Nu ska vi allt ha lite kul, uppdatering följer förhoppningsvis snarast möjligt. Jag känner att jag är i mitt esse, allt för att höja förväntningarna.
måndag 25 maj 2009
Det kom ett mail till Ahlen...
Nu ska vi allt ha lite kul, uppdatering följer förhoppningsvis snarast möjligt. Jag känner att jag är i mitt esse, allt för att höja förväntningarna.
söndag 24 maj 2009
Desperat efterlysning
Okej, nu är situationen allvarlig för min del. Mina föräldrar (eller snarare mamma) vill tvinga med mig till mormor och morfar vid midsommar i år igen. Jag klarar det verkligen inte, större mental plåga får man leta länge efter. Ett litet, ytterst litet hopp finns: Jag får stanna hemma ifall jag har något bättre för mig. Nu är tyvärr fallet så att jag inte i nuläget har något för mig då som faller under mammas definition av "bättre", därför har jag två val.
1. Ge upp, följa med ut på landsbygden och i ösregnet beskåda Hjördis, fyra små kusiner och två 20-åriga killar med Downs syndrom dansa runt midsommarstången samtidigt som två äldre män står under ett partytält (och därför håller sig torra) och spelar dragspel. Ungefär som förra året.
2. Hoppas på att någon visar barmhartighet och tar hand om mig under midsommar vilket skulle rädda mig från den östgötska midsommarfasan.
Därför gör jag helt sonika denna efterlysning: Vill du att Ahlen inte ska behöva lida under midsommar ett år till? Känner du att du har möjlighet att hjälpa honom från detta lidande genom att tilsammans med Ahlen utföra något som hans mamma klassar som "bättre än midsommarfirande"? Hör av dig!
Jag kan tillägga att jag inte är kräsen, jag ställer definitivt upp på det mesta. Impulsiva Danmarksresor, fjortisfester, maratonfikasessioner, blinddejter, sandslottsturneringar, ölhävningar, tyska temakvällar, normal syn-dejter, vad som helst med (nästan) vem som helst är i princip bättre än umgås med mammas sida av släkten. Jag har inte heller några spärrar när det gäller lögner i det här fallet, det är trots allt för den goda sakens skull.
Nu är jag medveten om att jag i och med detta inlägg framstår som en eremit som ser pizzabudet som sin närmaste vän ungefär, men det är smällar jag får ta. Det är det värt, som ett desperat försök att bli av plågan.
Känner jag min läsekrets rätt kommer dock ingen oturligt nog att hjälpa mig. Om turen är på min sida får jag väl på sin höjd en kommentar, lydandes "Lycka till" ungefär. Men då ska jag ha tur. Och inte känner jag mig pessimistisk som redan nu egentligen inser att det är kört. Men man ska aldrig ge upp, än är det inte för sent. Eller...?
1. Ge upp, följa med ut på landsbygden och i ösregnet beskåda Hjördis, fyra små kusiner och två 20-åriga killar med Downs syndrom dansa runt midsommarstången samtidigt som två äldre män står under ett partytält (och därför håller sig torra) och spelar dragspel. Ungefär som förra året.
2. Hoppas på att någon visar barmhartighet och tar hand om mig under midsommar vilket skulle rädda mig från den östgötska midsommarfasan.
Därför gör jag helt sonika denna efterlysning: Vill du att Ahlen inte ska behöva lida under midsommar ett år till? Känner du att du har möjlighet att hjälpa honom från detta lidande genom att tilsammans med Ahlen utföra något som hans mamma klassar som "bättre än midsommarfirande"? Hör av dig!
Jag kan tillägga att jag inte är kräsen, jag ställer definitivt upp på det mesta. Impulsiva Danmarksresor, fjortisfester, maratonfikasessioner, blinddejter, sandslottsturneringar, ölhävningar, tyska temakvällar, normal syn-dejter, vad som helst med (nästan) vem som helst är i princip bättre än umgås med mammas sida av släkten. Jag har inte heller några spärrar när det gäller lögner i det här fallet, det är trots allt för den goda sakens skull.
Nu är jag medveten om att jag i och med detta inlägg framstår som en eremit som ser pizzabudet som sin närmaste vän ungefär, men det är smällar jag får ta. Det är det värt, som ett desperat försök att bli av plågan.
Känner jag min läsekrets rätt kommer dock ingen oturligt nog att hjälpa mig. Om turen är på min sida får jag väl på sin höjd en kommentar, lydandes "Lycka till" ungefär. Men då ska jag ha tur. Och inte känner jag mig pessimistisk som redan nu egentligen inser att det är kört. Men man ska aldrig ge upp, än är det inte för sent. Eller...?
Woke up one day with a song in my head
Just nu sitter Ahlen med sin jästluktande ficklampa i handen och funderar på vad den gör framme på skrivbordet, den ska ju ändå ligga i byrån tillsammans med pillerburken och min franska cigarrsamling. Just det, kort strömavbrott igår och jättemörkt i källaren, så gick det till.
Ahlen var nyligen sugen på ett stort glas kallt vatten innan sängdags. Äntrandes det nattsvarta köket erinrar han sig att han tog ett glas vatten även tidigare på kvällen, och efter tömning av detta placerade det fint på diskbänken gjord av något som skulle kunna liknas vid fuskmarmor. Nu såg Ahlen dock inte glaset på grund av att köket tillhandahöll lika mycket ljus som KD bidrar med vettiga åsikter. Noll. Nada. Rien. Absolutely nothing. Men. Det finns alltid ett men. Här inne i de mer urbaniserade delarna av landet har vi faktiskt elektricitet, så Ahlen tände helt sonika en av alla lampor i köket, lämpligt nog lampan ovanför tidigare nämnda diskbänk. Ve och fasa! Glaset var där, tyvärr stod det ett likadant glas ca två centimeter bort. Ahlen kunde helt enkelt inte veta vilket glas som hade använts av honom själv. Risken att välja fel var ungefär 50% (parametrar som att jag någonstans i mitt undermedvetna skulle kunna ha en liten susning om var på bänken jag ställde glaset går inte att ta hänsyn till), vilket är ungefär 50% för mycket. Inte för att jag har bacillskräck eller något liknande, men det handlar om principer. Det kunde ju ha varit broder Karl som hade druckit ur det felaktiga glaset, och han spelar ju för helvete World of Warcraft! Eller så kunde det ha varit mamma, som i så fall kunde ha smittat mig med sin glutenintolerans alternativt kolhydratfattiga diet. Eller? Inga risker värda att ta hur som helst. Det fick bli ett nytt glas ur ett av de vita blanka skåpen vars dörrar är ens skallbens värsta fiende när de är öppna istället.
