla angående ett eventuellt antiklimax infinna sig, men min fruktan infriades lyckligtvis inte. En kväll med mersmak skulle man snarare kunna påstå att det blev. Nästa helg blir det till att se vad Malmös nattliv har att erbjuda, och efter det skulle man kunna tänka sig att Jönköpings krogar känns oerhört mediokra i jämförelse, det vill säga att mitt antiklimax skjuts upp några veckor. Jag är tveksam. Ärligt talat bör det inte spela någon som helst roll hur bra nattlivet är, det är precis som alkoholen bara en bisak. Inte ens den bästa baren/klubben med den bästa musiken och den billigaste alkoholen kan göra min vistelse där trevlig ifall det inte finns några trevliga personer där. Nu ska ju visserligen Thorsten följa med till Malmö, men jag kan inte påstå att han brukar vara där och bidra med sitt trevliga sällskap. Om vi ska sammanfatta lite: Det är egentligen inte det faktum att jag numera kan dricka mig berusad på krogen som gör min nyligen uppnådda myndighet så fenomenalt bra, det är att jag kan göra det i trevliga personers sällskap. För hur kul kan det egentligen vara att supa själv? Till och med A-lagarna sitter tillsammans med varandra utanför Systembolaget och är nostalgiska (visst är jag medveten om att de flesta alkoholister verkar i det fördolda, men man måste få ha med stereotyper).

Sent omsider lyckades jag till slut hoppa på den sista bussen hem. Väl där insåg jag vad jag kanske retar mig mest av allt på (nu överdriver jag antagligen). Riktigt, riktigt korkade personer. Nu krävs det antagligen ett förtydligande för att det här inte ska misstolkas. Jag syftar inte på, låt oss säga, den genomsnittliga fordonseleven som med sin bakgrund kanske inte har haft de ultimata förutsättningarna att skapa sig ett läshuvud. Inte syftar jag heller på relativt vanliga personer som då och då kan uttala någon riktigt korkad kommentar, det är allt som oftast mestadels komiskt (eller vad säger du Olof ifall du råkar läsa detta). Nej, istället menar jag personer som trots hyfsade förutsättningar, som trots att de så vitt jag vet inte brukar bidra med några imbecilla yttringar, ändå samlar på sig en mängd faktafel, som tror på alla myter och konspirationsteorier de hör och så vidare. Under bussresan satt jag nämligen precis framför ett sådant här riktigt stolpskott och hans två vänner. Hela resan satt han och pratade relativt välartikulerat om hur dålig och livsfarlig vaccinationen för svininfluensan är.

"Alltså, dom tog fram det här vaccinet så snabbt, så även om det funkar nu så kanske vi dör om 20 år av sprutan"
Jo visst, en 50 år gammal beprövad metod. Självklart skulle den helt plötsligt fungera på ett annat sätt. Det är ju verkligen högst troligt.

"Dom säger ju att det är vi unga som har störst risk att dö av influensan, men alla som har dött är ju varit medelålders"
Jo jo, här har man missuppfattat saken totalt. Kom han någonsin i kontakt med tanken att personer i medelåldern generellt är drabbade av fler riskfaktorer, så som hjärt- och kärlsjukdomar. Slog den tanken någonsin honom? Tänkte väl det. Det kan väl ändå inte vara så svårt att inse att det är när man jämför fullt friska personer som är det som åsyftas. Sen vet jag inte heller om det verkligen har uttryckts att unga drabbas hårdast, snarare är det väl så att unga drabbas hårdare jämfört med andra influensor. De i medelåldern har inte heller varit i kontakt med tidigare pandemier, således bör deras immunförsvar inte heller vara särskilt effektivt nu.

"Min syster fick stå i kö i två timmar, och sen när hon kom fram så sa dom att det bara fanns kvar till små barn"
Men varför går man då till sitt vaccinationsställe tider på dygnet när det så gott som garanterat kommer vara massor med folk där? Och det där med små barn, det kan ju ha att göra med att de får mindre doser, det är inget konstigt med det. Inte blandar vårdcentraler och dylika ställen till vaccinationsdoserna själva, de får nämligen dem färdiga i precis rätt storlek.

Hela resan satt jag bara och skakade på huvudet åt alla dumheter, det kändes som det enda självklara att göra. Olyckligtvis har jag glömt bort en mängd guldkorn, det här var sannerligen inte det enda han sa. Det mest komiska var nog ändå när en av hans vänner efter en av alla långa redogörelser helt seriöst utbrast: "Ja, det är helt sjukt". För helvete! Sedan är jag mycket medveten om att jag har en generellt negativ inställning till vaccinationen, men den baseras åtminstone inte på en mängd faktafel utan snarare att jag tycker att den verkar onödig för gemene man. I Nya Zeeland drabbades 11 % av befolkningen av influensan. 1 på 20 000 av de smittade avled. Det motsvarar ungefär 50 personer i Sverige, inte särdeles många med andra ord. Sen finns det de som kör på argumenten att det är förödande för ekonomin att många skulle bli sjuka samtidigt. Varför har man då inte en massvaccinering varje år när det kommer en så kallad vanlig influensa, då de brukar vara mer smittsamma vilket kan sägas vara synonymt med att fler blir sjuka. Nu är jag inte nationalekonom precis, men kostnaden för att köpa in alla doser (bra många fler än vad som behövs) tillsammans med kostnaden för all personal som hjälper till med vaccinationen, den bör inte vara speciellt liten i jämförelse med kostnaden för sjuk personal på landets arbetsplatser och den i sammanhanget minimala kostnaden för vård av allvarligt sjuka. Kanske är det till och med så att vaccinationen kostar mer, men det vet jag inte. Dessutom har jag vänner som var borta från skolan på grund av vaccinationen längre tid än vad jag var borta som med största sannolikhet var smittad på riktigt. Kanske är inte vaccinationen så nödvändig ändå, men om man ska vara av den åsikten kan man åtminstone använda sig av riktiga argument istället för rena och skära faktafel.

Nu har jag fått skriva av mig, vilket känns oerhört bra. Kvaliteten när man skriver bakfull är väl diskutabel, men ni får helt enkelt ha överseende med detta.

Dagens danska kvällstidningsrubrik(er)

Jo, det här skulle man kunna kalla för dagens dubbel, båda är hämtade ur bilarnas värld.

1: Kort och koncis rubrik, med ett språkbruk som trots att det är relativt milt hade fått PK-maffian att gå i taket ifall en liknande hade publicerats i Sverige. Så skriver man ju bara inte, tänk på barnen!

2: Den här har sannerligen det mesta för att vara en dansk rubrik. Engelska låneord samt lite lagom dos av sexualitet. Inte hade en sådan här publicerats i Sverige heller, det är ju sexistiskt för bövelen!

Und wir erobern nun die Welt

När jag var på väg till och från banken idag för att starta konton och andra grejer som gör att man känner sig oerhört viktig, hade jag hela tiden som en svag doft av förbränd piptobak i näsan. Doften förstärktes logiskt nog ganska rejält när jag passerade en dam som bolmade friskt med sitt ihåliga rökdon i trä, men den fanns där även annars, dock mindre påtaglig. När jag hade hämtat cykeln min vid ED för att bege mig hemåt, så kände jag vid avfärd en kraftig lukt av etanol som översköljde mig å det grövsta. Två av varandra oberoende händelser, som jag väljer att se som ett tecken (givetvis ett tecken som någon gång kan bevisas vetenskapligt, något annat är otänkbart).

Nu jävlar kör vi, full fart!

There's no music on my radio

...one, and I'm having fun.

Mamma hade idag fyndat den tyska specialiteten chokladdoppade mjuka pepparkakor på Lidl. Samma bakverk har den i bloggen (eller möjligen gamla bloggen) tidigare nämnda Tysk-Astrid bjudit på under fikarasterna på Domstolsverket när mamma var verksam där, därav mina kunskaper i ämnet. Snart har även jag möjlighet att till fullo ta del av Lidls härligt juliga sortiment, som de så vackert reklamerar bredvid kundvagnsstället utanför butiken på Ekhagen. Får man inte en mysig känsla av att julen nalkas när man skådar denna bild, så säg (lägg även märke till vad de lägger mest fokus på, det är då inte skinkan långt ute till vänster i alla fall).

Burning for you

...two...

Anstränger jag mig klarar jag av det utan problem åtminstone. Nu råkar det dock vara roligare att göra tvärtom, frågan är hur länge det håller i sig. Delvis en kompensation för högstadiet skulle jag gissa på. Finns annat som jag är mer angelägen om att ändra på, typ att sluta frukta ett nej mest av allt.

I was pretending

Counting three...

