Idag är det nyårsafton,

en högtid som jag och många andra kommer att uppmärksamma på olika sätt. Om man på Wikipedia läser om hur en svensk nyårsafton ska firas kan man koka ner texten till ett antal olika punkter. Dessa är, med reservation för att jag har glömt någon, följande:

- Nyår ska firas natten mellan den 31 december och 1 januari
- Firandet ska ske genom festligheter med vänner snarare än familjen
- Maten ska vara exklusiv,i paritet med hummer ungefär
- Man ska vara parant klädd, gärna i frack eller balklänning
- Kring midnatt ska man fyra av en tårta fyrverkerier eller två
- I samband med tolvslaget ska det drickas lite (eller mycket) champagne
- Efter det att klockan slagit tolv ska det ropas "Gott nytt år!" till så många det bara går
- Löften om att på något sätt bli en bättre människa skall när det nya året infallit avges högt inför andra
- Om möjlighet finns bör nyårspussar både ges och tas emot.

Inte förrän år 2007 kunde jag egentligen hävda att jag under en nyårsafton hade genomfört något annat än listans översta punkt. Väl är väl i och för sig att det var just den punkten jag hade lyckats pricka in, hade jag och min familj firat på någon annan av årets andra dagar hade förmodligen våra grannar undrat. Men, om man ska se punkterna som kriterier kan man med goda belägg påstå att jag innan nyårsaftonen 06-07 inte hade firat nyår på riktigt. Jag hade aldrig varit med om en traditionsenlig svensk nyårsafton.

När det nya milleniet för tio år sedan skulle firas var jag åtta år. Jag gick i grundskolans andra årskurs och var nog något av välartad dröm för mina föräldrar. Jag ställde aldrig till med problem och bland det roligaste jag visste var att få följa med pappa till a6 för att storhandla. Jag gillade att välja och vraka bland smörgåspålägg till kylen och läskedrycker till backen, för att inte tala om hur spännande jag tyckte det var att stå vid tidningshyllan och tjuvläsa lite, bara för att då och då slänga ett öga mot tidningarna av mer erotisk karaktär innan jag snabbt vände bort blicken och hoppades på att ingen hade sett vartåt jag under en kort stund hade vänt den. Naturligtvis berättade jag aldrig för mor och far något om mina oanständiga blickar, men i tysthet avgav jag ändå som åttaåring (kanske något år senare) ett nyårslöfte i stil med "jag måste hålla mina blickar i styr när jag står vid tidningshyllan!".

Utöver tysta nyårslöften av varierande karaktär var min barndoms nyårsaftnar väldigt mycket likadana varandra. Så länge jag kan minnas har de efter en god natts sömn alltid börjat med ett besök på Rosenlundsbadet. I tidig ålder var det förmodligen bland det bästa jag visste. Det enda jag saknade under nyårsaftnarnas badhusbesök var i regel mina äldre kusiners närvaro. När de var med brukade vi alltid ha fruktansvärt roligt och hoppa i vågorna tillsammans, reta den orangea räddningsdockan Klimaks genom att tala elakt om honom i tredje person samt brottas på den fyrkantiga leksaken ute i den stora bassängen. Men, på nyårsaftnarna var de som sagt inte med och jag fick därför hålla till godo med mina måttligt roliga bröder. Det gjorde emellertid inte så mycket då badhuset i sig räckte gott som underhållning. Tjugohundraett fick jag dessutom en syster som snart blev tillräckligt stor för att kunna bräcka mina bröders sällskap. Utöver vatten och lek innebar badhuset också goda mackor med pålägg jag själv hade valt och dyra glassar, så jag ska verkligen inte klaga på vår tradition att besöka badhuset under nyårsaftonens tidigare del.

På väg hem från Rosenlundsbadet brukade vi allt som oftast svänga förbi a6 för att köpa något pappa hade glömt köpa till kvällen. Det kunde vara allt från Pommac till festliga servetter, någonting hade pappa alltid missat på listan till det stundande firandet. Mycket möjligt är att det var under en sådan här nyårssession, ståendes vid tidningarna, som mitt tidigare nämnda nyårslöfte tog form. Lyckligtvis innebar sessionerna inte bara fula tankar och skuldkänslor; de innebar också mycket godis. Då det var nyår kände sig alltid mor och far lite extra generösa, så det var en barnlek att genom lite tjat få ihop kopiösa mängder snask.