Denna princip, vad är dess ursprung egentligen? Funderade ett tag, och mindes en väldigt gammal händelse från när jag var, vild gissning, 4,5/5,5 år och fortfarande levde rövare på Ulrikedals förskola i Lund. Det var sommar, därav de halva åren eftersom jag fyller år på vintern (eller väldigt sen höst om man ska vara korrekt rätt, fast jag tror på de meteorologiska definitionerna av årstid och inte gamla traditioner). Sommar innebar också att förskolan vissa veckor slogs ihop med den mindre förskolan på andra sidan den gigantiska gården mitt inne bland studentbostäderna. Att gården skulle vara gigantisk verkar dock bara vara en stor lögn från mitt ca 11 år gamla senaste minne från dagiset, gräsmattan som jag målar upp som ett gigantiskt grönt paradis med längd och bredd på hundratals meter verkar enligt Eniro bara vara drygt 30 meter tvärs över. Nu ska ni veta att det här var smärtsamt för mig att få veta, en stor illusion från min underbara barndom (sen flyttade jag till Jönköping...) bara krossades i detta nu. Jag måste besöka Ulrikedal snarat möjligt känner jag för att verkligen kolla så att Eniro har rätt. Nåja, allt känns väl större när man är 5-6 år och drygt en meter lång. Det här om gräsmattan var dock bara ett sidospår, ett av alla sidospår som jag så ofta fastnar på när jag ska förtälja något. De säger att jag är som Lennart... Hur som helst, förskolorna var tillfälligt ihopslagna på sommaren (mindre personal, färre barn i behov av omsorg), och när mitt minne utspelar sig skulle vi spisa lunch på min avdelning. Barn från båda förskorna beblandade sig så som fröknarna ville, här var det inte fri placering inte. Satt på en kortsida av bordet närmast lekrummet med de stora röda byggklossarna i kartong vill jag minnas, och hade en något större okänd kille på min högra sida (större inte bara till ålder utan även till storlek, fast jag var pytteliten på den tiden också). Då, innan jag flyttade till Jönköping och började skolan, drack jag fortfarande mjölk naturellt som måltidsdryck, och gjorde det även denna lunch. Sugen på en klunk mjölk sträcker jag mig efter mitt glas, som var märkligt långt åt höger. Hinner knappt börja dricka innan killen bredvid mig börjar gnälla på hur äckligt det var att jag drack ur hans glas (vilket det också var, mitt glas stod rakt framför mig men det passade inte att se det). Det slutar, har jag för mig, med att jag snällt får gå och hämta ett nytt glas med ny mjölk till honom, och det var nog då som principen att inte dricka ur andras glas grundlades hos mig. Det är alltid traumatiska upplevelser från barndomen, sanna mina ord.
Det stora mysteriet är dock att jag ens minns det här, vi snackar en händelse som jag aldrig har skänkt en tanke mellan då den utspelade sig och för ca 30 minuter sedan. Det mänskliga minnet är minsann fascinerande. Och som alltid då jag minns en händelse som jag inte har tänkt på sedan den inträffade i princip, så slutar mina tankar hos den av mig kallade suddgummiincidenten på mellanstadiet (alternativt sent lågstadium). Vi ska inte gå in på detaljer, men suddgummin har alltid varit hårdvaluta i skolans värld. Till skillnad från pennor har jag i princip alltid haft en konstant brist på suddgummin känns det som, så när man hittar ett överblivet någonstan slinker det lätt ned i fickan. Eller så har man bild på gymnasiet och länsar tillsammans med sina klassmedlemmar suddgummiförråden. Det kunde de dock ha, så luddiga och flummiga mål som de hade (plus att jag bara fick VG trots mina "makalösa" teckningar). Trots den systematiserade stölden försvann suddgummina från mitt pennfack som i ett nafs, det gör aldrig pennor märkligt nog. Såvida vi inte pratar de tjugotalet pennor som mystiskt följde med från IKEA och på något vänster hamnade i ett pennfack i mitt skåp på Kungsängen. De var borta från pennfacket på drygt en vecka efter ungefär 20 utlåningar av i princip lika många pennor.
Nu ska jag dock lägga ner mina vassa skribentfingrar för kvällen, medan jag fortfarande håller en någorlunda hög nivå och är hyfsat pigg. Nu ska jag sova och drömma om att jag åtminstone nästan är som Gammal Hårdrockare. Annars har inte mina drömmar varit på min sida den senaste tiden, lögnen börjar tyvärr (?) förvandlas till en sanning som sakta men säkert sipprar upp till ytan. Nu fattas i princip bara lyssning på Sandy Mouche, frågan är dock om jag skulle klara den nostalgitrippen.
Ahlen var nyligen sugen på ett stort glas kallt vatten innan sängdags. Äntrandes det nattsvarta köket erinrar han sig att han tog ett glas vatten även tidigare på kvällen, och efter tömning av detta placerade det fint på diskbänken gjord av något som skulle kunna liknas vid fuskmarmor. Nu såg Ahlen dock inte glaset på grund av att köket tillhandahöll lika mycket ljus som KD bidrar med vettiga åsikter. Noll. Nada. Rien. Absolutely nothing. Men. Det finns alltid ett men. Här inne i de mer urbaniserade delarna av landet har vi faktiskt elektricitet, så Ahlen tände helt sonika en av alla lampor i köket, lämpligt nog lampan ovanför tidigare nämnda diskbänk. Ve och fasa! Glaset var där, tyvärr stod det ett likadant glas ca två centimeter bort. Ahlen kunde helt enkelt inte veta vilket glas som hade använts av honom själv. Risken att välja fel var ungefär 50% (parametrar som att jag någonstans i mitt undermedvetna skulle kunna ha en liten susning om var på bänken jag ställde glaset går inte att ta hänsyn till), vilket är ungefär 50% för mycket. Inte för att jag har bacillskräck eller något liknande, men det handlar om principer. Det kunde ju ha varit broder Karl som hade druckit ur det felaktiga glaset, och han spelar ju för helvete World of Warcraft! Eller så kunde det ha varit mamma, som i så fall kunde ha smittat mig med sin glutenintolerans alternativt kolhydratfattiga diet. Eller? Inga risker värda att ta hur som helst. Det fick bli ett nytt glas ur ett av de vita blanka skåpen vars dörrar är ens skallbens värsta fiende när de är öppna istället.