Kommer jag att mogna? Mogna å det grövsta, helt hux flux? Tveksamt.

Another likely story

...four, and I'm all over you.

En nytändning i skolan då, är det för mycket att hoppas på? Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan, men det är nog kört i detta fall. Det blir antagligen ytterligare ett drygt halvår på halvfart. Nytändning är kanske inte rätt ordval heller, jag har då aldrig varit speciellt engagerad när det gäller att studera. En viss fruktan börjar infinna sig när det gäller kommande studier på högre nivå, på universitetet finns det minsann inga snälla lärare som påminner en hela tiden, där ska man kunna planera helt själv.

Do not despair

...five...

"Tuborg eller Hof?" frågade min pappa nyligen. Reformernas tid är kommen.

Never made them quite the same

...six...

Jag har växt rejält de senaste tio åren kan jag konstatera. Under en kurragömmasession med Hjördis fick jag helt sonika bittert erfara att min kropp inte är tillräckligt smidig och liten för min barndoms gamla favoritgömställen. Ryggen tog nog mycket stryk, när den försökte trotsa fysikens och biologins lagar i hopp om att jag skulle få plats under skrivbord och liknande ställen där utrymmet numera kunde konstateras vara minimalt.

Every question, every answer too

Seven...

Jag skulle egentligen ha besökt banken idag. Viktigt när ens privilegier snart utökas. Så blev dock inte fallet, annat mer oviktigt distraherade mig för mycket. Precis som vanligt planerar jag i detta nu illdåd, förutsättningarna förbättras snart markant.

Answer me where I stand

...eight, and I'm breaking away. I'm all dressed up and I'm ready to play.

Nämen titta, det är ju visst min klassiska gamla nedräkningslåt, fint ska det va! Idag har jag äntligen gjort slag i saken och genomfört mitt första träningspass sedan i somras, som även råkar vara mitt första konditionsträningspass på säkert drygt ett år. Börjar det vara förändring på gång? Ska jag uppfylla min dröm att bli kapnismolog bör det åtminstone krävas regelbunden kompensation för att undvika totalt fysiskt förfall, det är en sak som är säker. Förändring är möjligen att vänta även på andra fronter, den som lever får se...

Price of love

...nine...

Mina ovanor lär jag inte sluta med. Troligen kommer jag att fortsätta med att bland annat föra konversationer med mig själv när jag cyklar till och från skolan. Min disciplin när det gäller skolarbete lär inte förbättras avsevärt heller, även om det är kanske min högsta önskan. Kommer med största sannolikhet att bli många sena nätter även fortsättningsvis. Men kanske vågar jag sätta igång med min planerade arrogans.

Hårt mot hårt mot ensamheten

Ten...

Mitt ryggont börjar lindras en smula. Annars har jag mest känt mig som Gregor Samsa i Förvandligen de senaste dagarna, när jag liggandes på rygg nästan förgäves har sprattlat för att komma upp, allt för att undvika smärta. Precis innan vaccineringen för H1N1, som jag ändå tänkte skita i då jag finner den vara överskattad, onödig och höjd till skyarna av media, skulle komma igång blev jag sjuk i just samma influensa. Har inte fått det bekräftat det via provtagning, men min bror som var sjuk samtidigt med liknande symptom har däremot fått det. Och jag var borta från skolan kortare tid än vissa som har vaccinerat sig och fått biverkningar, en liten knäpp på näsan där. På tal om knäpp på näsan, för en knapp timme sedan fick jag näsblod för första gången i mannaminne.

Sweet misery

När jag var åtta år åkte jag på min första riktiga utlandssemester. Riktig i definitionen att det inte var färjan över till Köpenhamn, vilket skedde några gånger under mina första levnadsår eftersom jag då var bosatt i Sveriges sydligaste regioner. När jag var tre år åkte visserligen mina föräldrar till London i några dagar, men då fick jag snällt stanna hemma där min farmor passade mig. En farmor som jag visste hur man lindade runt sitt lillfinger redan i så pass unga år, då jag bland annat fick igenom mitt krav att gå till dagis iförd pyjamas. Målet för denna första riktiga utlandssemester var en liten by bland kullarna vid den Italienska rivieran, där vi lånade/hyrde (jag vet helt enkelt inte hur det stod till på den fronten) ett fint gammalt stenhus av några vänner. Minnena från den semesterna är rätt vaga, det var trots allt mer än halva mitt hittills levda liv sedan. Större delen av tiden sprang jag runt och tog kort på ej gula brevlådor, överdimensionerade kottar och små ödlor från tillräckligt långt avstånd för att de inte skulle synas på det framkallade fotografiet (jo då, det var en gammal retro kamera med film jag använde under semestern). En viss besvikelse infann sig också över att den tämligen vackra utsikten från husets terrass till stor del spoilerades av några kraftledningar.

Annat jag minns från denna semester är att det bara var flaskvatten som gällde, de lustiga sandkullarna på sandstranden i den närmsta staden vid kusten, chocken när jag märkte att det inte alls var speciellt noga med bikiniöverdel där jämfört med hemma i Sverige (hade mina memoarer bestått av en samling kvällstidningslöpsedlar hade det här kort och gott varit "BRÖSTCHOCK"), dagsutflykten till Monaco som inte alls låg långt bort, den fulaste fisken någonsin skådad i ett akvarium i nyligen nämnda furstendöme, olivoljefabriken i byn jag aldrig följde med och besökte, citrusfrukter som inte låg i en fruktdisk utan fortfarande var oskördade och några lösa detaljer till utan sammanhang. Men, inget av det här har någon som helst betydelse för detta nyss indella blogginlägg. Under vistelsen i Italien var det troligen den första gången jag såg en tiggare nämligen. Han satt där, på trottoaren i någon av städerna i närheten av byn, och hade en huvudbonad liggandes upp och ner framför sig. I huvudbonaden låg några få mynt med valörerna 50 och 100 i den dåvarande inflationsdrabbade valutan lira. Mamma hade någon föreläsning om att det nog inte var lika väl ställt med bidrag i Italien som i Sverige, och jag köpte den förklaringen till att jag dittills inte hade skådat någon tiggare i Sverige. Nu tänker jag mest på vilken misär han troligen levde i, som verkade kräva att han tiggde för att tjäna ihop sitt levebröd. Sannerligen en jobbig tillvaro.

Tre år senare var jag och min familj på semester i charterparadiset Alanya, Turkiet. Från denna semester är det inga tiggare som har fastnat på näthinnan, utan snarare den ohyggliga värmen samt alla restauranginkastare. I en stad som, ifall jag minns uppgifterna jag fick då korrekt rätt, fördubblar sin befolkningsmängd på sommaren samt i princip bara försörjer sig på turism, växer självfallet en enorm bransch fram till syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt på alla turister. Så vitt jag vet är de flesta där för att supa skallen av sig i någon vecka, så det krävs en bra massa barer för att ingen ska riskera att få en ofrivillig vit kväll. Sedan finns barnfamiljena, som istället för en sliten bar och massa billig vodka behöver en anständig restaurang så att barnen inte blir griniga av hunger.

I Alanya räcker det inte med att tillhandahålla en bra och billig meny för att det ska locka de matsugna familjerna. Då restaurangerna fullkomligt översvämmar staden kommer ändå ingen minnas var den låg efteråt och således kommer inget gott rykte att spridas vidare. Nej, varje dag får varenda restaurang i staden börja om från noll och marknadföra sig så gott det går. Då den absoluta majoriteten av besökarna ej är av turkiskt ursprung bör marknadföringen ske på ett annat språk. Även om vi svenskar generellt hyser fullt tillräckliga kunskaper i engelska, kan den standarden vara betydligt lägre i andra länder. Att smälla upp reklamskyltar som innefattar alla språk som passerande kan tänkas tala hade blivit alldeles för jobbigt och kostsamt. Nej, istället kör majoriteten av alla restauranger med ett antal inkastare, som får lära sig grundläggande och viktiga fraser i en mängd språk som de sedan använder på förbipasserande för att locka in dem på restaurangerna de jobbar på. Eller ja, en del av fraserna kan knappast sägas vara viktiga, utan vi stötte på en hel del hårresande exempel under vistelsen. Personligen anser jag att det verkar vara ett riktigt förnedrande jobb, att stå på gatan många timmar varje dag, försöka lista ut varifrån de förbipasserande kommer (något som jag måste erkänna att de är ena riktiga hejare på) och sedan ropa något i stil med "Billigare än Ullared!". Ett klockrent exempel på hur liberalismen med sin fria konkurrens fungerar skulle en del säkerligen vilja påstå, och där är jag beredd att hålla med till fullo, men jag hävdar ändå att det också är lite av en misär de lever i i och med att de måste förnedra sig själva för att tjäna några pengar. Detta arbete är förmodligen inte välbetalt, vilket inte gör det bättre precis. När jag ändå nämner yrken som innebär en förnedring leder det mig osökt in på prostitution, men det kan jag inte påstå att jag har några direkta erfarenheter av. Men, misär är det helt klart.