När familjen slutligen kom hem från badhus och köpcenter påbörjades den långa väntan på tolvslaget och det egentliga nyårsfirandet. Den observante läsaren vet vid det här laget inte hur vårt firande såg ut, men väl hur vårt firande inte såg ut. Mina ansenligt associala föräldrar föredrog att inte fira med vänner, utan valde familjen. Mina oerhört okulinariska vårdnadshavare kokade inte ihop någon vidare festmåltid utan lagade istället något ganska vardagligt. Mina synnerligen slafsiga sädesfäder såg inte till att klä upp varken sig själva eller sina barn. Mina plogbilskramande proggpäron förbjöd å det strängaste sina barn att smälla smällare. Mina tämligen torra föräldrar tillät inte mig, deras alldagligt allitererande son, att efter tolvslaget smutta på lite champagne. Så var det år efter år, nyår efter nyår. Trots det brukade vi ha det ganska trevligt. Nyår var lite som en extraordinär kväll framför teven. Vi hade mer sötsaker än vanligt, vi fick vara uppe längre än vanligt och det fanns inte sällan mycket bra att välja bland i TV-tablån. Utöver det var det som om det låg någonting alldeles särskilt i luften, något som ingav förhoppningar inför det kommande året. Pricken över i:et var sedan att vid tolvslaget gå ut på balkongen för att se hur den mörka januarihimlen kunde lysas upp av förväntansfulla människor och deras fyrverkerier. Att börja året med känslan av att vi går mot ljusare tider, det är ingen dålig början det heller.

Ungefär så såg varje nyårsafton ut fram till det att jag gick i nian. Jag hade då endast fått ta del av den mest grundläggande av de punkter jag började inlägget med. Jag hade förvisso inte lidit på grund av det, men jag kände att jag verkligen inte kunde fira nyår hemma med familjen längre. Nu jävlar i min lilla låda tänkte jag och flera kompisar med mig och kastade därför Grevinnan och betjänten i backen och krävde förändring. Det här nya året skulle invigas med champagne, nyårspussar och cigarr, inte nån jäkla hemmakväll!

Dessvärre hade vi två problem som var tvungna att lösas för att våra önskningar skulle kunna gå i uppfyllelse. Dessa problem var alkohol och fest, två ganska fundementala beståndsdelar för ett lyckat nyårsfirande alltså. Liksom i år började vi planerandet alldeles för sent, vilket innebar att problemen inte precis blev lättare att lösa. Dagen innan nyårsafton samlades vi i alla fall några stycken hemma hos mig för att försöka komma på hur vi skulle gå till väga med alltihop. Då vi satte ribban på tok för högt kom vi emellertid inte fram till så mycket matnyttigt mina vänner och jag. Vi pratade mest om champagne och brakfester, något som med tanke på den korta varseln var synnerligen orealistiskt, och flera nämnde även att de minsann skulle fixa fitta nyårsaftonen till ära, något som inte heller det var särskilt realistiskt för de fjuniga gossepojkarna, inte så länge de inte hade stora mängder alkohol att supa ner flickorna med i alla fall. Efter flera misslyckade försök att hitta fest och kirra alkohol gav vi dock upp och somnade därför med ovissa sinnen. Hur skulle det egentligen gå med vårt nyår?!