Denna princip, vad är dess ursprung egentligen? Funderade ett tag, och mindes en väldigt gammal händelse från när jag var, vild gissning, 4,5/5,5 år och fortfarande levde rövare på Ulrikedals förskola i Lund. Det var sommar, därav de halva åren eftersom jag fyller år på vintern (eller väldigt sen höst om man ska vara korrekt rätt, fast jag tror på de meteorologiska definitionerna av årstid och inte gamla traditioner). Sommar innebar också att förskolan vissa veckor slogs ihop med den mindre förskolan på andra sidan den gigantiska gården mitt inne bland studentbostäderna. Att gården skulle vara gigantisk verkar dock bara vara en stor lögn från mitt ca 11 år gamla senaste minne från dagiset, gräsmattan som jag målar upp som ett gigantiskt grönt paradis med längd och bredd på hundratals meter verkar enligt Eniro bara vara drygt 30 meter tvärs över. Nu ska ni veta att det här var smärtsamt för mig att få veta, en stor illusion från min underbara barndom (sen flyttade jag till Jönköping...) bara krossades i detta nu. Jag måste besöka Ulrikedal snarat möjligt känner jag för att verkligen kolla så att Eniro har rätt. Nåja, allt känns väl större när man är 5-6 år och drygt en meter lång. Det här om gräsmattan var dock bara ett sidospår, ett av alla sidospår som jag så ofta fastnar på när jag ska förtälja något. De säger att jag är som Lennart... Hur som helst, förskolorna var tillfälligt ihopslagna på sommaren (mindre personal, färre barn i behov av omsorg), och när mitt minne utspelar sig skulle vi spisa lunch på min avdelning. Barn från båda förskorna beblandade sig så som fröknarna ville, här var det inte fri placering inte. Satt på en kortsida av bordet närmast lekrummet med de stora röda byggklossarna i kartong vill jag minnas, och hade en något större okänd kille på min högra sida (större inte bara till ålder utan även till storlek, fast jag var pytteliten på den tiden också). Då, innan jag flyttade till Jönköping och började skolan, drack jag fortfarande mjölk naturellt som måltidsdryck, och gjorde det även denna lunch. Sugen på en klunk mjölk sträcker jag mig efter mitt glas, som var märkligt långt åt höger. Hinner knappt börja dricka innan killen bredvid mig börjar gnälla på hur äckligt det var att jag drack ur hans glas (vilket det också var, mitt glas stod rakt framför mig men det passade inte att se det). Det slutar, har jag för mig, med att jag snällt får gå och hämta ett nytt glas med ny mjölk till honom, och det var nog då som principen att inte dricka ur andras glas grundlades hos mig. Det är alltid traumatiska upplevelser från barndomen, sanna mina ord.
Det stora mysteriet är dock att jag ens minns det här, vi snackar en händelse som jag aldrig har skänkt en tanke mellan då den utspelade sig och för ca 30 minuter sedan. Det mänskliga minnet är minsann fascinerande. Och som alltid då jag minns en händelse som jag inte har tänkt på sedan den inträffade i princip, så slutar mina tankar hos den av mig kallade suddgummiincidenten på mellanstadiet (alternativt sent lågstadium). Vi ska inte gå in på detaljer, men suddgummin har alltid varit hårdvaluta i skolans värld. Till skillnad från pennor har jag i princip alltid haft en konstant brist på suddgummin känns det som, så när man hittar ett överblivet någonstan slinker det lätt ned i fickan. Eller så har man bild på gymnasiet och länsar tillsammans med sina klassmedlemmar suddgummiförråden. Det kunde de dock ha, så luddiga och flummiga mål som de hade (plus att jag bara fick VG trots mina "makalösa" teckningar). Trots den systematiserade stölden försvann suddgummina från mitt pennfack som i ett nafs, det gör aldrig pennor märkligt nog. Såvida vi inte pratar de tjugotalet pennor som mystiskt följde med från IKEA och på något vänster hamnade i ett pennfack i mitt skåp på Kungsängen. De var borta från pennfacket på drygt en vecka efter ungefär 20 utlåningar av i princip lika många pennor.
Nu ska jag dock lägga ner mina vassa skribentfingrar för kvällen, medan jag fortfarande håller en någorlunda hög nivå och är hyfsat pigg. Nu ska jag sova och drömma om att jag åtminstone nästan är som Gammal Hårdrockare. Annars har inte mina drömmar varit på min sida den senaste tiden, lögnen börjar tyvärr (?) förvandlas till en sanning som sakta men säkert sipprar upp till ytan. Nu fattas i princip bara lyssning på Sandy Mouche, frågan är dock om jag skulle klara den nostalgitrippen.
lördag 23 maj 2009
We're not living in America, och det är väl för väl det
Amerikanare (eller förenta statare om man verkligen ska poängtera att det är folk från USA och inte folk från Nord- och Sydamerika man avser) verkar allt mer framstå som ett stort gäng oerhört svagbegåvade, smällfeta personer (nej, jag generaliserar inte alls). Läs bara den här artikeln (lugn, den är svensk, inte dansk).
Nu är dock inte poängen med det här inlägget att visa hur dåliga den gemene förenta stataren är, utan snarare att göra mig lustig på USA:s rättsystems bekostnad:
"Åh nej, han måste vänta tre år efter han har avtjänat sitt 100-åriga fängelsestraff innan han får kontakta sina barn igen, då kanske han hinner dö under de tre åren..."
Nu är dock inte poängen med det här inlägget att visa hur dåliga den gemene förenta stataren är, utan snarare att göra mig lustig på USA:s rättsystems bekostnad:
"Åh nej, han måste vänta tre år efter han har avtjänat sitt 100-åriga fängelsestraff innan han får kontakta sina barn igen, då kanske han hinner dö under de tre åren..."
...a must listen for sure
Från Shiny Toy Guns högst eminenta hemsida (även med objektiva ögon håller den hög klass):
Jag känner att det inte behövs någon motivering varför STG är så bra som de faktiskt är, den här bilden säger allt.
Och på tal om hemsidor, Sounds har precis alldeles nyligen äntligen blivit klar med sin nya, den finns att beskåda här. Ett enormt lyft uppåt måste jag säga att det är, även om jag är lite nostalgisk och saknar de klassiska TV-apparaterna. Trots denna avsaknad att den nya betydligt bättre, mer komplett framför allt och den har till och med länkar till fulöversättningar via Google Translate. Tydligen ska de turnera med Utan tvivel (eller var det Ingen tvekan de hette?), måhända spelar Ljuden sin eminenta låt Målad av antalet då. Känner dock ett stort hål inombords eftersom det uppenbarligen saknas en dansk översättning. Koreanska passar, men inte danska. Till min stora glädje hittade jag även ett geografispel på hemsidan. Ett klassiskt dartspel, där man kort och gott skulle pricka in ställena de ska spela på.