Tidigare i kväll såg jag på film, Smala Sussie. Den skildrar misär, visserligen en annan form men likväl misär. Landsbygd, helt död landsbygd. Små hålor som jag hyser ett enormt förakt för. Visst, det är film vi talar om, men när man ser raggarbilar åka på TV-skärmen där passagerarna halsar ur en stor plastdunk och en av huvudpersonernas hembryggda vin som är mer jäst än vätska, då är det nästan så likt verkligheten (eller så likt mina fördomar om verkligheten) i en håla som man kan komma. Misär, som främst visar sig genom extremt usel smak samt total brist på framtidsdrömmar. De med sådana drömmar har nämligen ofta vett att resa därifrån. Snäppet värre är dock ändå skildringen av amerikansk landsbygd på film. Typexemplet, som jag alltid tänker på i sådana här sammanhang, är filmen This Boy's Life, som jag en gång snubblade över under en slö kväll i TV-soffan för några år sedan. Hålan i filmen heter Concrete, behöver jag säga mer? Fakking jävla Betong! Den här typen av filmer, sådana som utspelar sig i Amerikas förenta stater men inte i en av dess storstäder, blir jag alltid mer eller mindre illa till mods av att se. Det behöver egentligen inte vara en håla, det räcker med en lugnt typiskt amerikansk villaförort (kan ta den i filmen Juno som ett bra exempel) för att jag ska må dåligt resten av kvällen. Jag har ärligt talat ingen aning om vad det beror på, men någonstans inom mig ringer ett misärlarm när jag ser sådana här filmer. Betydligt starkare ifall det verkligen är en håla visserligen, framför allt om man ser lite natur runt om oavsett om det är skog, öken eller snötäckta berg.

I verkligheten är det inte mycket bättre, även om landsbygd ofta skildras mer brutalt på film. Min mormor och morfar bor på den absoluta landsbygden i Östergötland, i en liten, liten by med ett stort jordbruk och den krokiga länsväg 134 som närmsta grannar. Knappt en och en halv mil därifrån ligger närmsta samhälle med ett invånarantal på max 4000. Det är då inte mycket liv i denna östgötska by, och jag fasar för varje gång jag tvingas åka dit. Jag dör halvt av tristess varje gång jag gästar dem. Men, jag måste ändå påpeka att det är bättre med en pytteliten by än en halvliten håla, exempelvis det för mormor och morfar närmsta samhället. I hålan finns det fler människor och är djupt nere i misären exempelvis. Dessutom känns det som klientelet är ett annat i den lilla byn än i hålan. Medan hålan till stor del består av personer som aldrig har orkat ta sig därifrån, kan byn inte helt sällan bestå av personer som aktivt sökt sig dit, min mormor och morfar är ett bra exempel. Eller som min mamma uttryckte det en gång (för hon bodde minsann i den lilla byn som ung): När killarna i hålan fyllde 15 försämrades deras kondition drastiskt, då de började använda moped hela tiden. Misär, blandat med en stor dos WT kallar jag det för. Även runt lite större städer i Sverige kan man hitta den här typen av hålor som jag så gärna håller mig borta ifrån. Jönköping är inte förskonat. För ganska exakt två år sedan (så när som på två dagar, om det ska vara korrekt rätt) började jag i en månads tid någorlunda regelbundet besöka en av hålorna runt denna stad. Det var verkligen extremt dött där kan jag säga utan att tulla på sanningen. Inte för att det inte är speciellt livat på Ekhagen heller, invånarantalet överensstämmer väl hyfsat med hålan i åtanke. Men, här på Ekhagen är det skog åt ett håll istället för tre (och det fjärde är väl mest en smal väg därifrån), här kan man hela tiden höra ett svagt brus av trafik i bakgrunden, här har vi inga ladugårdar, här har vi bara en kyrka (Vad är det egentligen med hålor och en kraftig ansamling av kyrkor? Öppet mål för en dräpande kommentar om koppling mellan religion och misär på landet, men jag hoppar det tror jag) och här tutar inte tågen som passerar av ren slentrian. Man får helt enkelt inte en känsla av misär här, till skillnad från hålan jag för två år sedan några gånger besökte.

Köpenhamn nämnde jag i början av detta inlägg. Vissa av kvarteren närmast Hovedbanegården är sprängfyllda med ren misär. Nöjer man sig inte med gormande dödsknarkare inne i stationsbyggnaden eller svenska missbrukare som försöker tigga ihop till en tågbiljett tillbaka över bron, så kan man bara vandra tvärs över gatan och sedan gå längs med Istedgade. Där snackar vi misär. Ovårdade män som dricker öl i någon port medans deras kamphundar blänger ilsket på förbipasserande. Unga, översminkade kvinnor enbart iförda en kort kjol, en topp med en urringning som inte lämnar mycket åt fantasin samt lackskor med tillhörande brutalt höga klackar, allt i grälla färger. Vanvårdade barer som trängs med porrklubbarna om den kommersiella ytan. Män som kommer fram och undrar om man kan "spare några kroner". Och så vidare, och så vidare. Misär av detta slag tvivlar jag allt på att man kan skåda i Sverige.

På den här banan skulle jag kunna fortsätta länge och väl. Djurtransporterna jag tyvärr har råkat se köra förbi på E4:an när jag cyklar över motorvägsbron till skolan. Misär. Kinesisk adoptionsindustri. Misär. Campingen på Sweden Rock Festival enligt den offentliga utredningen jag bläddrade i på mitt sommarjobb på Domstolsverket förra sommaren. (Självvald) Misär. De blåas politik enligt de röda och vice verca. Misär.

Allt det här skiter jag fullständigt i i kväll och i natt. Det är, eller känns så nu åtminstone, mycket värre att av artighetsskäl vara med på en förfest då värden fyller 18 dagen till ära, för att väl där bara beskåda de övriga gästerna dricka sig salongsberusade medan man själv sitter och tittar på. Självfallet ska man vara den enda i sällskapet som ej har uppnått myndighetsåldern, så när de andra åkte vidare mot krogen åkte jag kvart i åtta hem. Det här, tillsammans med en mängd andra händelser som helt sonika är tillfällen då min ålder (eller brist på) har hindrat mig, både rent lagmässigt och händelser orsakade av att mina föräldrar fortfarande besitter makten, gör mitt liv just nu till misär långt värre än mina tidigare exempel. Visst, det är fler som fyller år sent, men inte har alla de föräldrar som titt som sätt tar rent elaka och orättvisa beslut. Som tur är har jag en familj, och framför allt en lillebror, att ta ut min ilska på.

Så ja, medan de andra roar sig på krogen sitter jag på mitt rum och lyssnar på Hello Saferide samtidigt som jag sjunker in allt djupare i Farmville, för att ha någonting att göra i min misär. En månad till behöver jag stå ut, sedan efter mitt livs mest långsamma månad kommer det sjävklart bli ett enda antiklimax. Varför skulle det helt plötsligt bli bra och roligt när det lika gärna kan fortsätta i den här negativa spiralen?

Noir désir

I helgen uppenbarade sig kanske det allra säkraste hösttecknet, då jag efter några kalla nätter de sista veckorna pillade in ett täcke i mitt påslakan. Enligt kalenderdefinitionen har det varit höst i drygt en månad, då höstens inträde sammanfaller med septembers. Enligt den meteorologiska definitionen har jag ingen aning om hur länge det har varit höst, om det ens har hunnit bli det, men "Meteorologiskt är det höst när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader" (för övrigt vill jag gnälla på SMHI här, då de på sin egna officiella hemsida har missat att påpeka att den aktuella medeltemperaturen måste hålla i sig fem dagar för att en ny årstid ska räknas). DN brukade tidigare tillhandahålla en finfin statistik över detta på sina vädersidor, där man på en karta över Sverige kunde följa årstidernas olika bataljer när det började bli dags, allt oerhört pedagogiskt med färgglada fält som tydliggjorde var våren hade sitt starka fäste, var sommaren var på frammarsch och så vidare. Olyckligtvis verkar de ha slutat med den statistiken, för jag har inte sett röken av den på åtminstone ett år. Således har jag ingen aning om ifall det meteorologiskt (och då även vetenskapligt) är höst eller sommar här, alltså får jag helt enkelt lita till mina egna definitioner. Och det är alltså här täcket kommer in i bilden. Ogillar att ha det för varmt när jag sover, men någon gång blir det ohållbart och nu vill jag alltså därför påstå att hösten har inträtt.