Framåt sextiden på nyårsafton började det lilla sällskapet som hade varit hos mig kvällen innan plus en del andra partysugna individer att röra sig ut från sina respektive hem för att påbörja det så kallade firandet. Fortfarande saknades fest och alkohol. Då jag bodde närmast Eurostop beordrades jag att knalla iväg dit för att se vad lastbilschaufförerna hade till salu, men med en dålig erfarenhet från köp av deras smuggelsprit några månader tidigare klarade jag inte riktigt av att försöka ens en gång. Det var kanske inte så sannolikt att det skulle ha gett någon utdelning ändå, men min rädsla för själva inköpsproceduren betydde i vilket fall som helst att våra förhoppningar om etanolförtärande grusades en gång för alla. Därmed återstod bara problemet med att hitta fest. Det problemet var egentligen också väldigt dömt att förbli olöst, så vi fick ta våra förnuft till fånga och ta till vår reservplan: fira nyår i den mytomspunna cykellokalen, till vilken en i sammanslutningen hade nyckel. Hade det blivit mer folk och alkohol i lokalen hade det förmodligen gått till historien som en riktig höjdarkväll, men nu fanns det bara en handfull pojkar och två flickor, varav den ena var tvillingsyster till en av pojkarna, samt en liten skvätt vodka de två tjejerna hade med sig. Det var inte så mycket partymode on, om man säger så. Utöver oss ungdomar fanns också en näpen liten skivspelare. Till den hade en kompis tagit med en partyskiva och jag minns så väl när den spelade låten som var tänkt att bli kvällens fyllesång nummer ett: Take me home, Country Roads. Lite tragikomiskt är att det antagligen var just det vi kände när sången, med utebliven allsång, ekade i lokalen. Take me home, Country Roads.

Ganska tidigt på kvällen, kanske runt tio, lämnade vi cykellokalen och begav oss mot en av tjejernas hus, vilket var beläget ungefär vid Ljungarumsskolan. Där kollade vi på en i mitt tycke urusel high school-film innan vi satte kurs mot skolan för att med några tafatta försök att värdigt välkomna det nya året med smällare konstatera att nyårsfirandet inte riktigt blev som vi hade hoppats. Inga nyårspussar, inga cigarrer och ingen champagne. Minst av allt hade någon av de gossar som kvällen innan så innerligt hade hoppats få smaka fitta fått någon fitta.

Ett år senare var det så dags för ett nytt år igen. Den här gången hade planerandet börjat redan en månad innan och oddsen för nyårspussar var lägre än någonsin. Alkohol hade en kompis äldre bror köpt ut och jag tillsammans med två andra kamrater delade på ett synnerligen digert utbud alkohol: ett flak 50 cl Bjørnebryg extra starka dansköl, tolv cider i olika smaker, en liten flaska Jägermeister, åttioprocentig vodka från Estland samt en flaska skumpa (bild på en del av alkoholen + jag själv drickandes en cider). Givetvis visste vi att det var mycket alkohol för tre unga grabbar, men vi öppnade första ölen vid tre på eftermiddagen och tänkte hålla på i åtminstone tolv timmar till så det skulle nog gå att få ner allting tänkte vi. Och ner fick vi faktiskt förvånansvärt mycket, men mycket av det vi fick ner kom föga oväntat också upp samma väg. För en av oss innebar det ett väldigt dråpligt slut på nyårsaftonen.

Om vi för en stund ska gå tillbaka till inläggets inledande punkter kan det vara värt att nämna att vi tre som delade på ovan uppräknade rusdrycker redan vid sjutiden hade mäktat med inte mindre än fyra av punkterna. Vi firade med vänner snarare än familjen, vi hade ätit festlig mat lagad av ingen mindre än förfestens värd, vi var förhållandevis stiligt klädda (jag hade piké vilket jag då tyckte var det stiligaste som fanns) och vi hade smällt av en nyårsbomb som hette duga. Utöver detta hade vi också suttit på det här ståtliga husets översta balkong och rökt pipa, ett rökdon som enligt mig med råge överträffar cigarren, som är bruklig vid nyår. Det var den perfekta starten på en nyårsafton, tänkte vi.

Strax efter det att maten hade ätits upp började det dock gå utför för en av förfestdeltagarna. När vi som bäst satt vid bordet och taggade för att snart dra vidare till nästa fest sprang han hastigt och lustigt in på toaletten. Inget konstigt med det, tänkte vi andra, då han inte hade visat några som helst symtom på illamående. Han behövde säkert bara slå en drill eller kolla sig lite i spegeln. När han inte kom ut på tjugo minuter började vi trots det känna lite oro. Mådde han kanske inte så bra ändå? Vi, det vill säga jag, värden och tre tjejer, började lite försiktigt med att stå utanför dörren och fråga om allt var bra. ”Jaaa, det är chill” var svaret vi fick men vi var inte precis övertygade. Efter ytterligare bankningar och frågor bestämde vi oss för att det bästa kanske vore att ta sig in på toaletten för att se hur det var fatt med vår vän. Sagt och gjort hämtade värden skruvmejsel för att få upp låset. Med flinka fingrar skruvade han lite och låset gick upp i ett nafs. Värden öppnade dörren, kikade in och stängde snabbt igen. Vi alla undrade vad han hade sett. ”Det är ingen fara, han vilar sig bara lite” fick vi till svar och vi förstod att vi nog inte skulle fråga mer om det.

