Genius next door

Föräldrarna mina planerar att flytta till en något mindre bostad när jag har bosatt mig i Lund. Det stora sommarprojektet är alltså att gå igenom allt bråte vi har här i huset, för att se vad som verkligen måste sparas och vad som kan kasseras. Högst troligen blir inte förvaringsutrymmena efter flytten storleksmässigt i klass med de vi har nu, vår vind är minsann inte att leka med. Det innebär att det är mycket som ska bort. Mycket.

Jag själv har fått ansvara för allt jag har åstadkommit genom åren, det vill säga saker från slöjden, skolarbeten, teckningar och annat mer eller mindre konstruktivt. Sannerligen ingen dålig nostalgitripp, det vill jag påstå. Det började nog igår, i och med att jag fick sortera ut godbitarna bland all keramik jag tillverkade på dagis. Bland alla katter med ungar, skålar och alldeles för små äggkoppar sparade jag exempelvis u-båten, skidåkaren som är i full färd att svänga i backen, samt min favorit rymdraketen. Lite trist får jag dock erkänna att det var, när det enda jag kunde hitta från dagistiden förutom keramiken var min flöjtbok. Jodå, vi spelade minsann blockflöjt och andra simpla instrument på dagis, vi hade till och med lektioner i det. I boken kunde man förutom mina handskrivna låttexter och noter även hitta fotografier på en liten, liten Ahlen med pottfrisyr som sitter lite lojt med en blockflöjt i munnen. Kanske berodde det på att Ida satt på platsen bredvid. Ida, som säkert var ett huvud längre än mig, och lite lätt bufflig och elak i stilen. Jag minns att jag brukade vara lite skraj för henne, det hände titt som tätt att hon smög upp bakifrån och helt sonika lyfte upp oss killar som var som små miniatyrdockor i jämförelse med henne, så vid fotograferingsögonblicket fokuserade jag möjligen mer på att hon skulle hålla sig i schack än att få till rätt ton på flöjten.

Sedan bar det av till lågstadiepåsarna i mitt sorterande. Redan så tidigt kunde man uppenbarligen relativt enkelt utröna att jag inte alltid var den mest engagerade när det gällde skolarbeten. Jag är väl inte den som är känd för att göra mer än vad som krävs, och gjorde knappast det på lågstadiet heller. Kanske borde jag inte klandras, när jag började första klass hade jag kunnat läsa och skriva relativt felfritt i nästan tre år, så jag var väl lite understimulerad då. Intressant att se hur jag verkligen verkade gå in för att göra så lite som möjligt, enligt materialet jag hittade kunde uppgifter som "Skriv tre meningar om de här tre orden" sluta med resultatet "En bil. En boll. En bok". Varför anstränga sig när det gäller skituppgifter, var väl min filosofi då.

Idag fortsatte jag, och påbörjade då arbetet att bearbeta mellanstadiehögarna. Där fanns det mer intressant att gå på. För det första hittade jag en enorm arsenal av undermåliga dikter, jag vet inte hur många vårdikter och fredsdikter vi tvingades att skriva på mellanstadiet. Jag fick nästan lite kväljningar av alla mediokra klyschiga rim, så som snö/tö i vårdikterna. Det var nog tur att jag visste bättre på högstadiet när det var dags för kärleksdikter, annars hade det sannerligen blivit ett och annat hjärta/smärta där. Mitt i allt hittade jag ett häfte där jag tydligen hade skrivit om de olika landskapen. Varför anstränga sig, verkade den tioåriga Ahlen ha tänkt, för om varje landskap skrev jag knappast mer än folkmängd, största stad och något som jag visste var lokaliserat i landskapet. Tre meningar, varken mer eller mindre. Religion pådyvlade de oss också, och jag hittade ett litet rosa skrivhäfte där jag tydligen utförde religionsuppgifterna. Slog upp en sida på måfå, som jag gjorde med det mesta jag hittade, och kunde kort och gott läsa "Jesus dog. Han låg i graven. Sen återuppstod han.", ackompanjerat av en bild på en ful filur på ett kors. Ful som i att jag inte var någon Picasso precis. Inte ens en Marie. På tal om att rita och måla, från mellanstadiehögarna fanns det ett antal rithäften, från lektonerna i fri bild som det hette. Uppenbarligen gick jag in för att rita så putslustiga figurer jag kunde, med leenden som hade orsakat en hjärtattack hos en genomsnittlig tandläkare. Ett häfte var nästan helt tomt. Endast det första bladet hade jag ritat på. Där fanns en skum, inte allt för vacker (ett medvetet val från min sida!) figur som höll på att kliva på ett bananskal. "Orvar Otur" stod det ovanför honom, med ytterligare ett bananskal i det andra O:et, vilket tydligen var lite av Orvars signum. Vad i helvete tänkte jag med, undrar jag mest.

Sist men inte minst lyckades jag gräva fram min gamla uppsatsbok. En bit in i femte klass gick min lärare helt över till att begära datorskrivna uppsatser, antagligen hade han då sorterat ut de hopplösa handstilsfallen. Innan dess skrevs uppsatserna för hand i ett ljusgrönt skrivhäfte, och det var väl en av mina specialiteter. Jag gillade det skarpt att hitta på små berättelser utifrån ramarna som vi fick hålla oss inom när den månatliga uppsatsen skulle skrivas. Troligen är det den enda perioden i mitt liv där jag faktiskt kunde ha lite framförhållning, titt som tätt skrev jag klart uppsatsen flera veckor i förväg (även om jag också kunde sitta till 22.00 kvällen innan, vilket var väldigt sent för mig då). Dessutom var det nog enbart i uppsatserna under den tiden som jag inte gjorde precis vad som krävdes, utan faktiskt ofta skrev mer än en sida som ofta var minimigränsen. Antagligen berodde det på att jag faktiskt tyckte det var hemskt kul att skriva, något som jag inte precis avskyr nu heller (hade jag haft en blogg då?). Minst lika mycket som jag uppskattade att skriva uppskattade min lärare mina berättelser. Jag läste inte igenom dem idag när jag hittade häftet, egentligen är de nog ganska mediokra men bra med mellanstadiemått mätt. Dessutom visste jag att jag under den tiden hade en fäbless för att ge mina karaktärer så löjliga namn som möjligt. Framför allt dubbelnamn var frekventa, och skräckexempel som Kurt-Ingvar, Gun-Barbro eller varför inte Knut-Bjarne (jo, jag hängde en del på Lunarstorm) kunde förekomma. Så här i efterhand är det väl mest pinsamt, därför läste jag enbart min lärares omdömen angående uppsatserna. Allt som oftast var han väl mer eller mindre lyrisk när det gällde bedömningarna, men min favorit får nog ändå vara det han skrev efter en av de sista uppsatserna innan datoriseringen kom till Ekhagsskolan, nämligen: "Som vanligt skriver du med en mogenhet som det anstår en blivande mästare!".

Han visste nog inte hur rätt han hade, även om jag nog snarare har specialiserat mig på annat. Det fick mig om inte annat att dra mungiporna lite försiktigt uppåt. Eftersom det just är skrivande jag håller på med i detta nu, så blir det en ganska fin avrundning på detta inlägg. N'est-ce pas?

////

Kofots-Kisen hette en karaktär i deckargåtorna jag skrev på mellanstadiet. De var sannerligen inte kvalitetssäkrade.