Enligt raden med lönnar vid Ekhagsskolan, som jag passerar två gånger åtminstone varje vardag, har det dock varit höst i några veckor, då dess löv den senaste tiden helt enligt biologins lagar börjat skifta i lika många färger som billigt, importerat öststatsgodis fullproppat med ADHD-framkallande azofärgämnen. De lönnarna fyllde en stor funktion under lågstadietiden. När dess frukter inte figurerade som näsor eller helikoptrar, fick vi snällt plocka blad som vi sedan utförde något enkelt pyssel med, för att sedan ackompanjera pysslet med en lågkvalitativ höstdikt sprängfylld med nödrim. Väggarna i klassrummet fick en ny dekoration, samtidigt som jag om möjligt kände mig än mer understimulerad (det kanske jag går mer in på i detalj en annan gång).

Enligt mitt humör är det definitivt höst. Visserligen har jag varit butter sedan mitten av augusti, men det har inte precis blivit bättre av det allmänt gråa och trista vädret. Hösten i år har varit ovanligt grå mentalt för min del. Det kommer den garanterat vara lagom till att vintern tar över enligt kalenderdefinitionen, då december inträder dagen efter min födelsedag. Det innebär i sin tur att jag helt plötsligt får ett acceptabelt alternativ till vad jag ska spendera mina helger med. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge, men det är fan inte kul att studera de som har bättre könummer. Nu sitter jag mest med ett konstant sug efter bättre fermenterad rökbar tobak, pluggar alldeles för lite och konstaterar att de sista 50 dagarna kommer bli långa. För två år sedan, vilket är hur långt mina minnen angående detta sträcker sig, var hösten för ovanlighetens skull allt annat än grå. Inte så kontrastfylld, precis som i år, men efter en ljus start blev den sakta men säkert bara vitare och vitare. Stagnerade visserligen något på slutet, men kalendermässigt höll mitt bländande humör i sig hösten ut. När vintern precis hade anlänt blev det dock en enda stor kraschlandning, och kontrasten mentalt blev som en ickediagonal förflyttning med kungen i schack. Än idag kan detta orsaka en del mörka blickar och elaka tankar från min sida, även om jag lite retligt är kluven. Förra året var en enda stor katastrof. Precis som i år var det väldigt grått till en början, riktigt deprimerande grått. En hemmafest med naiva inbjudningar och en dörr som glömdes öppen senare, sen var jag bra mycket mer djupt nere än den föregående vintern. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar ens vara i närheten av så arga och besvikna de var då. Det är inte förrän den allra senaste tiden Patrick har vågat sig fram igen, om man säger så.

På tal om mina föräldrar, jag ska göra mitt bästa för att låta mitt humör gå ut över dem. De var ju trots allt de som sådde fröet till humöret, och plantan såg dagens (nattens) ljus när jag tack vare deras rent ut sagt elaka beslut trängdes i en stillastående buss på E4:an medan Thorsten, Björn och Olof fortfarande roade sig i Malmö. Så indisponibel som möjligt när det behövs hjälp ska jag vara. Det har jag visserligen tänkt vara i snart två månader, men har inte riktigt kommit igång än. Vill jag vara riktigt hemskt elak kan jag onekligen vara det å det grövsta, får se vilka delar av min repertoar jag tar fram.

Hyckleri

Kallprat är allt ett djävulens påfund. Personligen ser jag överhuvudtaget ingen poäng med att prata med någon man knappt har någon kontakt med när det man säger helt saknar substans. Det är en sak när det är någon man känner, och träffar ofta. Då har jag absolut inget emot att låta käkmusklerna arbeta. Men när det är någon man exempelvis gick i samma klass som (eller ännu värre samma skola) för sex år sedan, och som man knappt pratade med ens då, då är det bara ett enda stort hyckleri att börja prata med varandra ifall man träffas. Att hälsa på varandra är väl acceptabelt, men där går min gräns. Sedan följer ofta, alldeles för ofta, frågor i stil med hur den andra personen mår, vad den andra personen går för gymnasieprogram, om den andra fortfarande håller på med det och det och så vidare. Inte bryr man sig om svaren på de frågorna, man frågar bara ur ren artighetssynpunkt. Jag skulle vilja påstå att jag har tröttnat så mycket att jag nästan helt har lagt av med ett svarande "Vad/Hur /.../ själv?". Jag brydde mig ändå inte för sex år sedan, så varför ska jag bry mig nu? Det slutar ändå bara med att någon kommer med ett påstående angående vädret alternativt hur pass trött denna person är. Helt, absolut helt oviktigt är det.

Tyvärr är just kallprat något som förväntas av dagens samhälle, annars blir det ju en så kallad pinsam tystnad, och det är ju alldeles vedervärdigt vidrigt. Självklart är man ju mycket hellre en hora och pratar med folk man egentligen skiter fullständigt i, och låtsas bry sig lite grann. Minns jag rätt har forskare kommit fram till att småprat tydligen är jätteviktigt för relationer. I så fall försummar jag gärna relationerna med personer jag inte bryr mig något om. Jag har inget emot att få en stämpel på mig som säger att jag skulle vara asocial och arrogant, det priset tar jag gärna. Så länge den stämpeln är osynlig för personer jag faktiskt bryr mig om rör det mig inte i ryggen. Och då är jag som sagt ändå en person som när jag vill kan prata för mycket (så när som på när det gäller kontakt med vissa individer tillhörande det så kallade täckta könet), vilket bland annat ett antal lärare bittert fått erfara genom tiderna. Men det är enligt mig helt enkelt ett enda stort hyckleri det här med kallprat med personer man inte bryr sig om, därav min avoga inställning till det.

Något som är minst lika illa är vänskap på Facebook. Att ha många vänner där har blivit en statussymbol enligt mina iakttagelser. Om fallet hade varit så att folk enbart blev Facebookvänner med personer som är ens vänner på riktigt, då hade jag kanske kunnat gå med på det. Men när det är som idag, när jag inte helt sällan får förfrågningar från personer jag aldrig träffat, då anser jag att hela statusgrejen urvattnas. Extremt häftigt att leta upp slumpmässiga personer och skicka förfrågningar, det kan ju till och med ge jobb i vårt sjuka samhälle. Har som princip att acceptera de flesta förfrågningar med några enstaka undantag, men jag skulle aldrig få för mig att skicka förfrågningar till personer jag skiter i eller inte ens känner. Också ett enda stort hyckleri i mitt tycke, jag har hellre få vänner på Facebook där jag bryr mig om de flesta än många vänner på Facebook och känner mig som en hora. Ursäkta mitt språkbruk.

Vilket är då anledningen till att jag skriver om detta? Börjar från början, och förtäljer att jag igår kväll var och såg på bio (utan att gå in på närmare detaljer kan jag berätta att det var Inglorious Basterds som jag förärade en titt). När filmen var slut vandrade jag och 2/3 av de övriga i sällskapet iväg mot bussen, som skulle gå ungefär fem minuter senare. På den korta vägen dit står det ett bord där folk delar ut bullar, kaffe och saft. "Sweet, bullar", var min första tanke, men sedan erinrade jag mig att jag hade ätit ett antal hekto konfektyr under min vistelse på biografen, så mer sötsaker var jag inte sugen på. Det var ju ändå troligen frikyrkliga som delade ut dem, så då kunde det lika gärna vara. När jag och mitt något reducerade sällskap precis passerar, hör jag någon som ropar "Ahlen!", varpå jag vänder mig om. Där stod en gammal lagkamrat från mina sista skadefyllda år av fotbollsspelande.
"Ahlen, hej! Kommer du ihåg mig? R***!"
"Ja, öh, hej..." Fan. Visst kommer jag ihåg dig R***, men den närmaste kontakten vi hade var troligen ifall vi någon gång hade duscharna bredvid varandra efter träningen, vi pratade aldrig någonsin med varandra, så jag ser ingen anledning till att vi borde göra det nu.
"Kom hit, vi har bullar och kaffe! E*** är här också!"
"Ja, okej..." Helvete, jag är ju för fan inte hungrig, min buss går snart, och E*** har jag inte heller pratat med på många år även om han är min granne... Men nu är jag visst fast
"Vad gör du här då?"
"Jag har varit på bio...Inglorious Basterds." Ärligt talat, bryr du dig ens? Sluta vara en hycklare och låt mig gå istället!
"Okej, nej den har jag inte sett."
"Den var rätt bra..." Men jag skiter väl för helvete i ifall du har sett den eller inte!