Efter ett tag gav sig tjejerna iväg på en annan fest och värden tog då tag i mig och sa: ”Vi måste hjälpa *namn*, han mår verkligen inte bra där inne!”. Jag fick då bekräftat det jag hela tiden hade anat; med hänsyn till vår icke välmående vän kunde vi inte låta tjejerna få reda på vad som hade hänt inne på toan. Så vi fick återigen ta fram skruvmejseln för att öppna upp toan och den här gången ställde vi dörren på vid gavel. Hade vi fotograferat vad vi möttes av hade det förmodligen tagit plats på existenz direkt. Alkoholen vår vän hade förtärt hade helt enkelt blivit för mycket. Han hade av någon anledning dragit av sig byxorna så att de var halvvägs nere, han hade dregel i mungiporna och han låg på golvet i en ställning som lite smått förde tankarna till framstupa sidoläge, nerspydd i sina egna spyor. Klockan var halv åtta och vad vi än frågade var hans svar ”det är chill”. Stackars sate, tänkte vi, då vi visste att det inte alls var så chill som han sa. Värden fick genast börja tvätta bort alla spår av spya medan jag fick agera stöd åt vår vän. Vännen fick låna en vit JL-tröja av värden då hans egen tröja var på tok för nerspydd och när allt var färdigstädat och vår vän hade repat sig tillräckligt mycket för att kunna gå själv kunde vi äntligen, efter minst en timmes hårt jobb, bege oss iväg till nästa fest.

Nästa fest gick av stapeln inte långt ifrån mitt hus, vilket var bra med tanke på att jag när festligheterna var slut i likhet med min vän inte mådde särskilt bra. Min vän mådde dock så pass dåligt att han avbröt sina festligheter redan innan vi äntrade festen. Istället traskade han i sin lånade JL-tröja hemåt för att fira tolvslaget i stillhet. Vi andra hade det betydligt livligare när klockan slog tolv: champagnen var med oss (bild) och det ropades gott nytt år hejvilt. Jag fick till och med en hastig nyårspuss på kinden, och även om det inte precis var från någon jag önskade så kändes det bra att kunna bocka av även den punkten på nyårslistan. För första gången någonsin kände jag att jag firade nyår som man ska och det gjorde inte så mycket att jag spydde i en buske på vägen hem.

Nyåret efter det jag nyss redogjort för är det just nu senaste och om det har jag egentligen inte så mycket annat att säga än att det var lyckat. Det involverade inte lika mycket alkohol som året innan, vilket bör ses som något positivt snarare än något negativt. Jag fick emellertid vad jag kan erinra mig inga nyårspussar, men flera av mina kompisar fick så att det räckte och blev över, skulle man kunna säga utan att överdriva (bild).

Idag är det alltså nyårsafton igen. Jag har nog första gången sedan 2005 inte några orealistiska förväntningar. Firandet kommer att ske med mycket goda vänner och med dem vet jag att jag aldrig blir besviken. Visst hade det varit trevligt att besöka någon fest där inte bara de man känner bäst är närvarande, för att kanske hitta någon flicka att nyårspussa lite på, men som väldigt många i min närhet har sagt så är det kanske inte det nyår är till för. Om vi för sista gången ska återvända till punktlistan i inläggets linda så kan man konstatera att de aktiviteter som där föreskrivs lämpar sig bäst i goda vänners lag. Om jag ska avge nyårslöften, då vill jag ju givetvis göra det inför någon som kan följa upp huruvida jag följer mitt löfte eller ej (eller?). Om jag ska önska någon ett gott nytt år, då vill jag ju göra det till någon jag verkligen önskar ska få ett bra år, inte någon random snubbe på en fest. Och om jag nu väldigt gärna vill nyårspussa någon när klockan har slagit tolv, då vet jag att jag alltid kan pussa lite på Spiken, vare sig han vill eller inte.