Och Sounds ska spela på Malmöfestivalen! Tack Thorsten för att du håller ögonen öppna, för det verkar bara stå på hemsidan. Dagen innan skolan börjar i höst, morgontåget 05.14 från Malmö C är lockande. Jag är så gott som på Stortorget/i Slottsparken redan nu. För att inte tala om Nettobutiken på tvärgatan till Istvedsgade, på lagom avstånd från Hovedbanegården. AiV från förra året kommer att toppas med hästlängder. Garanterat.
Och på tal om Sounds, nu är det mindre än tio dygn kvar till albumet släppt enligt nedräkningen. Jag kan knappt bärga mig, mina förväntningar är lika höga som, öh, Alge på en vardag.
Jag känner att det inte behövs någon motivering varför STG är så bra som de faktiskt är, den här bilden säger allt.
Och på tal om hemsidor, Sounds har precis alldeles nyligen äntligen blivit klar med sin nya, den finns att beskåda här. Ett enormt lyft uppåt måste jag säga att det är, även om jag är lite nostalgisk och saknar de klassiska TV-apparaterna. Trots denna avsaknad att den nya betydligt bättre, mer komplett framför allt och den har till och med länkar till fulöversättningar via Google Translate. Tydligen ska de turnera med Utan tvivel (eller var det Ingen tvekan de hette?), måhända spelar Ljuden sin eminenta låt Målad av antalet då. Känner dock ett stort hål inombords eftersom det uppenbarligen saknas en dansk översättning. Koreanska passar, men inte danska. Till min stora glädje hittade jag även ett geografispel på hemsidan. Ett klassiskt dartspel, där man kort och gott skulle pricka in ställena de ska spela på.
Och Sounds ska spela på Malmöfestivalen! Tack Thorsten för att du håller ögonen öppna, för det verkar bara stå på hemsidan. Dagen innan skolan börjar i höst, morgontåget 05.14 från Malmö C är lockande. Jag är så gott som på Stortorget/i Slottsparken redan nu. För att inte tala om Nettobutiken på tvärgatan till Istvedsgade, på lagom avstånd från Hovedbanegården. AiV från förra året kommer att toppas med hästlängder. Garanterat.
Och på tal om Sounds, nu är det mindre än tio dygn kvar till albumet släppt enligt nedräkningen. Jag kan knappt bärga mig, mina förväntningar är lika höga som, öh, Alge på en vardag.
fredag 22 maj 2009
En to, en to
Idag (eller igår om man ska vara korrekt rätt) övningskörde jag igen, andra gången totalt var det. Till skillnad från debuten, där jag mest kände att jag aldrig skulle klara av att ta körkort och fick motorstopp 90% av tiden, gick det kanon den här gången. På Biltemas parkering var de oanade möjligheterna obegränsade, och kanske var det en kvarlämnad gnutta av Olof Bohemens magiska anda som inspirerade mig till att ta min körning till helt nya dimensioner (jag känner att jag överkompenserar den här bloggen med det uttrycket). Bra gick det som sagt, körningen flöt på och jag inte bara växlade upp till tvåan utan även till trean. Och tvåan är fint nog bara det, det känner ni säkert till. Motorstoppen då, hur var det med dem? Min frekvens av sådana var i alla fall lägre än mammas, ett var mäktade vi med om jag inte missminner mig, och hon startade betydligt färre gånger än vad jag gjorde. Simpel matematik.
På tal om matematik.
Vi siger oh oh. Gymnastik!
På tal om matematik.
torsdag 21 maj 2009
Midnight sun
Midnight Sun, låten av världens mest eminenta band The Sounds, ska bli mitt soundtrack under sommaren, så snart det stundande albumet släpps. Både fulinspelningarna från konserter, och förhandslyssningen på 30 sekunder i iTunes är oerhört lovande.
Bör kunnas lyssnas på både vid positiv och negativ sinnesstämning.
I, will be coming with you
Tonight you're all that I want
You're all I have
You're all I need
Bör kunnas lyssnas på både vid positiv och negativ sinnesstämning.
Nykteristerna har fel lösningar
Läsvärd krönika som jag gillar skarpt. Sen att jag rimligtvis kommer att göra en helomvändning i frågan om 2 år, 6 månader och 9 dagar är en annan femma. Nu håller jag med personen i krönikan i alla fall, tyvärr lär inte en förändring hinna ske innan min tjugoårsdag.
Oh, les aventures fictives
Än en gång har Ahlen haft biologiprov. Än en gång har Ahlen tydligt visat upp sin självdisciplin, eller snarare bristen på den, när han dagen innan som alltid började plugga till provet. Ska det fungera i längden krävs det antagligen att man åtminstone lyssnar på lektionerna istället för att spela luffarschack. Visserligen vann jag mestadels, men ändå. Jag närmar mig ett VG mer och mer för varje prov. Den stora frågan är varför det bara är biologin som är så här extrem? Håller mitt tips på att orsaken är att Lennart väcker sådant oerhört stort intresse. Sen har jag under ett inte extremt starkt ögonblick valt biologi breddning som individuellt val, det ryktas att det blir Lennart som lärare där med. Alltså kan min nedåtgående kurva fortsätta stadigt.
Fasar för trean, då jag misstänker kraftigt att de då adderade så kallade samhällsämnena kommer att innebära samma studieteknik som biologin - ingen teknik alls. Och varje gång jag ligger i min säng halv tre natten innan prov/inlämning för att fixa klart det sista kommer jag tänka "nästa gång, då ska jag skärpa mig". Det har jag tänkt i fyra, fem år...
I natt blev det inte riktigt så sent som tur var. Blev "klar" (klar som i att ha läst sidorna en hel gång) med biologin så tidigt som runt tolv. Där var det dock inte slut, 150 sidor i en engelskspråkig bok återstod. Och jag var trött. Efter att ha läst 5-6 sidor på en kvart, gav jag helt sonika upp och släckte sänglampan. Den muntliga redovisningen fick gå lite hur som helst helt enkelt.
Uppgiften (den minst fuskbara av två) gick, fick vi veta under lektionen, ut på att ena halvan av halvan av klassen som stannade i klassrummet skulle spela en person i boken och den andra halvan av halvan av klassen som stannade i klassrummet skulle fråga ut den första halvan av halvan av klassen som stannade i klassrummet om varför de gjorde som de gjorde i boken etc. Glasklart, eller hur? Att fråga ut någon hade passat mig utmärkt då jag åtminstone hade kunnat ställa frågor om bokens första halva, låt gå för att det hade varit en smula misstänkt att inte fråga något om viktiga delar. Att svara på frågor skulle inte passa mig alls då jag knappt skulle kunna besvara något om de viktiga delarna, vilket frågorna förmodligen skulle handla om mestadels. Av 13 möjliga roller (7 som gestaltade en person, 6 utfrågare - en per karaktär varav en utfrågare fick dubblera) fick fanns det en ynka som innebar att jag skulle kunna hålla masken helt. Rollen som att gestalta den enda av karaktärerna som enbart fanns med i början. Att fråga ut den karaktären hade inte fungerat bra, då just den personen även fick fråga ut en mer frekvent förekommande person. Fortfarande glasklart? Till min stora, men väl återhållna glädje, blev jag tilldelad just den rollen jag ville ha. Fick minsann en del avundsjuka blickar, inte just på rollen utan mer min tur.