Vid det här laget hade jag hunnit fram till bordet där E*** stod.
"Hej granne!"
"Hallå..." Jo, nu passar det minsann. Briljerar ni för era vänner runt bordet med att ni känner folk?
"Ta lite saft!"
"Nja, öh, jag kan ta kaffe..." Tack, nu kommer det bli svårt att sova i natt.
"Okej, vad fan gör du här då?" (får poängtera att svordomen var i positiv mening från hans sida för att undvika missförstånd)
"Jag har varit på bio..." Men kan du inte bara fråga R*** istället som redan har haft ett förhör med mig ifall du mot förmodan bryr dig om vad jag gör här, men det gör du garanterat inte.

Gick därefter lite åt sidan för att hämta en mugg kaffe. En person jag inte kände delade ut dem.
"Ja, du skulle ha kaffe med va?"
"Öh, ja..." Fan, nu kommer jag fastna här rejält.
"Jaha, vad har du gjort ikväll då?"
"Jag har varit på bio." Men för helvete, ni behöver inte alla låtsas som om ni bryr er, kan ni inte bara låta mig vara och sluta upp med era hycklarfasoner?

Den okäna personen vände sig en kort stund till R***, och då såg jag chansen att snabbt smita därifrån med det blaskiga och alldeles för varma kaffet. Inte var jag trevlig och sade hejdå, hycklarfasoner är inget för mig. Björn poängterade när jag anlände till resten av det decimerade sällskapet som hade väntat på mig att jag såg besvärad ut, och det var jag minst sagt. Jag hyser helt enkelt en enorm avsky för den här typen av situationer, vilket ni säkert har insett om ni har läst så pass långt.

Undantag gör jag för personer jag inte känner men som verkar trevliga, oftast på fester. Då är det mer än acceptabelt att prata lite lätt med dem, för någonstans måste ju trots allt en eventuell vänskap börja. Vill tro att promillehalten inte har någon inverkan, för mina mentala gränser för vad jag tillåter och inte tillåter mig själv att göra förändras ytterst marginellt på fyllan. Kan ha att göra med min låga toleransnivå som gör att jag sällan får minnesluckor, och det är inte kul att komma ihåg allt ifall jag skulle göra saker jag inte gör nykter.

Kanske har jag varit ovanligt arrogant den sista tiden. Arrogansen släpper i så fall om ganska exakt 51 dagar. Fundera på den.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Vad gör man om man råkar vara lite för korpulent? Äter nyttigare? Tränar mer? Förärar Viktväktarna med ett medlemskap, och lovar dyrt och heligt att räkna allt man trycker i sig i så kallade points? Man lägger in sig på klinik såklart, och det är här danskarnas eminenta uppfinningsrikedom när det gäller substantiv visar sig. Sen är ju för övrigt den första meningen i själva artikeln ett praktexempel på ren och skär brutalitet.

Do you see me? I can see you!

Ahlen sitter i detta nu hemma och går ner sig djupt, djupt i sin ensamhet. Hade han bara varit född nio veckor och fem dagar tidigare hade han kunnat hänga med ut på krogen med de flesta värda att umgås med. Men nej då, det passade visst inte.

Fast jag är inte bitter, det kan väl inte vara så kul ändå att umgås med trevligt folk, varför skulle det vara det egentligen? Bra mycket roligare att blogga, for helvede!


Och nu kommer en massa sentimentalt, nostalgiskt och kryptiskt dravel, som ni egentligen kan hoppa över. Jag håller officiellt på att bli idiot. En gång är ingen gång, som det heter, men två gånger är, ja, två gånger för mycket. Och när det eventuellt riskerar att bli två gånger två gånger, det vill säga fyra gånger, då är det katastrof. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig något av mina tidigare fadäser, men icke sa nicke. Självklart ska jag tillbaka mot mina gamla träsk, där jag höll på att fastna mer eller mindre rejält senast. En kombination av idioti, nostalgi och att mitt minne utelämnar en drös viktiga detaljer tror jag bestämt är den beryktade boven i dramat. Man skulle ju kunna säga att jag ser ljuset, men det är inte positivt nu. Helvete.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Ärligt talat, behövs denna rubrik förklaras? Jag kommer osökt att tänka på misslyckade laboratorieexperiment, strålningsskador, eller varför inte en galen vetenskapsman som vill utplåna mänskligheten.

Ahlen, designern

Uppmärksamma läsare kanske noterar att denna bloggs design har genomgått några smärre förändringar. Så är det nämligen. Även om den förra var delvis konstruerad själv, är den här betydligt mer präglad av undertecknad. Speciellt nöjd är jag inte, så en hel del finjusteringar är att vänta. Grunden är åtminstone fenomenal i mitt tycke, även om helheten temporärt är värre än innan. Se det som att jag har landat med mitt flygplan, och just nu sitter i en förtöjd varmluftsballong i väntan på att rymdfärjan ska avgå mot de okända vätgasdominerade vidderna.

Under tiden kan ni ju passa på att försöka lista ut koden bakom mitt eminenta bakgrundsmönster. Och stackars den som inte klarar av det, med anledning av denna gåtas tämligen höga enkelhet bör denna person skämmas å det grövsta.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Jo jo, ett kärt (?) återseende blir det minsann ikväll.

Avskyr ni också alla ordvitsar och namnlekar som de svenska kvällstidningarna har en kraftig förkärlek för (framför allt är det enligt mina erfarenheter sportjournalister som använder denna styggelse)? Det kan alltid bli värre, som man erfar ifall man förärar denna artikel från Ekstrabladet en titt. Jag menar, även om ordvitsarna i svenska tidningar är genomusla, så kan man åtminstone hitta små spår av kvalitet i dem.

Historien upprepar sig

Minns ni mitt inlägg om namn? Om inte kan det läsas här. Igår var det hur som helst skolfotografering, och jag kände mig minsann högst stilig i min fakking skjorta. Precis som de föregående elva åren var det även denna gång porträttfotografering som avslutade fotografisessionen. Och kan ni tänka er, ännu en gång lyckades en fjäskig tjej kuppa till sig att vi skulle börja nedifrån på listan, precis som jag nämnde i mitt förra inlägg. Numera är jag visserligen inte sist, men då klassen å andra sidan är större på gymnasiet bidrar min placering näst längst upp på klasslisten till en total längre väntetid, även om den marginellt är procentuellt mer fördelaktig.

Idag var det dags igen för en återgång till det förflutna. På högstadiet kan jag inte påstå att konkurrensen skolmässigt var allt för stor, utan allt som ofta var det jag och min anständiga allmänbildning som fick svara på lärarens frågor. På dagens lektion i Historia A, den fjärde totalt i gymnasiet, uppstod ett scenario kusligt likt min högstadietid. Årtal efter årtal, regent efter regent, det var i princip bara jag som kunde svara på frågorna om dem. Efter ett tag började det bli jobbigt, så jag försökte låta bli att räcka upp handen för att se om någon annan också ville visa sina kunskaper. Men icke, till slut kände jag mig nödgad att svara än en gång. Och sådär rullade det på under i stort sett hela lektionen. Therese lärare undrade om det var bara svensk historia som intresserade mig, eller historia i allmänhet. Inget av dem skulle jag vilja påstå, jag har mestadels memorerat det vi lärde oss på mellanstadiet. Medelkunskapsnivån i klassen kan jag för övrigt inte klaga på (men även Tibet har sina dalar), så jag blev allt förvånad må jag säga. Inte heller vill jag ha en stämpel som blivande historiker, så jag är inte helt positiv.

Skriv rätt för helvete!

En eftermiddag i datasalen, under rasten mellan Biologi breddning och Bioteknik. Ahlen noterar än en gång en dator någon glömt logga ut från. Som alltid måste hans nyfikenhet ta överhanden, vilket främst visar sig genom lite snokande. Planen var dessutom att som han brukar lämna ett mer eller mindre stort avtryck bland användarens personliga mappar, så att de lär sig den hårda vägen att vara noga med utloggningen nästa gång. Denna tradition började efter att han själv fick smaka på samma medicin när han en dag märkte flera hundra kopior av samma paintbild i sina mappar. Efter att ha slagit sig ned på den med rullfunktion utrustade datorstolen noterar han snabbt ett öppet Word-dokument, vars än så länge kortfattade innehåll visade sig handla om Kubakrisen.



Då texten språkmässigt som ni kanske ser (om ni klickar på bilden vill säga) inte var den bästa såg han en chans att ännu en gång göra något med finess, till skillnad från de gånger då han har fyllt en stackars användares 500 MB på servern med i princip bara skit. Finns det en tanke med skämt blir de alltid som bäst, brukar han tänka.