Jag som har skrivit det här är Elias den riktige och jag gästbloggar denna nyårsafton på Ahlen den riktiges blogg. I vanliga fall bloggar jag här och även om ni tycker att ovanstående text har varit ren rappakalja så tycker jag att ni borde göra ett besök där, ty vem om inte den storartade Ahlen har varit där och gästbloggat lagom till nyår. Tack för mig.

The bears are coming

Ett litet utdrag från Dagens Nyheters lilla frågetävling om pop och bio från 2009:

27 På försommaren kom The Sounds tredje album, "Crossing the Rubicon". Titeln är ända sedan Caesar och hans trupper tog sig över floden Rubicon år 49 f Kr ett talesätt ungefär för "ingen återvändo". Vad föreställer skivomslaget?

A. En björn
B. Ett lejon
C. En häst
D. En fisk

Om ändå...

Feels like falling

Det oundvikliga närmar sig mer och mer. Det var väl slutsatsen jag kunde dra efter gårdagen. Jag är kluven. Jag förskjuter jämvikten åt olika håll beroende på vilket humör jag är på, och beroende på vilka delar av kroppen jag lyssnar på. Skulle det vara smart? Tveksamt. Finns det någon möjlighet att undvika det oundvikliga? Ja, kanske. Katten kan trots allt inte gå runt den heta gröten hur länge som helst, till slut svalnar den. Eller så griper jag bara ett halmstrå, även om det är lättare sagt än gjort. Det skulle onekligen vara bäst att undvika det oundvikliga, men jag kommer troligen inte klara av det i skarpt läge. Hoppet står väl till att det aldrig blir skarpt läge, att orden aldrig omsätts till handling. Varför, är den stora frågan just nu. Vad skulle poängen vara med det hela? Kommer jag någonsin fråga det? Nej (med reservation för att jag skulle vara aspackad när det oundvikliga sker, något som dock inte verkar vara ett krav).

Att göra en Ahlen

agnatisk ~t som gäller manssidan av släkt: ~ tronföljd manlig tronföljd
agnosticism ~en filosofisk riktning som förnekar att kunskap om tillvarons yttersta grunder är möjlig särsk. kunskap om Guds existens
agorafobi ~(e)n sjuklig skräck för att vistas på öppna platser <SYN. torgskräck>
agreab/el -elt -la (tämligen) behaglig
agrikultur ~en jordbruk särsk. om näringsgrenen i dess helhet
agronom ~en ~er (titel för) person med vetenskaplig utbildning och examen inom jordbruk
agronomi ~(e)n vetenskapen om lantbruk: ~e doktor
aha-upplevelse ~n ~r känsla (av upptäckarglädje) som åtföljer plötslig insikt i ett sammanhang eller ett problem
Ahlen att göra en ~ att handla först och tänka sedan särsk. när man talar (missaktande) om ngn/ngt: Han gjorde verkligen en ~ när han dumförklarade henne utan att veta att hon stod precis bakom
aids el. AIDS en virussjukdom som bryter ner kroppens immunförsvar

When december came I was older

Utomhustemperaturen just nu är fan inte okej, inte någonstans! Jag kan bara konstatera att jag har åkt klart pulka för den här vintern.

Returning to abnormal life

Ja, vad säger man egentligen? Gårdagen började ju så bra, och det höll i sig länge och väl. Lite kyla är ju smällar man får ta så här års, glädjen och förväntningarna värmde desto mer. Sen, som i ett utdraget nafs, spoilerades allt och jag fick beskåda Sounds halvsittandes på en stol längst bak i lokalen, inkapabel till att sjunga med eller att ens klappa takten. Vi snackar snudd på en av de värsta kvällarna någonsin för min del. Det är verkligen inte okej någonstans, speciellt inte när de verkade göra den bästa spelningen jag har beskådat, även om jag långt ifrån kunde uppskatta den till fullo. Och jag är väldigt tveksam till att Popadelica kan kompensera det i vår, för inte fan kommer de spela så länge då. Helvete.

Det kunde vart jag

Först och främst vill jag poängtera att medan jag skriver det här är jag satan full som fan, vadr god att ha överseende med detta!