Fast frågan är om det är tur att än en gång ha klarat mig hyfsat trots katastrofal planering. Det kommer bara att sluta med att fasaden rasar totalt någon gång, och då står jag där och kan i bästa fall hoppas på ett G. Om inte annat kommer mina eftergymnasiala studier bli ett helvete, för där kommer jag behöva anstränga mig till skillnad från nu. Vad ska jag göra egentligen för att bli bättre på att planera (eller snarare följa mina befintliga planeringar)?
Och inte bara i skolan suger min självdisciplin. Det jag nämnde i föregående inlägg höll inte ens under måndagens första lektion, sedan gav jag efter och var nere i träsket igen. Stort tack till anonymiserad klasskamrat.
For helvede Ahlen, laisse tomber!
Fasar för trean, då jag misstänker kraftigt att de då adderade så kallade samhällsämnena kommer att innebära samma studieteknik som biologin - ingen teknik alls. Och varje gång jag ligger i min säng halv tre natten innan prov/inlämning för att fixa klart det sista kommer jag tänka "nästa gång, då ska jag skärpa mig". Det har jag tänkt i fyra, fem år...
I natt blev det inte riktigt så sent som tur var. Blev "klar" (klar som i att ha läst sidorna en hel gång) med biologin så tidigt som runt tolv. Där var det dock inte slut, 150 sidor i en engelskspråkig bok återstod. Och jag var trött. Efter att ha läst 5-6 sidor på en kvart, gav jag helt sonika upp och släckte sänglampan. Den muntliga redovisningen fick gå lite hur som helst helt enkelt.
Uppgiften (den minst fuskbara av två) gick, fick vi veta under lektionen, ut på att ena halvan av halvan av klassen som stannade i klassrummet skulle spela en person i boken och den andra halvan av halvan av klassen som stannade i klassrummet skulle fråga ut den första halvan av halvan av klassen som stannade i klassrummet om varför de gjorde som de gjorde i boken etc. Glasklart, eller hur? Att fråga ut någon hade passat mig utmärkt då jag åtminstone hade kunnat ställa frågor om bokens första halva, låt gå för att det hade varit en smula misstänkt att inte fråga något om viktiga delar. Att svara på frågor skulle inte passa mig alls då jag knappt skulle kunna besvara något om de viktiga delarna, vilket frågorna förmodligen skulle handla om mestadels. Av 13 möjliga roller (7 som gestaltade en person, 6 utfrågare - en per karaktär varav en utfrågare fick dubblera) fick fanns det en ynka som innebar att jag skulle kunna hålla masken helt. Rollen som att gestalta den enda av karaktärerna som enbart fanns med i början. Att fråga ut den karaktären hade inte fungerat bra, då just den personen även fick fråga ut en mer frekvent förekommande person. Fortfarande glasklart? Till min stora, men väl återhållna glädje, blev jag tilldelad just den rollen jag ville ha. Fick minsann en del avundsjuka blickar, inte just på rollen utan mer min tur.
Fast frågan är om det är tur att än en gång ha klarat mig hyfsat trots katastrofal planering. Det kommer bara att sluta med att fasaden rasar totalt någon gång, och då står jag där och kan i bästa fall hoppas på ett G. Om inte annat kommer mina eftergymnasiala studier bli ett helvete, för där kommer jag behöva anstränga mig till skillnad från nu. Vad ska jag göra egentligen för att bli bättre på att planera (eller snarare följa mina befintliga planeringar)?
Och inte bara i skolan suger min självdisciplin. Det jag nämnde i föregående inlägg höll inte ens under måndagens första lektion, sedan gav jag efter och var nere i träsket igen. Stort tack till anonymiserad klasskamrat.
For helvede Ahlen, laisse tomber!
lördag 16 maj 2009
Too far away from the city
Igår gick den beryktade så kallade skogsfesten av stapeln. En trevlig tillställning måste jag säga. Sen är Randau och Björn två stora hycklare visserligen. Huvudvärk? Spelning i Rörvik? For helvede...
Roligast var nog ändå bussresan hem, inte för att det var skönt att närma sig civilisationen, utan helt enkelt för att den var rolig. Hade sällskap med Kicki, Elias och, öh, någon till som jag inte minns namnet på. Av någon anledning pratade vi i princip enbart på engelska, fråga mig inte varför.
Konversation med stor reservation för att meningarna inte alls var formulerade som jag skriver.
Elias: We are three guys and a girl here, we can have a gangbang!
Jag: Yeah, a fucking gangbang, or in Swedish: Gångbana!
*laughter*
Jag: Ja vadå? Gang - Gång. Bang - Bana. Nästan iallafall.
Elias: Vad blir det egentligen på svenska. Gäng...pang?
Jag: No! Gängsmäll! Gängsmäll it is...for helvede (jo, danska förekom också)
Efter att ha stigit av bussen vid Ekhagens centrum insåg jag någon gång under min vandring hem att allt var normalt igen. Oerhört skönt av hemskt kraftiga mått måste jag medge. Inte lika roligt, och lite mindre spänning i vardagen, men åtminstone bra för psyket. Än en gång har jag uppenbarligen mer eller mindre lyckats lura mig själv, även om jag fick bra hjälp på traven den här gången. Men jag ska inte skylla ifrån mig, jag kan inte vara arg på denna person som förmodligen bara ville väl, även om personen kanske spelade i motståndarlaget.
Men känner jag mig själv är allting inte alls normalt utan jag kommer ge efter så fort det blir aktuellt nästa gång. Vem vet, kanske finns det personer som är värre än jag på vissa punkter, och jag tar ju ändå uttrycket "gå som katten kring het gröt" till helt nya dimensioner. Fast så ska jag inte tänka, för då kommer det aldrig bli normalt igen om jag hela tiden ska klamra mig fast vid imaginära halmstrån. Något som jag verkar ha en förkärlek för. Något som gör att jag inte ser mer eller mindre öppna mål på andra fronter, mål i matcher som inte skulle vara fel att deltaga i de heller.
Nu känner jag att det blir lite för mycket luddiga liknelser, så nu sätter jag punkt för det som skulle kunna bli en lång uppsats.
Punkt.