Sagt och gjort, fem minuter senare såg texten istället ut så här:

Är det inte snäppet bättre än att fixa några tusen handritade paintbilder så säg.


Körteorin är för övrigt måttligt underhållande. Busenkelt, långtråkigt och framför allt mentalt uttröttande efter en dag bestående av tre lektioner mellan 08.00 och 16.15. Inte blir det bättre av att slå sig ned mitt bland det generellt välvårdade feminina artilleriet som en majoritet av kursdeltagarna tillhör, och kraftigt misstänka att man luktar en blandning av E. coli och Agar vilket bioteknikslaborerande i så fall var orsak till. Samtidigt gör detta artilleri det inte precis lättare att koncentrera sig när man har stått ut länge och väl med den monotona rösten som försöker lära några av kursdeltagarna vad kvadraten på något är. Visst, alla går väl inte natur, men någon måtta får det vara!

Revolutionerande nyskapande?

I tidernas begynnelse fanns bloggen. Sedermera kom mikrobloggen och videobloggen, med ett klientel som skiljer sig markant. Mikrobloggen har ett relativt högt anseende, och används frekvent av allehanda kändisar. Dessutom är den funktionell då den uppenbarligen kan användas både för liverapportering och i valkampanjer. Videobloggen å andra sidan, har låg status då den allt som oftast används av så kallade fjortisar som vill visa upp sig och berätta om sitt senaste fynd på Gina Tricot. Och berätta om fynd, det är de bra på. Det är vanligtvis inga korta redogörelser de bjuder på, utan inläggen brukar fortgå i flera minuter.

En kombination av de båda skulle alltså antingen bli en mikrovideoblogg, eller en videomikroblogg. Kanske är följande den alla första sådana.

Den genialt forvovne og excentriske allerhelvedeskarl

Precis som jag har anat vill Pelle att jag på Scheeledagen ska berätta om den beryktade kemiolympiaden. Det gör jag med nöje, skulle jag vilja påstå. Redan nu planerar jag för en kavalkad i politisk inkorrekthet, eller åtminstone en kavalkad i sånt som inte är lämpligt inför en aula fullsatt med nior. Mitt krav för att ställa upp var att jag skulle få fria händer, vilket också beviljades. Frågan är hur mycket av mitt svängrum jag vågar utnyttja bara... Inte för att det kommer gå dåligt utan, och inte räknar jag med det heller, men jag tar gärna emot tips inför mitt framträdande. Jag vågar lova att det ska bli något annat än när herr L föreläser, det är ju inte för inte som jag numera titulerar mig allerhelvedeskarl.

Ytterligare lite om självskador

Som bekant skrev jag en del om självskador i mina söndagsfunderingar för ett tag sedan. Idag publicerar SvD denna artikel som innehåller bra mycket statistik angående detta ämne. Första tanken som slog mig var att 40 procent, som underrubriken vittnade om, lät brutalt mycket. När man sedan kunde läsa deras definitioner av självskador kändes det inte alls lika mycket. Enligt de definitionerna är jag tydligen en tvättäkta självskadare. Nej, jag brukar inte banka mitt huvud i väggen, och än mindre uppsöka sjukhus på grund av beteendet. Däremot kvalificerar sig min fula ovana att pilla på sårskorpor, tyvärr ofta med blodvite som följd, definitivt på listan. Enligt definitionerna ska det bli synbara men i form av ärr, sår eller blåmärken. Och det blev det ju onekligen. En annan ovana, som lyckligtvis är i princip förpassad till historien, är min gamla nagelbitning. Bita sig själv nämns också, och under några stunder av total brist på självdisciplin (ha, som att jag brukar ha någon sådan...) blev naglarna så korta att det nog skulle kallas för sår det med. Och vem har inte bränt sig mer eller mindre rejält under ett försök att släcka ett stearinljus med fingrarna? Den gången jag brände mig som värst var det i alla fall inte med mening. Istället sträckte jag mig lite för långt efter något under en måltid där levande ljus bidrog med sin närvaro, och vips hade jag en stor kal och svart fläck på armen. Märkligt nog gjorde det inte speciellt ont, men fläcken var kvar ett tag ändå. När jag var liten brukade jag dessutom fästa nålar under överhuden, vilket även det ibland innebar små sår. Och så vidare, förbi alla andra exempel i texten där jag uppfyller skrämmande många. Inte nog med att jag alltså uppenbarligen har självskadebeteende, jag tillhör tydligen de 12 procenten som har skadat sig själv mer än fem gånger. Måhända är jag ett riskobjekt i frågan?

Självklart finns det ju dock en väsentlig skillnad mellan mig och Björns kompisar från Arvika som inte skämdes för att visa för mycket. Jag gör det inte på grund av depression, ångest, frigöra endorfiner eller vad nu den halvtaskiga anledningen kan vara. Istället är det bara allmän klåfingrighet och rastlöshet som allt som oftast är boven i dramat i mina fall. Det är inte precis gråtandes i badkaret med rakbladet i högsta hugg man hittar mig, utan snarare kanske i TV-soffan, kliandes lite på armen, och helt plötsligt känna något som är i kontrast till min lena hud. "Det ska bort" brukar jag tänka på ren slentrian, och bort åker det allt som oftast med lite våld och vassa naglar. Och i princip varje gång förbannar jag mig själv för min idioti när jag efteråt står och torkar bort den ynkliga mängden blod med lite toapapper. Likväl är det också ett självskadebeteende, även om det aldrig lär ge mig en semester inne på psyket.

Även i detta inlägg tänker jag ta upp alkoholdrickande. Inte med någon nykteristvinkel som att varje gång man dricker skadar man sig själv långsamt. Precis som i förra gången tänker jag än en gång belysa problemet att man skadar sig själv på fyllan, låt gå för att detta ämna inte är lika aktuellt nu. Först och främst är jag besviken på att fylleskador inte nämns alls i artikeln. Är det inte lika uppseendeväckande som små späda, svartsminkade tonårstjejer som inbringar stora pengar till Gilette? Fylla, det är ju något vi alltid har haft, det är ju tradition. Inte som "emosarna", som kom från ingenstans. Om någon ligger och är bakis och mår pyton, då skrattar folk åt en inte allt för sällan, och många påpekar leendes hur mycket de spydde den kvällen. Sånt borde egentligen inte uppmuntras, men traditioner är svåra att rubba på. Och jag ska verkligen inte kasta första stenen om man säger så, något föredöme är jag då inte. Hur som helst, fylleskador är definitivt självskador enligt mig. Det är ytterst sällan någon blir tvingad eller hotad till att dricka, alltså har man bara sig själv att skylla att man blir för full och på något sätt skadar sig. Grupptryck, kanske någon säger då, även under påverkan av grupptryck ska man kunna hålla sig till rinliga mängder, svarar jag.

Men det är ju ändå inte samma sak, skulle säkerligen de flesta hävda. Alkohol dricker man oftast för att ha kul i andra personers sällskap. De klassiska självskadarna är troligen oftast ensamma och, ja, gör vad de nu gör. Alla de som dricker alkohol för att dämpa ångest, fly vardagen, eller andra destruktiva saker då? Ifall de skadar sig på fyllan, räknas det som ett självskadebeteende då eftersom de dricker av andra anledningar, mer lika självskadarnas anledningar? Troligen inte, det nämns inget om det i artikeln heller vad jag kan se. Så varför görs det skillnad på olika självskadebeteenden? Är vissa mer värda än andra, och varför?

IChO, en kort summering

Ahlen mäktar härmed med att skriva en kort summering av hans tid i Cambridge. Blir inget i klass med min resumé av förra årets Frankrikeresa, det orkar jag helt enkelt inte. Här kommer det framför allt vara en del små noteringar från de tio dagarna, längre historier (och det finns det gott om) gör sig bäst verbalt i det här fallet.

Först och främst kan jag ju påpeka att jag är högst tillfreds med mitt resultat. Inte allt för oväntat blev det ingen medalj, utan jag mäktade med en fin 207:e-plats av 250 möjliga. Ungefär lika oväntat var det att de tre sist placerade deltagarna var från Kuwait (ett arabland), och även deltagaren som var sexa från slutet kom därifrån. Sedan kan man säga vad man vill om laborationsprovet, speciellt bra gick det inte för min del (spilla massor, stressa massor, slarva massor). Men, även om jag hade gjort en superlabb med svenska mått mätt hade det blivit tufft att få medalj, så jag grämer mig inte allt för mycket. Teorin är jag nöjd med, där fixade jag i princip allt jag kunde fixa, och dunkade nog in några gissningar med. Det bådar onekligen gott inför Japan/Tokyo nästa år, om det nu blir något vill säga. Allt kan hända i rymden.

