Dagens danska kvällstidningsrubrik

Vad gör man om man råkar vara lite för korpulent? Äter nyttigare? Tränar mer? Förärar Viktväktarna med ett medlemskap, och lovar dyrt och heligt att räkna allt man trycker i sig i så kallade points? Man lägger in sig på klinik såklart, och det är här danskarnas eminenta uppfinningsrikedom när det gäller substantiv visar sig. Sen är ju för övrigt den första meningen i själva artikeln ett praktexempel på ren och skär brutalitet.

Do you see me? I can see you!

Ahlen sitter i detta nu hemma och går ner sig djupt, djupt i sin ensamhet. Hade han bara varit född nio veckor och fem dagar tidigare hade han kunnat hänga med ut på krogen med de flesta värda att umgås med. Men nej då, det passade visst inte.

Fast jag är inte bitter, det kan väl inte vara så kul ändå att umgås med trevligt folk, varför skulle det vara det egentligen? Bra mycket roligare att blogga, for helvede!


Och nu kommer en massa sentimentalt, nostalgiskt och kryptiskt dravel, som ni egentligen kan hoppa över. Jag håller officiellt på att bli idiot. En gång är ingen gång, som det heter, men två gånger är, ja, två gånger för mycket. Och när det eventuellt riskerar att bli två gånger två gånger, det vill säga fyra gånger, då är det katastrof. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig något av mina tidigare fadäser, men icke sa nicke. Självklart ska jag tillbaka mot mina gamla träsk, där jag höll på att fastna mer eller mindre rejält senast. En kombination av idioti, nostalgi och att mitt minne utelämnar en drös viktiga detaljer tror jag bestämt är den beryktade boven i dramat. Man skulle ju kunna säga att jag ser ljuset, men det är inte positivt nu. Helvete.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Ärligt talat, behövs denna rubrik förklaras? Jag kommer osökt att tänka på misslyckade laboratorieexperiment, strålningsskador, eller varför inte en galen vetenskapsman som vill utplåna mänskligheten.

Ahlen, designern

Uppmärksamma läsare kanske noterar att denna bloggs design har genomgått några smärre förändringar. Så är det nämligen. Även om den förra var delvis konstruerad själv, är den här betydligt mer präglad av undertecknad. Speciellt nöjd är jag inte, så en hel del finjusteringar är att vänta. Grunden är åtminstone fenomenal i mitt tycke, även om helheten temporärt är värre än innan. Se det som att jag har landat med mitt flygplan, och just nu sitter i en förtöjd varmluftsballong i väntan på att rymdfärjan ska avgå mot de okända vätgasdominerade vidderna.

Under tiden kan ni ju passa på att försöka lista ut koden bakom mitt eminenta bakgrundsmönster. Och stackars den som inte klarar av det, med anledning av denna gåtas tämligen höga enkelhet bör denna person skämmas å det grövsta.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Jo jo, ett kärt (?) återseende blir det minsann ikväll.

Avskyr ni också alla ordvitsar och namnlekar som de svenska kvällstidningarna har en kraftig förkärlek för (framför allt är det enligt mina erfarenheter sportjournalister som använder denna styggelse)? Det kan alltid bli värre, som man erfar ifall man förärar denna artikel från Ekstrabladet en titt. Jag menar, även om ordvitsarna i svenska tidningar är genomusla, så kan man åtminstone hitta små spår av kvalitet i dem.

Historien upprepar sig

Minns ni mitt inlägg om namn? Om inte kan det läsas här. Igår var det hur som helst skolfotografering, och jag kände mig minsann högst stilig i min fakking skjorta. Precis som de föregående elva åren var det även denna gång porträttfotografering som avslutade fotografisessionen. Och kan ni tänka er, ännu en gång lyckades en fjäskig tjej kuppa till sig att vi skulle börja nedifrån på listan, precis som jag nämnde i mitt förra inlägg. Numera är jag visserligen inte sist, men då klassen å andra sidan är större på gymnasiet bidrar min placering näst längst upp på klasslisten till en total längre väntetid, även om den marginellt är procentuellt mer fördelaktig.

Idag var det dags igen för en återgång till det förflutna. På högstadiet kan jag inte påstå att konkurrensen skolmässigt var allt för stor, utan allt som ofta var det jag och min anständiga allmänbildning som fick svara på lärarens frågor. På dagens lektion i Historia A, den fjärde totalt i gymnasiet, uppstod ett scenario kusligt likt min högstadietid. Årtal efter årtal, regent efter regent, det var i princip bara jag som kunde svara på frågorna om dem. Efter ett tag började det bli jobbigt, så jag försökte låta bli att räcka upp handen för att se om någon annan också ville visa sina kunskaper. Men icke, till slut kände jag mig nödgad att svara än en gång. Och sådär rullade det på under i stort sett hela lektionen. Therese lärare undrade om det var bara svensk historia som intresserade mig, eller historia i allmänhet. Inget av dem skulle jag vilja påstå, jag har mestadels memorerat det vi lärde oss på mellanstadiet. Medelkunskapsnivån i klassen kan jag för övrigt inte klaga på (men även Tibet har sina dalar), så jag blev allt förvånad må jag säga. Inte heller vill jag ha en stämpel som blivande historiker, så jag är inte helt positiv.

Skriv rätt för helvete!

En eftermiddag i datasalen, under rasten mellan Biologi breddning och Bioteknik. Ahlen noterar än en gång en dator någon glömt logga ut från. Som alltid måste hans nyfikenhet ta överhanden, vilket främst visar sig genom lite snokande. Planen var dessutom att som han brukar lämna ett mer eller mindre stort avtryck bland användarens personliga mappar, så att de lär sig den hårda vägen att vara noga med utloggningen nästa gång. Denna tradition började efter att han själv fick smaka på samma medicin när han en dag märkte flera hundra kopior av samma paintbild i sina mappar. Efter att ha slagit sig ned på den med rullfunktion utrustade datorstolen noterar han snabbt ett öppet Word-dokument, vars än så länge kortfattade innehåll visade sig handla om Kubakrisen.



Då texten språkmässigt som ni kanske ser (om ni klickar på bilden vill säga) inte var den bästa såg han en chans att ännu en gång göra något med finess, till skillnad från de gånger då han har fyllt en stackars användares 500 MB på servern med i princip bara skit. Finns det en tanke med skämt blir de alltid som bäst, brukar han tänka.

Sagt och gjort, fem minuter senare såg texten istället ut så här:

Är det inte snäppet bättre än att fixa några tusen handritade paintbilder så säg.


Körteorin är för övrigt måttligt underhållande. Busenkelt, långtråkigt och framför allt mentalt uttröttande efter en dag bestående av tre lektioner mellan 08.00 och 16.15. Inte blir det bättre av att slå sig ned mitt bland det generellt välvårdade feminina artilleriet som en majoritet av kursdeltagarna tillhör, och kraftigt misstänka att man luktar en blandning av E. coli och Agar vilket bioteknikslaborerande i så fall var orsak till. Samtidigt gör detta artilleri det inte precis lättare att koncentrera sig när man har stått ut länge och väl med den monotona rösten som försöker lära några av kursdeltagarna vad kvadraten på något är. Visst, alla går väl inte natur, men någon måtta får det vara!