Roligast var nog ändå bussresan hem, inte för att det var skönt att närma sig civilisationen, utan helt enkelt för att den var rolig. Hade sällskap med Kicki, Elias och, öh, någon till som jag inte minns namnet på. Av någon anledning pratade vi i princip enbart på engelska, fråga mig inte varför.
Konversation med stor reservation för att meningarna inte alls var formulerade som jag skriver.
Elias: We are three guys and a girl here, we can have a gangbang!
Jag: Yeah, a fucking gangbang, or in Swedish: Gångbana!
*laughter*
Jag: Ja vadå? Gang - Gång. Bang - Bana. Nästan iallafall.
Elias: Vad blir det egentligen på svenska. Gäng...pang?
Jag: No! Gängsmäll! Gängsmäll it is...for helvede (jo, danska förekom också)
Efter att ha stigit av bussen vid Ekhagens centrum insåg jag någon gång under min vandring hem att allt var normalt igen. Oerhört skönt av hemskt kraftiga mått måste jag medge. Inte lika roligt, och lite mindre spänning i vardagen, men åtminstone bra för psyket. Än en gång har jag uppenbarligen mer eller mindre lyckats lura mig själv, även om jag fick bra hjälp på traven den här gången. Men jag ska inte skylla ifrån mig, jag kan inte vara arg på denna person som förmodligen bara ville väl, även om personen kanske spelade i motståndarlaget.
Men känner jag mig själv är allting inte alls normalt utan jag kommer ge efter så fort det blir aktuellt nästa gång. Vem vet, kanske finns det personer som är värre än jag på vissa punkter, och jag tar ju ändå uttrycket "gå som katten kring het gröt" till helt nya dimensioner. Fast så ska jag inte tänka, för då kommer det aldrig bli normalt igen om jag hela tiden ska klamra mig fast vid imaginära halmstrån. Något som jag verkar ha en förkärlek för. Något som gör att jag inte ser mer eller mindre öppna mål på andra fronter, mål i matcher som inte skulle vara fel att deltaga i de heller.
Nu känner jag att det blir lite för mycket luddiga liknelser, så nu sätter jag punkt för det som skulle kunna bli en lång uppsats.
Punkt.
söndag 10 maj 2009
Psychobitch
Som tidigare nämnts vankades det släktkalas idag till min stora fasa. Nu blev det som tur var inte så illa, slapp alla kusiner och bara mormor och morfar fick den stora äran att hälsa på oss (mig). Tårtorna var goda dessutom, inget att klaga på där inte.
Karl hade match, så allesammans förärade Ekhagsvallen med ett besök. Underhållningsfaktorn var väl sådär, så jag och pappa satt mest och ironiserade över spelets kvalitet, samt snackade en hel del på låtsasdanska. Toppat med att lite lagom tyst håna en ganska usel spelare i motståndarlaget, som tidigare spelade i Ekhagen och var kass där men bytte klubb för att "Ekhagen inte tog tillvara på hans talang". När vi efter matchen kom hem skulle mormor och morfar åka hem.
Mormor: Hejdå David, nu får du festa riktigt hårt under slutet av terminen (här såg jag nog ut som ett frågetecken i ansiktet, det är ändå min lite lagom kristna mormor vi pratar om som lever ett stillsamt liv långt ute på landet).
Jag: Mmm...
Mamma: Jag skulle nog passa mig för att ge honom sådana råd.
Mormor: Nejdå, jag litar på David, han är så förståndig så.
Och här tänkte jag och garanterat även mamma något i stil med "Yeah right, hon skulle bara veta..."
Ja, det var väl allt av intresse från min söndag. Kan för övrigt stoltsera med att jag inte har börjat med svenskan än, jag lärde mig uppenbarligen ingenting från veckans utvecklingssamtal.
Karl hade match, så allesammans förärade Ekhagsvallen med ett besök. Underhållningsfaktorn var väl sådär, så jag och pappa satt mest och ironiserade över spelets kvalitet, samt snackade en hel del på låtsasdanska. Toppat med att lite lagom tyst håna en ganska usel spelare i motståndarlaget, som tidigare spelade i Ekhagen och var kass där men bytte klubb för att "Ekhagen inte tog tillvara på hans talang". När vi efter matchen kom hem skulle mormor och morfar åka hem.
Mormor: Hejdå David, nu får du festa riktigt hårt under slutet av terminen (här såg jag nog ut som ett frågetecken i ansiktet, det är ändå min lite lagom kristna mormor vi pratar om som lever ett stillsamt liv långt ute på landet).
Jag: Mmm...
Mamma: Jag skulle nog passa mig för att ge honom sådana råd.
Mormor: Nejdå, jag litar på David, han är så förståndig så.
Och här tänkte jag och garanterat även mamma något i stil med "Yeah right, hon skulle bara veta..."
Ja, det var väl allt av intresse från min söndag. Kan för övrigt stoltsera med att jag inte har börjat med svenskan än, jag lärde mig uppenbarligen ingenting från veckans utvecklingssamtal.
She's a machine
Än finns mirakel! Jag har städat mitt skrivbord!
-----
För övrigt är Toril i AiV oförskämt snygg i tecknad form, ge mig hur mycket pikar ni vill för den åsikten. AiV som för övrigt helt obemärkt har släppt en ny singel, är inte helt övertygad om dess förträfflighet än dock. Den här låten (med den eminenta tecknade Toril) har dock lite drygt ett år på nacken.
-----
För övrigt är Toril i AiV oförskämt snygg i tecknad form, ge mig hur mycket pikar ni vill för den åsikten. AiV som för övrigt helt obemärkt har släppt en ny singel, är inte helt övertygad om dess förträfflighet än dock. Den här låten (med den eminenta tecknade Toril) har dock lite drygt ett år på nacken.
lördag 9 maj 2009
I've got no party to go to
Det sägs att starkt och snabbt blinkande ljus kan framkalla epilepsianfall hos vissa personer. Hade det funnits något liknande fast med ljud hade jag definitivt blivit drabbad i eftermiddags. Barnkalas var det någon som kallade det, men med tanke på ljudnivån lät det mer som en fyllefest modell större fast med ljusa, gälla och påfrestande röster. Försökte lindra det något genom att stänga in mig på mitt rum och - håll i er - försöka plugga biologi. Tyvärr var inte väggarna tillräckligt isolerade, för någon studiero fick jag minsann inte. Och mitt i allt kommar mamma in på rummet och säger: "[Namn på Hjördis dagiskompis] vill gå ut och hoppa hopprep, du måste vara med och vakta henne så att hon inte smiter!". Pappa ler hånfullt och frågar mig om det ska bli roligt. Jag svarar vädjandes något i stil med att det är "svinkallt ute" och undrar om jag kan få slippa det, bara för att få svaret tillbaka att Hjördis kompis säkert skulle gå in snabbt just eftersom det var så kallt.