Proven kändes dock mest som en formalitet, framför allt var det oförskämt roligt att umgås med allt trevligt folk från hela världen. Det är ju inte varje dag man har livs levande danskar, tyskar och ryssar i närheten på samma gång. Och norrmännen kan man inte säga ett ont ord om, där snackar vi ett gäng glada lirare som visste hur man njöt av livet. Nu känner jag att att jag oundvikligen glider in på allt jag upplevde med dem, vilket i princip innebär kvällarna efter att proven var avklarade om vi ska ha en underhållningsfaktor som är anständig. Det är dock synonymt med historier som verkligen bör berättas för att de inte ska tappa något enormt, så det skriver jag inget om här. Jag fick åtminstone snakke dansk!

Jag är för övrigt enormt sugen på att plugga i Cambridge efter gymnasiet, det verkade så mysigt där, och arkitekturen var makalös, och man tillhör ett college som är som en stor familj och så vidare. Cambridge kändes som en bra stad att förlägga olympiaden i, till skillnad från exempelvis nästa år i Tokyo så var det gångavstånd till verkligen allting. Det var sannerligen optimalt när det gällde kontakten med andra länder.

Min mobiltelefon är synonym med min väckarklocka. Mobiltelefonen blev beslagtagen direkt för att stävja fusk. Istället fick min iPod figurera som väckarklocka, den piper lågt i en sekund ungefär innan den tystnar. Därför fick jag ta hjälp av vår guide Martin, som vänligt nog knackade på dörren varje morgon tills jag bekräftade att jag var vaken.

Man kände sig lite som en kung, eller högt uppsatt politiker, eller något liknande under olympiaden. Allt nödvändigt var betalt under hela tiden där, maten höll hyfsad klass, vi fick äta middag inne på ett världsberömt museum i London (i salen på denna bild), vi fick finfina studentrum (enkelrum till och med) som definitivt höll hög klass, där sängarna bäddades varje dag och allt annat som kunde bidra till en känsla av ett hyfsat hotell, massor med mer eller mindre intressanta utflykter fick vi åka på. Och framför allt: vi fick tillstånd att ignorera "Don't walk on the grass-skyltarna" på fakking Kings College! Det var tio dagar i kanske inte lyx, men väl hög standard, och det var gratis. På tal om hög standard, jag kände mig högst stilig i kavaj och slips. en av danskarna tyckte till och med att min slips var snyggast av alla under avslutningsfesten, och han gillade inte att jag tog av den för att försöka hålla värmen under hyfsad kontroll.

Åtminstone en av de svenska deltagarna verkar ha hittat hit, eftersom min blogg råkar vara en av de första sökträffarna i Google om man söker på "Kemiolympiaden" (nej, det är inte alls någon koppling mellan Google och Blogspot...). Därför tar jag det säkra före det osäkra och skriver enbart positiva saker här om mina före detta lagkamrater. Leif var duktig och fick medalj. Micke var nästan lika duktig och fick också medalj, brons till båda. Och Mengxian var trevlig, hade eminent dialekt, delade delvis min humor (Yngve, någon...?) och hade kanske den vettigaste synen på alkohol av någon jag har träffat i vår ålder.

Undre lördagen genomled jag kanske den värsta bakfyllan i mitt liv. Inte för att jag mådde som sämst, det har onekligen varit värre. Däremot, de gånger jag har mått sämre har jag kunnat bädda ner mig i min säng hela dagen och varva det med brutala mängder rostade mackor med smör och liggande duschar på 45 minuter. Den här gången var jag tvungen att vandra ett antal timmar i centrala London, åka på kvalmiga bussturer, åka på kvalmiga tågresor, och åka i en kvalmig tunnelbana. Resans varmaste dag var nog just under lördagen, kanon. På kvällen var det fortfarande så illa att det blev bio istället för mera festligheter, som en liten tröst blev iallafall bion och onyttigheterna som följde betalat av olympiaden.

Till sist, pappas kamera var inte min kompis (den är tydligen ingens kompis fick jag veta när jag kom hem). Alla bilder var överkompenserade med toner i färgen rosa, bilderna fick dessutom en mörkt rosa kant längst upp, och kameran var tydligen inställd på att ta bilder i storleken 0,3 megapixlar istället för det betydligt bättre 4,0. Det har verkligen blivit ett hästjobb i Photoshop för att få fram anständiga resultat att visa upp.

Litet exempel:


Före:
Efter:

Så, nu är det bara att söka upp mig om ni orkar genomlida mig berättandes det mesta av det intressanta som hände under olympiaden. Avslutar med den officiella reseberättelsen som jag har knåpat ihop till svenska kemisamfundet, eller vad det nu heter.

En mulen lördag under andra halvan av juli avreste fyra förväntansfulla ungdomar mot Förenade kungarikets huvudstad London. Det var dock inga vanliga ungdomar, tvärtom, de hade alla kvalificerat sig för den internationellt ansedda tävlingen som i det svenska språket heter Kemiolympiaden. Man skulle kunna påstå att det var eliten inom kemi bland svenska gymnasister som efter landning på Heathrow reste vidare mot den anrika universitetsstaden Cambridge, där tävlingen skulle gå av stapeln. Det här var första gången ungdomarna sågs på drygt en månad, bara dagar in på sommarlovet hade alla deltagit i ett högst eminent och tillika obligatoriskt träningsläger på Chalmers, allt för att maximera svenskarnas chanser i själva tävlingen.

Efter upp mot ett halvt dygns resa, som bland annat inkluderade tre timmars väntan på Kastrup på grund av resebyråns mer eller mindre ologiska bokningar, kunde de fyra ungdomarna tillsammans med sina tre mentorer äntligen konstatera att de hade anlänt till Cambridge och dess järnvägsstation. En guide av engelsk nationalitet vid namn Martin väntade på dem inne på stationen, och han lyste genast upp tillvaron med hjälp av sin obligatoriska guide-tröja av bländande gul kulör. Annars bjöd inte lördagskvällen på något spännande av kraftiga mått, förutom att de för första gången fick dinera i den väl så funktionella matsalen tillhörande University Centre. Deras välartade grannar norrmännen uppenbarade sig även för första gången.

Söndagen var nog det som skulle kunna kallas för den första riktiga dagen under deras vistelse. Dagen började med en invigningsceremoni av varierande seriositet, fortsatte med lunch av karaktären ”plocka allt du tycker verkar gott från vårt gigantiska utbud såvida du orkar köa i en dryg halvtimme”, och därefter blev de guidade i och runtom Cambridge och fick bland annat beskåda ett gäng gamla klassiska college vars vapensköldar säkerligen pryder ett och annat vykort runtom i världen. Dagen avslutades än en gång med att de fick beträda University Centre för att äta middag.

Måndagen bjöd till stora delar på så kallade medeltidsaktiviteter, som bland annat inkluderade långbågsskytte och rovfågeluppvisning. De flesta av deltagarna hade troligen tankarna på annat håll, då de säkerligen med varierande grad av nervositet tänkte på morgondagens laborativa prov. Ett prov som de fick sämsta tänkbara uppladdning till, då frukosten som skulle hålla dem mätta fram till sen eftermiddag bestod av snabba kolhydrater i form av chokladfyllda croissanter, wienerbröd, diverse muffins samt brutala mängder apelsinjuice. Det fem timmar långa provet var av överkomlig svårighetsgrad, även om mängden moment bäddade för små men ack så fatala misstag. Somliga kunde säkert dessutom instämma i att tiden var en smula knapp. Men skam den som ger sig, vid det här laget var det ju trots allt 60 procent kvar av totalpoängen att slåss om.

Den mesta tiden under onsdagen spenderades med en mer eller mindre obegriplig tävling, där startordningen under loppet med den lokala gondolvarianten i stadens flod verkade avgöra det mesta. Nervositeten kändes mer påtaglig under denna dag, då mer stod på spel under morgondagen än gårdagen, och då det teoretiska provet framför allt inte var lika generöst med bortförklaringsmöjligheter. Även till detta prov var frukosten lika usel, att jämföra med de andra dagarna då proteinrik, klassisk engelsk frukost var modellen. En förmildrande omständighet denna dag var att de åtminstone fick förtära saker under detta prov, något som sällan rekommenderas i laborationssalar (och när man betänker hur laborationsbänkarna såg ut redan efter en timme under det laborativa provet var det nog bäst att den bestämmelsen gällde även då). Provmakarna blandade och gav, och resultatet blev ett prov som antagligen de flesta kan hålla med om höll en högst varierande svårighetsgrad.