Det kunde vart jag. Så lyder ett utdrag en låttext av den inte särdeles kända men dock oerhört produktiva artisten Alf. Jag skulle vilja påstå att den passar perfekt in på min kväll i kväll (upprepning, fint ska det va!) på massor med plan. Det kunde vart jag (fan inte korrekt rätt svenska, men det är ju för fan ett citat), men för en gångs skull får jag nog säga att det är tur att jag fyller år sent. Annars hade det vart jag förr eller senare. Nu kan det det bli så senare, det förnekar jag ej, men inte nu ikväll. Inte okej någonstans! Det kunde vart jag (more likely, om man får svänga lite fint med språken och samtigt höja sig till ksyarna), men då hade jag högst troligen fått reparera en bekantskap, en djup vänskap samtuidgt som jag hade fått börja om från början (lite som att kalka sura sjöar, blir jävligt bra för stunden, men man msåte gå till botten med problemet för att få ett slutiltigt stopp, nä kanske inte en eminen jämförelse precis). Det hade absolut nte varit okej någon som helst stans. Dra helvete säger jag (eller skriver måhända). Nu är det egentlige jag ändå, samtidigt som det inte alls är jag (helt och hållet en definitionsfråga). Jag kan, samtidigt som det både är och inte är jag, inta en så kalölad övervakande roll och vara stöd till de andra, som det verkligen är ikväll. Jag år högst nyfiken vad det beror på ärligt talat, normalt sett är det alltid jag. Troligen har det som tidigate nämnt med tid att göra, jag har helt inte haft ordentlig tid på mig för att det ska bli jag, på gott och ont (men framtför allt ont, det är ju ändå Ahlen den blyge vi talar om). Istället får jag ta fram min stora arsenal av medlidande, vilket det sannerligen är rätt itllfalle för. DEt var ju trots allt inte så mycket jag som de andra. De andra, som jag egentligen tänker likadant som, såväl nu som alla andra gånger. Skillnaden är att jag knaopt har bhunnit bpörja tänka denna gång, till skillnad från de andra. DEssutom har jag intalat mig negativa tankar som fan för att sänka förhoppningarna lite jlagom, negativa överraskningar är inte okej någonstans, sanna mina ord. Positiva tankar hjälper allt som oftast, så Sounds imorgon (elloer idag nu när jag skriver), SOunds på Popadelica,m Kent i vår och lite annat smått och gott hjäler sanmnerligen en hel del. troligen var det delvis därför det inte var så mycket jag, utans snarare de andra.

Det kune som sagt vart jag, det var jag i sma veva, men framför allt var det de adnra, dock inte på alla planl. Jävlar vad filosofisk vad jag känner mig nu, meb det är vara fylleskrift, kom ihåg det. Visst stämmer det jag skriver ,men se lite mellan fingrarna så där lite lagom.


Och till sist:

Ahlen, den riktiga och blyge och lite allt möjligt, välj vad ni tyckjer passar bra, vandrade hem från bussen ikväll (No shit Serhlock!). På väg hem mötte han tre fjortisfylletjejer som var lite lagom högljudda som bra fjortifylletrjejer kan vara. "Vem är det?" hörde han de viska lite lagom högt när de började närma sig, och redan då kände Ahlen vilket klientel han hade att göra med. Inget angenämnt så att säga, inte ens i de mest desperata ögonblicken (som blir fler och fler, olyckligtvis) i hans liv. När fjortisfylletjejerna passerar, utbrister en av dem satan spontant och fyndigt som fan: "Hola, mon amor". Det var inte olkej någonstans, för de andras humör hade börjat smitta av sig en smula även om det var de andra och inte Ahlken. Eftersom Ahlen är så satanst mogen så gick han het sonikao inte resten av vägen hem, anslepades på den medelmåtiga spanskan (det var då inga infödda så att säga), och täbkte någit i stil med "Olla? Ja då, det gör jag gärna, förnedrar er fjortisfylletjejer har jag då inget emot, det är det enda ni förtj'nar. Fan inte okej alltså." och så vidare. Får väl be om ursäkt för det sista, men även mina brutal fylletankar förtäjnarar en plat shär, även om jag snog bör vara sparsam med dem för att skydda eventuella känsliga läsare (nu ,lär ju inte pingstvä anner och sådant patrask läsa här, men man vet aldrig (förlåt om någon pingsvän tog illa upp - jagä rfull som fan)).