Så helt plötsligt står jag ute på trappen och studerar en liten, liten tjej med ett alldeles för långt hopprep i händerna, som mest springer fram och tillbaka. Prata med henne gick inte, för hon talade både tyst och något så otydligt att man inte förstod vad hon sade. Vilket i sin tur påminde mig om, ja, ni vet vem. Svinkallt var en underdrift, för det blåste något så olidligt. Och jag kunde inte smita in och hämta jacka, för jag hade minsann fått lova att inte släppa Hjördis kompis med blicken. När jag efter ett bra tag undrade hur hon kunde stå ut i kylan så länge, insåg jag att hon var mer än lämpligt klädd för den rådande temperaturen, vilket man inte kan påstå att jag var. Så där stod jag på trappan, skakandes på grund av kylan, och nickande lite lätt till svar när Hjördis kompis sa något obegripligt. Till slut, efter vad som kändes som en evighet men förmodligen inte riktigt var så länge, sa hon något som jag inte förstod, men eftersom hon började gå uppför trappan mot ytterdörren förstod jag att hon äntligen ville in.
Inne var det inte bättre. För att uttrycka det lite fint: Alla på Hjördis dagis har väl inte lika bra smak på vad som är lämpliga leksaker för barn (WT är väl inte riktigt passande här, utan snarare enbart T isåfall, men det är inget som jag tänker säga högt). Följden blev att Hjördis i present fick en stor elektronisk dansmatta med namnet "Hip Hop Mixer" som det var stora bilder på tjejer med gigantiska läppar på. För att kortfattat förklara denna matta: När den var påslagen spelades en monoton rytm vars tempo kunde justeras till lämplig takt. Fem stora knappar på mattan erbjöd var sitt hemskt elektroniskt ljud som kunde vara hämtade från trettio år gamla rymdfilmer. Någon tyckte att det var en lämplig idé att skruva upp tempot till max, vilket innebar ett BPM långt högre än en låt ens kommer i närheten på. Minst tre tjejer stod och hoppade på de olika knapparna (Hjördis kan definitivt ha varit en av de skyldiga), så de otroligt hemska ljuden lades på rytmen i en våldsam fart. Jag har aldrig hört något så vedervärdigt förut, och de slutade aldrig kändes det som. Och om mamma eller pappa försökte stänga av den, satte genast någon tjej på den igen. Volymen verkade inte gå att justera, utan den var konstant på en alldeles för hög nivå. Förutom detta var det hela tiden någon som började gråta. Tjejerna hade uppenbarligen svårt att kunna samsas om olika leksaker, turordning fanns inte på kartan om man säger så (och nu hör jag hur Hjördis sätter på mattan igen, samtidigt som Karl med ledsen röst vädjar om att hon ska stänga av den, en fnysning fick han till svar). Det höll på att utvecklas till rena slagsmål flera gånger, och mamma och pappa blev tvungen att punktmarkera en av tjejerna för att ingen större katastrof skulle kunna ske (vet inte vem, men misstänker en som var brutalt stor för sin ålder). Man skulle nog kunna orsaka ganska stor skada med en hård och bärbar plasttelefon.
Lugnast var nog Hjördis enda killkompis, här var det minsann inte så att killar var stökiga och tjejerna lugna och fina. Up yours, feminister...
Och pesten är inte över, imorgon ska det vara släktkalas och min släkt är så rolig. Kommer säkert bli lugnare, men de kusiner som kommer har noll i underhållningsvärde (gissar på att den äldsta är max 8-9 år). Till detta toppar vi mormor och morfar, de inskränkta och konservativa smygrasisterna från landet, som tycker att skvallra om andra personer är det roligaste som går att göra (okej, skvallra är mest mormors grej) samt att tyskar är de mest underbara personer som finns. Jag väntar med spänning...
Så helt plötsligt står jag ute på trappen och studerar en liten, liten tjej med ett alldeles för långt hopprep i händerna, som mest springer fram och tillbaka. Prata med henne gick inte, för hon talade både tyst och något så otydligt att man inte förstod vad hon sade. Vilket i sin tur påminde mig om, ja, ni vet vem. Svinkallt var en underdrift, för det blåste något så olidligt. Och jag kunde inte smita in och hämta jacka, för jag hade minsann fått lova att inte släppa Hjördis kompis med blicken. När jag efter ett bra tag undrade hur hon kunde stå ut i kylan så länge, insåg jag att hon var mer än lämpligt klädd för den rådande temperaturen, vilket man inte kan påstå att jag var. Så där stod jag på trappan, skakandes på grund av kylan, och nickande lite lätt till svar när Hjördis kompis sa något obegripligt. Till slut, efter vad som kändes som en evighet men förmodligen inte riktigt var så länge, sa hon något som jag inte förstod, men eftersom hon började gå uppför trappan mot ytterdörren förstod jag att hon äntligen ville in.
Inne var det inte bättre. För att uttrycka det lite fint: Alla på Hjördis dagis har väl inte lika bra smak på vad som är lämpliga leksaker för barn (WT är väl inte riktigt passande här, utan snarare enbart T isåfall, men det är inget som jag tänker säga högt). Följden blev att Hjördis i present fick en stor elektronisk dansmatta med namnet "Hip Hop Mixer" som det var stora bilder på tjejer med gigantiska läppar på. För att kortfattat förklara denna matta: När den var påslagen spelades en monoton rytm vars tempo kunde justeras till lämplig takt. Fem stora knappar på mattan erbjöd var sitt hemskt elektroniskt ljud som kunde vara hämtade från trettio år gamla rymdfilmer. Någon tyckte att det var en lämplig idé att skruva upp tempot till max, vilket innebar ett BPM långt högre än en låt ens kommer i närheten på. Minst tre tjejer stod och hoppade på de olika knapparna (Hjördis kan definitivt ha varit en av de skyldiga), så de otroligt hemska ljuden lades på rytmen i en våldsam fart. Jag har aldrig hört något så vedervärdigt förut, och de slutade aldrig kändes det som. Och om mamma eller pappa försökte stänga av den, satte genast någon tjej på den igen. Volymen verkade inte gå att justera, utan den var konstant på en alldeles för hög nivå. Förutom detta var det hela tiden någon som började gråta. Tjejerna hade uppenbarligen svårt att kunna samsas om olika leksaker, turordning fanns inte på kartan om man säger så (och nu hör jag hur Hjördis sätter på mattan igen, samtidigt som Karl med ledsen röst vädjar om att hon ska stänga av den, en fnysning fick han till svar). Det höll på att utvecklas till rena slagsmål flera gånger, och mamma och pappa blev tvungen att punktmarkera en av tjejerna för att ingen större katastrof skulle kunna ske (vet inte vem, men misstänker en som var brutalt stor för sin ålder). Man skulle nog kunna orsaka ganska stor skada med en hård och bärbar plasttelefon.