Efter provet kunde alla deltagare för första gången andas ut på riktigt, nu fanns det helt enkelt inga fler sätt att påverka resultatet på. En så kallad Reunion dinner blev det samma kväll, på Natural History Museum i London i en stor sal som bland annat inhyste ett dinosaurieskelett modell större. Kommande dagar kunde bland annat erbjuda en höghöjdsaktivitet och en resa till London, där varje lands deltagare inklusive guide fick så mycket som 100 engelska pund att dela på. Under kvällarna umgicks även deltagarna generellt mer över landsgränserna, när de inte hade samma behov av att vara pigga och alerta på morgonen som innan proven. Säkerligen knöts det många nya vänskapsband under dessa kvällar.

Och så kom söndagen, dagen som antagligen alla hade väntat på med spänning. Dagen då det skulle vara avslutningsceremoni, med tillhörande medaljutdelning. För Sveriges del blev det ett relativt gott facit, i och med två bronsmedaljer till Leif Schelin respektive Mikael Twengström. Ett resultat som var mycket bättre än på många år. Därpå var det avslutningsmiddag, där det bjöds på mat som hade gjort många gröna av avund. Lite dans till tonerna från ett coverband avslutade den sista kvällen för detta års olympiad, och de flesta deltagarna kunde antagligen lite vemodigt konstatera att det nu var över.

Det alla delaktiga troligen kommer minnas bäst, är antagligen inte de totalt tio timmarna prov, utan alla enastående aktiviteter där gruppmedlemmarna absolut inte kom från samma land, allt umgänge med folk från hela världen, och också möjligen den oerhört vackra arkitekturen i Cambridge. Somliga påstår säkert att det är minnen för livet. Undertecknad är benägen att hålla med om det.

Dxxxx Axxxxxxxx, å det svenska lagets vägnar.

IChO

Imorgon åker Ahlen iväg till Cambridge för att representera de svenska färgerna i den så kallade Kemiolympiaden. Tio dagar betald vistelse, varav två förmiddagar är tävlingstillfällen, i en gammal anrik universitetsstad tackar man ju inte nej till. Det kommer antagligen vara lärorikt också, inte bara kunskapsmässigt, utan för att jag kanske för allra första gången kan skriva ett prov utan att behöva känna någon som helst press på mig. Oerhört skönt ska det bli. Jag lär ju inte ta någon medalj så att säga, mitt mål är helt enkelt att inte komma sist (och när arabländerna ställer upp, där du kan komma med om du känner emiren ungefär, bör målet uppfyllas).

Siktar även att söka upp det danska laget så snart som möjligt efter ankomsten för en optimal vistelse ur nöjessynpunkt. Får man välja att umgås med tre mer eller mindre spiknyktra svenskar, eller fyra gemytliga danskar som dessutom kan lära mig deras högst humoristiska språk än bättre, är valet lika självklart som att Ralf är en tämligen bastant tysk.

Och räkna inte med att kunna nå mig förrän efter torsdagen någon gång, för att stävja fusk beslagtas mobiltelefoner fram tills att båda tävlingsmometen är avklarade. Inte heller kommer vi kunna smita iväg till internetkafe eller dylikt, isolering från omvärlden är det som gäller i början.

"Spam idag" eller "En djupdykning i Ahlens inkorg"

Spam. Skräppost. Jobbiga jävla mail som fyller inkorgen. Kärt barn har många namn, som det heter. Min första kontakt med ordet spam var någon gång i sjätte klass när jag precis kommit i kontakt med kvalitetscommunityn Lunarstorm. Om man under kort tid skrev för många så kallade gästboksinlägg till någon poppade det upp en ruta som sa (fritt från minnet): Ajabaja, du får inte spamma sådär *rycka i håret*. Inte hade den då prepubertale Ahlen någon aning om vad "spamma" var, men hans på det logiska området väl utvecklade hjärna lyckades ändå koppla ihop det med de ibland lite för stora mängderna meddelanden han under tråkiga stunder mer eller mindre terroriserade sina klassmedlemmar med. Annars var han mer imponerad över hur de ansvariga för Lunarstorm på ett sådant snyggt och fyndigt sätt lyckades implementera det där "*rycka i håret*" på slutet. Att komma på ett sådant fyndigt slut av meningen och dessutom lite nonchalant sätta det inom asterisker, det beundrade jag djupt inom mig.

När jag nu för tiden hör spam, tänker jag alltid först och främst på det eminenta programmet Morgonsoffan. Sen förskjuts mina tankar till inkorgen tillhörande min reservmail, för efter att ha varit så gott som förskonad i några år började det för några månader sedan så smått trilla in en mindre mängd skräppost där, ett fåtal mail per dag. Inget farligt, framför allt inte eftersom det mesta automatiskt filtrerades bort och hamnade i facket för spam. Ahlen var dock inte nöjd. På sitt allra mest impulsiva troll-humör, fick han för sig att besvara dessa mail, i hopp om att bygga upp en kontakt med personen bakom det. Med omsorg valde han ut ett mail där det erbjöds fungerande botemedel mot erektil dysfunktion, och besvarade det med "Please tell me more". Det borde han kanske inte gjort. När de förmodade datorerna bakom all skräppost insåg att min mail faktiskt existerade, då börjar vi snacka spam. Under några veckors tid fylldes facket för spam på med säkerligen åtminstone 50 nya mail per dag. Där satt Ahlen och kunde frossa i erbjudanden om billiga mediciner från kanadensiska apotek, bonusar på allehanda online-casinon, billig viagra samt en hel del andra medel mot impotens, mängder med viktminskningsmedel (som om jag skulle behöva det...), andra billiga varor, klockor exempelvis, och så vidare, en bra bit mot oändligheten. Vissa försökte med knep som att inleda rubriken med "RE:" för att försöka lura mig att det var ett svar, andra försökte med att utforma rubriken så att det skulle verka som en bekräftelse av något jag hade beställt. Fantasin hade då inga gränser.

Det jag som kille, kanske logiskt nog, fastnade mest för var alla mail om olika metoder för penisförstoring. Inte för att jag anser mig ha något större behov av ett ingrepp av denna typ, utan det var de välformulerade rubrikerna jag fann roande. För till skillnad från de andra spamkategoriernas rubriker som var väldigt rakt på sak, exempelvis "Low your medication expenses ordering meds in Canada!" och "Pick your free 800% BONUS", så var rubrikerna mailen om penisförstoring ofta någt mer diffusa och framför allt, sannerligen ytterst humoristiska. Minns den första rubriken som fick mig att inse det, den löd något i stil med "Don't be the small guy in the club". Istället för att vara rakt på sak, verkade de här alltså vilja träffa någon som kanske skäms så mycket över att inte vara välutrustad, att han knappt ens vågar duscha efter träningen. Det kan inte vara lätt. "Bring back time when girls were yours", är en annan jag minns med tydlighet. Johnny, 38, kanske var populär på högstadiet då han var den coola killen som skolkade och tjuvrökte bakom idrottshallen, självklart inte i rökrutan där det vanliga patrasket stod. Nu för tiden är han dock arbetslös, och hans enda utbildning består av åtta månader på drift och underhållsprogrammet innan han hoppade av gymnasiet, vilket sakta men säkert har gjort honom mer och mer impopulär hos det täckta könet. Sjävklart är det då lättare för Johnny att nappa på ett mail med nyss nämnda rubrik, en tio-tums penis hade ju varit perfekt för honom när han ska ut och ragga på kvarterspuben. Andra favoriter som jag just nu kan beskåda (då skräppost rensas bort efter en månad) är "Increase your penis and forget your low self-esteem" (för det hänger ju ihop...), "Get a nice big thick device" (uttrycket "device" var då nytt för mig) och "Every extra inch gives her extra orgasm" (teknikträning, någon?).

Till sist, kanske min största favorit av mailen som just nu i spamfacket:

Secrets of landing your dreamgirl

Learn how to approach girls in any situation and make them think you're fantastic!

Whenever I suggest approaching groups of women I get LOADS of guys looking at me as though I'm from another galaxy.
I realize that lots of guys probably don't have the initial confidence to simply walk up to beautiful women they don't know.
Don't worry, this can be easily fixed.
I'll give you some simple tips here.

You see the girls.
Go up to them and talk to them NOW!
Don't waste time.
Within 3 seconds of seeing them, approach them.
Some people call this the 3 second rule and I must say it really does seem to work.

Än så länge ser det ju ganska bra ut eller hur. Men, som avslutning, en länk med texten "MORE TIPS INSIDE!". Ja, nog...