Jagär ändå positiv, till skillnad från stackars de adnrea. Jag ska ju de fakking the SOundsimorgon, med sny7ggmaja och såna grejer. Fan ingen kommer någinsin i närheten av fetingsnyggmaja, så det är chioll. Maja 'är väl allt jag behöer, räcker med att skapa en bild så kan jag leva lycklig. Varför ha något reellt när man kan ha imaginära grejer som funkar lika bra (Matte E)?

Unt läuft

Den där nyligen nämnda ovanan att gå runt och prata med sig själv, den lär nog sitta kvar ett bra tag till. Som tur i oturen är den relativt snäll i sammanhanget, även om det börjar bli lite obehagligt när jag ljudligt övar på "det danske stød" på väg hem från bussen. Mer skrämmande är när jag i stället börjar gå igenom vad jag sagt vid diverse tillfällen och hur jag skulle kunna ha sagt det bättre, eller varför inte extremfallen då jag planerar vad jag ska säga dagar, ja till och med veckor i förväg. Det kan visserligen fungera som en bra varningsmarkör, men det kan knappast anses vara okej. Jag anser inte det. Samma sak gäller när jag börjar analysera friskt utan den minsta grund att stå på, allt kanske inte har en underliggande betydelse...

Take me as I am

Gårdagen till ära debuterade jag på riktigt på Bongo. Nu ska vi inte förringa onsdagkvällens besök och sällskapet jag hade då, men en så pass lugn kväll kan maximalt ses som en lätt uppvärmning. Veckorna innan började en rädsla angående ett eventuellt antiklimax infinna sig, men min fruktan infriades lyckligtvis inte. En kväll med mersmak skulle man snarare kunna påstå att det blev. Nästa helg blir det till att se vad Malmös nattliv har att erbjuda, och efter det skulle man kunna tänka sig att Jönköpings krogar känns oerhört mediokra i jämförelse, det vill säga att mitt antiklimax skjuts upp några veckor. Jag är tveksam. Ärligt talat bör det inte spela någon som helst roll hur bra nattlivet är, det är precis som alkoholen bara en bisak. Inte ens den bästa baren/klubben med den bästa musiken och den billigaste alkoholen kan göra min vistelse där trevlig ifall det inte finns några trevliga personer där. Nu ska ju visserligen Thorsten följa med till Malmö, men jag kan inte påstå att han brukar vara där och bidra med sitt trevliga sällskap. Om vi ska sammanfatta lite: Det är egentligen inte det faktum att jag numera kan dricka mig berusad på krogen som gör min nyligen uppnådda myndighet så fenomenalt bra, det är att jag kan göra det i trevliga personers sällskap. För hur kul kan det egentligen vara att supa själv? Till och med A-lagarna sitter tillsammans med varandra utanför Systembolaget och är nostalgiska (visst är jag medveten om att de flesta alkoholister verkar i det fördolda, men man måste få ha med stereotyper).

Sent omsider lyckades jag till slut hoppa på den sista bussen hem. Väl där insåg jag vad jag kanske retar mig mest av allt på (nu överdriver jag antagligen). Riktigt, riktigt korkade personer. Nu krävs det antagligen ett förtydligande för att det här inte ska misstolkas. Jag syftar inte på, låt oss säga, den genomsnittliga fordonseleven som med sin bakgrund kanske inte har haft de ultimata förutsättningarna att skapa sig ett läshuvud. Inte syftar jag heller på relativt vanliga personer som då och då kan uttala någon riktigt korkad kommentar, det är allt som oftast mestadels komiskt (eller vad säger du Olof ifall du råkar läsa detta). Nej, istället menar jag personer som trots hyfsade förutsättningar, som trots att de så vitt jag vet inte brukar bidra med några imbecilla yttringar, ändå samlar på sig en mängd faktafel, som tror på alla myter och konspirationsteorier de hör och så vidare. Under bussresan satt jag nämligen precis framför ett sådant här riktigt stolpskott och hans två vänner. Hela resan satt han och pratade relativt välartikulerat om hur dålig och livsfarlig vaccinationen för svininfluensan är.