Lugnast var nog Hjördis enda killkompis, här var det minsann inte så att killar var stökiga och tjejerna lugna och fina. Up yours, feminister...
Och pesten är inte över, imorgon ska det vara släktkalas och min släkt är så rolig. Kommer säkert bli lugnare, men de kusiner som kommer har noll i underhållningsvärde (gissar på att den äldsta är max 8-9 år). Till detta toppar vi mormor och morfar, de inskränkta och konservativa smygrasisterna från landet, som tycker att skvallra om andra personer är det roligaste som går att göra (okej, skvallra är mest mormors grej) samt att tyskar är de mest underbara personer som finns. Jag väntar med spänning...
onsdag 6 maj 2009
And I should have thought of that
Ahlen har nyligen visat prov på stor framåtanda när han placerade den tidigare ifylla resvaneundersökningen från Jönköpings kommun i det medföljande svarskuvertet. Att det har tagit en dryg vecka att utföra denna handling, samt att det krävde ett påminnelsekort från kommunen, det är bara petitesser. Att gå till den relativt närliggande brevlådan för att posta brevet, det var lite för jobbigt.
Resvaneundersökningen skulle ifyllas så noggrant som möjligt, med detaljer om vilka resor man gjorde under en av de som tillhandahöll undersökningen utvald dag. För min del blev det en helt vanlig lördag. Det enda jag behövde fylla i var att jag några minuter innan 20 gick en två minuters promenad till Ebba. Någon hemresa fylldes inte i, då den skedde efter tolvslaget via en tripp ner till stan. Undrar förresten om de kan samköra register och dylikt, måste väl ändå se lite suspekt att en ung kille lagom sent en lördagskväll vandrar iväg till en jämngammal tjej utan att gå hem igen. Vad ska de tro om mig liksom? Att jag är en sådan där som sysslar med reproduktion före äktenskapet? Usch för sådana...
Jag känner i alla fall att informationen om min två minuter långa vandring verkligen kan bidra till att förbättra kollektivtrafiken i Jönköping.
Resvaneundersökningen skulle ifyllas så noggrant som möjligt, med detaljer om vilka resor man gjorde under en av de som tillhandahöll undersökningen utvald dag. För min del blev det en helt vanlig lördag. Det enda jag behövde fylla i var att jag några minuter innan 20 gick en två minuters promenad till Ebba. Någon hemresa fylldes inte i, då den skedde efter tolvslaget via en tripp ner till stan. Undrar förresten om de kan samköra register och dylikt, måste väl ändå se lite suspekt att en ung kille lagom sent en lördagskväll vandrar iväg till en jämngammal tjej utan att gå hem igen. Vad ska de tro om mig liksom? Att jag är en sådan där som sysslar med reproduktion före äktenskapet? Usch för sådana...
Jag känner i alla fall att informationen om min två minuter långa vandring verkligen kan bidra till att förbättra kollektivtrafiken i Jönköping.
Jättehålan briljerar igen
Gick in på mina förslag på Facebook, för att se ifall det måhända fanns någon för mig bekant person som jag inte tidigare hade noterat. Resultatet ser ni nedan.
Jag vill inte bo i Jönköping!
Jag vill inte bo i Jönköping!
söndag 3 maj 2009
Merci de votre visite
Just nu håller jag på med ett halvhjärtat försök att städa skrivbordet, som jag egentligen lovade mig själv att göra i fredags. Hittade en del gamla kvitton från Frankrikeresan. Tydligen hade jag betalat 3.70 € för en 50 cl Coca Cola någon gång under den veckan, man undrar ibland hur det står till där uppe. Jag som tycker att knappt 20 kr på Pressbyrån är svindyrt.
Through the backyards of our neighbors
Ahlen byter kurs oftare än en rattfyllerist, bara under gårdagen blev det kursändringar åtminstone två, tre gånger. Allt slutade med att han symboliskt stannade upp färden utan egentliga uppnåeliga mål. Kanske borde han ta sig tid att grundligt studera kartan, för att se om det verkligen finns något resmål värt att resa till. Han kanske inte ska lita på andras rekommendationer om vad som är bra, när sanningshalten är ungefär lika hög som i reklamen för andra resmål. Sedan bör han inte sätta igång någon resa förrän han verkligen har bestämt, allt för att undvika negativa överraskningar när kan kanske inser under resans gång att resmålet inte var som bra som det sas.
Men gårdagen var överlag bra, så Ahlen är inte bitter.
Någon form av hämnd ✔
Oerhört trevligt mail efter den nattliga hemkomsten ✔
Vakna upp med den önskade så kallade Millenniumtrilogin på skrivbordet ✔
Sommartemperatur ✔
Popadelica ✔
Au Revoir Simone på Popadelica ✔
Nordpolen på Popadelica ✔
I'm From Barcelonas superba publikfriande spelning på Popadelica ✔
Supande i skogen ½✔ (även om det blev vin i skogen uppnåddes väl inte riktigt gränsen för supande)
Hälsa på Björn på jobbet (tack JLT för dåliga bussavgångar)
Annan högst eventuell sak som rent hypotetiskt skulle kunna ske
8,5/11 med andra ord. Ett ganska bra facit om jag får säga det själv. Grädde på moset saknades definitivt inte, även om det inte blev en hel gräddtårta den här gången.
Ändå nynnar jag på Au Revoir Simones "Play me a sad song, 'cause that's what I wanna hear". Patetiskt.
Men gårdagen var överlag bra, så Ahlen är inte bitter.
Någon form av hämnd ✔
Oerhört trevligt mail efter den nattliga hemkomsten ✔
Vakna upp med den önskade så kallade Millenniumtrilogin på skrivbordet ✔
Sommartemperatur ✔
Popadelica ✔
Au Revoir Simone på Popadelica ✔
Nordpolen på Popadelica ✔
I'm From Barcelonas superba publikfriande spelning på Popadelica ✔
Supande i skogen ½✔ (även om det blev vin i skogen uppnåddes väl inte riktigt gränsen för supande)
Hälsa på Björn på jobbet (tack JLT för dåliga bussavgångar)
Annan högst eventuell sak som rent hypotetiskt skulle kunna ske
8,5/11 med andra ord. Ett ganska bra facit om jag får säga det själv. Grädde på moset saknades definitivt inte, även om det inte blev en hel gräddtårta den här gången.
Ändå nynnar jag på Au Revoir Simones "Play me a sad song, 'cause that's what I wanna hear". Patetiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)