Je veux être seul

Helgen blandade och gav. Med vetskapen om att så gott som varenda krogbesök numera skulle bli lite av en besvikelse förberedde jag mig för två blöta helgkvällar. Den föregående fredagens besök på Bongo blev ju lite av en jackpot. När allt såg som mörkast ut lyckades jag på något vänster komma in trots att de hade stängt ohemult tidigt, och sedan sköt kvällen bokstavligt talat i höjden. Jag gick med 100 % i vinst på Blackjack och tjänade så när som på en krona ihop till en Åbro på Happy Hour för framtida bruk, jag spred tämligen indiskret smeknamnet "Cigge" vidare till allmänhetens förtjusning, jag fick min favoritplats på bussen hem samt lite annat smått och gott. Svårslagen kväll med andra ord.

Därav min förvåning när lördagens besök på debuterande Idiotklubb så när nådde upp till samma nivåer. Fiaskot på vedervärdiga Centrum kvällen innan - hemgång innan tolv på grund av (tack vare?) dess uselhet - satte sina spår och det var inte en alltför entusiastisk Ahlen som fruktade att drabbas av Weekday-pung när han klädde upp sig inför den andra utgången på två dagar. Men ack så fel jag hade. Först och främst var musiken tämligen svårslagen. Här var det minsann inga fjortishits som bara hade fått en brutal hög och minst lika totalt fantasilös symmetrisk bas adderat till sig, som jag bittert fick erfara kvällen innan på Centrum (efter elva ska tilläggas). Nej, vi snackar riktig elektronisk musik. Musik som kan fylla ett dansgolv med anständigt folk. Musik som misshandlar fyrtaktssystemet fatalt (tveksam om fyrtaktsystem är ordet jag söker, men skriver det ändå i brist på bättre vetande). Musik som man känner igen för att man faktiskt har gjort ett aktivt val att lyssna på det, inte för att man blir överröst med den när man lyssnar på radio, besöker någon själlös affär eller i de hemska reklamavbrotten på Spotify. Det som möjligen skulle kunna toppa musikaliskt skulle väl vara en maratonspellista med Sounds, Shiny Toy Guns, Alice in Videoland samt lite annat smått och gott, men jag är ändå tveksam. Risken hade varit stor att jag och Thorsten skulle få väldigt mycket yta på dansgolvet om man säger så, även om jag kanske underskattar gemene mans musiksmak en smula.

Dansen tog hårt på mig. Stundtals dominerade jag trots allt dansgolvet med min patenterade pekfinger-move. Min framfart höll på att spolieras av att skosnöret mitt hade gått upp, men se, det var bara ett svart sugrör som jag stod på. Jag var helt enkelt i toppform, vilket min nacke fick lida av i efterhand. Vaknade upp på söndagen och kunde knappt röra mig en millimeter utan att nacken skrek ett rungande "NEJ!", uttryckt i hemsk träningsvärk och stelhet. I nuläget, måndag kväll, har jag fått upp rörligheten en smula men fortfarande är värken nära på tortyrmässig. Det är väl dock smällar man får ta, och jag tänker inte beskylla de stundtals fantastiska DJ:sen. Jag menar, när jag kanske var som mest utmattad och odanssugen under kvällen gör någon av dem genidraget att spela en låt med min favoritfransyska. Man kan inte göra annat än att älska det, no homo!

Allt bra tar dock någon gång slut, så även den kvällen. Men lite sorg inombords vandrade jag sakta men säkert bort mot garderoben för att begära ut min väderbitna rock. Garderobsbrickan fyllde sin funktion, och jag förflyttade mig så smidigt jag kunde åt sidan för att bereda plats åt resten av mitt sällskap som jag snällt nog tänkte vänta in. Lät blicken falla med på golvet en smula, då jag får syn på något skinande liggandes vid mina fötter. En krona var det minsann, och den förärades en plats i mitt myntfack. Om kvällen inte var bra nog redan, så var den det vid det laget kunde jag leendes konstatera på väg till bussen. Nu hade jag allt min Åbro!