"Alltså, dom tog fram det här vaccinet så snabbt, så även om det funkar nu så kanske vi dör om 20 år av sprutan"
Jo visst, en 50 år gammal beprövad metod. Självklart skulle den helt plötsligt fungera på ett annat sätt. Det är ju verkligen högst troligt.

"Dom säger ju att det är vi unga som har störst risk att dö av influensan, men alla som har dött är ju varit medelålders"
Jo jo, här har man missuppfattat saken totalt. Kom han någonsin i kontakt med tanken att personer i medelåldern generellt är drabbade av fler riskfaktorer, så som hjärt- och kärlsjukdomar. Slog den tanken någonsin honom? Tänkte väl det. Det kan väl ändå inte vara så svårt att inse att det är när man jämför fullt friska personer som är det som åsyftas. Sen vet jag inte heller om det verkligen har uttryckts att unga drabbas hårdast, snarare är det väl så att unga drabbas hårdare jämfört med andra influensor. De i medelåldern har inte heller varit i kontakt med tidigare pandemier, således bör deras immunförsvar inte heller vara särskilt effektivt nu.

"Min syster fick stå i kö i två timmar, och sen när hon kom fram så sa dom att det bara fanns kvar till små barn"
Men varför går man då till sitt vaccinationsställe tider på dygnet när det så gott som garanterat kommer vara massor med folk där? Och det där med små barn, det kan ju ha att göra med att de får mindre doser, det är inget konstigt med det. Inte blandar vårdcentraler och dylika ställen till vaccinationsdoserna själva, de får nämligen dem färdiga i precis rätt storlek.

Hela resan satt jag bara och skakade på huvudet åt alla dumheter, det kändes som det enda självklara att göra. Olyckligtvis har jag glömt bort en mängd guldkorn, det här var sannerligen inte det enda han sa. Det mest komiska var nog ändå när en av hans vänner efter en av alla långa redogörelser helt seriöst utbrast: "Ja, det är helt sjukt". För helvete! Sedan är jag mycket medveten om att jag har en generellt negativ inställning till vaccinationen, men den baseras åtminstone inte på en mängd faktafel utan snarare att jag tycker att den verkar onödig för gemene man. I Nya Zeeland drabbades 11 % av befolkningen av influensan. 1 på 20 000 av de smittade avled. Det motsvarar ungefär 50 personer i Sverige, inte särdeles många med andra ord. Sen finns det de som kör på argumenten att det är förödande för ekonomin att många skulle bli sjuka samtidigt. Varför har man då inte en massvaccinering varje år när det kommer en så kallad vanlig influensa, då de brukar vara mer smittsamma vilket kan sägas vara synonymt med att fler blir sjuka. Nu är jag inte nationalekonom precis, men kostnaden för att köpa in alla doser (bra många fler än vad som behövs) tillsammans med kostnaden för all personal som hjälper till med vaccinationen, den bör inte vara speciellt liten i jämförelse med kostnaden för sjuk personal på landets arbetsplatser och den i sammanhanget minimala kostnaden för vård av allvarligt sjuka. Kanske är det till och med så att vaccinationen kostar mer, men det vet jag inte. Dessutom har jag vänner som var borta från skolan på grund av vaccinationen längre tid än vad jag var borta som med största sannolikhet var smittad på riktigt. Kanske är inte vaccinationen så nödvändig ändå, men om man ska vara av den åsikten kan man åtminstone använda sig av riktiga argument istället för rena och skära faktafel.

Nu har jag fått skriva av mig, vilket känns oerhört bra. Kvaliteten när man skriver bakfull är väl diskutabel, men ni får helt enkelt ha överseende med detta.

Dagens danska kvällstidningsrubrik(er)

Jo, det här skulle man kunna kalla för dagens dubbel, båda är hämtade ur bilarnas värld.

1: Kort och koncis rubrik, med ett språkbruk som trots att det är relativt milt hade fått PK-maffian att gå i taket ifall en liknande hade publicerats i Sverige. Så skriver man ju bara inte, tänk på barnen!

2: Den här har sannerligen det mesta för att vara en dansk rubrik. Engelska låneord samt lite lagom dos av sexualitet. Inte hade en sådan här publicerats i Sverige heller, det är ju sexistiskt för bövelen!