Idag är det nyårsafton,

en högtid som jag och många andra kommer att uppmärksamma på olika sätt. Om man på Wikipedia läser om hur en svensk nyårsafton ska firas kan man koka ner texten till ett antal olika punkter. Dessa är, med reservation för att jag har glömt någon, följande:

- Nyår ska firas natten mellan den 31 december och 1 januari
- Firandet ska ske genom festligheter med vänner snarare än familjen
- Maten ska vara exklusiv,i paritet med hummer ungefär
- Man ska vara parant klädd, gärna i frack eller balklänning
- Kring midnatt ska man fyra av en tårta fyrverkerier eller två
- I samband med tolvslaget ska det drickas lite (eller mycket) champagne
- Efter det att klockan slagit tolv ska det ropas "Gott nytt år!" till så många det bara går
- Löften om att på något sätt bli en bättre människa skall när det nya året infallit avges högt inför andra
- Om möjlighet finns bör nyårspussar både ges och tas emot.

Inte förrän år 2007 kunde jag egentligen hävda att jag under en nyårsafton hade genomfört något annat än listans översta punkt. Väl är väl i och för sig att det var just den punkten jag hade lyckats pricka in, hade jag och min familj firat på någon annan av årets andra dagar hade förmodligen våra grannar undrat. Men, om man ska se punkterna som kriterier kan man med goda belägg påstå att jag innan nyårsaftonen 06-07 inte hade firat nyår på riktigt. Jag hade aldrig varit med om en traditionsenlig svensk nyårsafton.

När det nya milleniet för tio år sedan skulle firas var jag åtta år. Jag gick i grundskolans andra årskurs och var nog något av välartad dröm för mina föräldrar. Jag ställde aldrig till med problem och bland det roligaste jag visste var att få följa med pappa till a6 för att storhandla. Jag gillade att välja och vraka bland smörgåspålägg till kylen och läskedrycker till backen, för att inte tala om hur spännande jag tyckte det var att stå vid tidningshyllan och tjuvläsa lite, bara för att då och då slänga ett öga mot tidningarna av mer erotisk karaktär innan jag snabbt vände bort blicken och hoppades på att ingen hade sett vartåt jag under en kort stund hade vänt den. Naturligtvis berättade jag aldrig för mor och far något om mina oanständiga blickar, men i tysthet avgav jag ändå som åttaåring (kanske något år senare) ett nyårslöfte i stil med "jag måste hålla mina blickar i styr när jag står vid tidningshyllan!".

Utöver tysta nyårslöften av varierande karaktär var min barndoms nyårsaftnar väldigt mycket likadana varandra. Så länge jag kan minnas har de efter en god natts sömn alltid börjat med ett besök på Rosenlundsbadet. I tidig ålder var det förmodligen bland det bästa jag visste. Det enda jag saknade under nyårsaftnarnas badhusbesök var i regel mina äldre kusiners närvaro. När de var med brukade vi alltid ha fruktansvärt roligt och hoppa i vågorna tillsammans, reta den orangea räddningsdockan Klimaks genom att tala elakt om honom i tredje person samt brottas på den fyrkantiga leksaken ute i den stora bassängen. Men, på nyårsaftnarna var de som sagt inte med och jag fick därför hålla till godo med mina måttligt roliga bröder. Det gjorde emellertid inte så mycket då badhuset i sig räckte gott som underhållning. Tjugohundraett fick jag dessutom en syster som snart blev tillräckligt stor för att kunna bräcka mina bröders sällskap. Utöver vatten och lek innebar badhuset också goda mackor med pålägg jag själv hade valt och dyra glassar, så jag ska verkligen inte klaga på vår tradition att besöka badhuset under nyårsaftonens tidigare del.

På väg hem från Rosenlundsbadet brukade vi allt som oftast svänga förbi a6 för att köpa något pappa hade glömt köpa till kvällen. Det kunde vara allt från Pommac till festliga servetter, någonting hade pappa alltid missat på listan till det stundande firandet. Mycket möjligt är att det var under en sådan här nyårssession, ståendes vid tidningarna, som mitt tidigare nämnda nyårslöfte tog form. Lyckligtvis innebar sessionerna inte bara fula tankar och skuldkänslor; de innebar också mycket godis. Då det var nyår kände sig alltid mor och far lite extra generösa, så det var en barnlek att genom lite tjat få ihop kopiösa mängder snask.

När familjen slutligen kom hem från badhus och köpcenter påbörjades den långa väntan på tolvslaget och det egentliga nyårsfirandet. Den observante läsaren vet vid det här laget inte hur vårt firande såg ut, men väl hur vårt firande inte såg ut. Mina ansenligt associala föräldrar föredrog att inte fira med vänner, utan valde familjen. Mina oerhört okulinariska vårdnadshavare kokade inte ihop någon vidare festmåltid utan lagade istället något ganska vardagligt. Mina synnerligen slafsiga sädesfäder såg inte till att klä upp varken sig själva eller sina barn. Mina plogbilskramande proggpäron förbjöd å det strängaste sina barn att smälla smällare. Mina tämligen torra föräldrar tillät inte mig, deras alldagligt allitererande son, att efter tolvslaget smutta på lite champagne. Så var det år efter år, nyår efter nyår. Trots det brukade vi ha det ganska trevligt. Nyår var lite som en extraordinär kväll framför teven. Vi hade mer sötsaker än vanligt, vi fick vara uppe längre än vanligt och det fanns inte sällan mycket bra att välja bland i TV-tablån. Utöver det var det som om det låg någonting alldeles särskilt i luften, något som ingav förhoppningar inför det kommande året. Pricken över i:et var sedan att vid tolvslaget gå ut på balkongen för att se hur den mörka januarihimlen kunde lysas upp av förväntansfulla människor och deras fyrverkerier. Att börja året med känslan av att vi går mot ljusare tider, det är ingen dålig början det heller.

Ungefär så såg varje nyårsafton ut fram till det att jag gick i nian. Jag hade då endast fått ta del av den mest grundläggande av de punkter jag började inlägget med. Jag hade förvisso inte lidit på grund av det, men jag kände att jag verkligen inte kunde fira nyår hemma med familjen längre. Nu jävlar i min lilla låda tänkte jag och flera kompisar med mig och kastade därför Grevinnan och betjänten i backen och krävde förändring. Det här nya året skulle invigas med champagne, nyårspussar och cigarr, inte nån jäkla hemmakväll!

Dessvärre hade vi två problem som var tvungna att lösas för att våra önskningar skulle kunna gå i uppfyllelse. Dessa problem var alkohol och fest, två ganska fundementala beståndsdelar för ett lyckat nyårsfirande alltså. Liksom i år började vi planerandet alldeles för sent, vilket innebar att problemen inte precis blev lättare att lösa. Dagen innan nyårsafton samlades vi i alla fall några stycken hemma hos mig för att försöka komma på hur vi skulle gå till väga med alltihop. Då vi satte ribban på tok för högt kom vi emellertid inte fram till så mycket matnyttigt mina vänner och jag. Vi pratade mest om champagne och brakfester, något som med tanke på den korta varseln var synnerligen orealistiskt, och flera nämnde även att de minsann skulle fixa fitta nyårsaftonen till ära, något som inte heller det var särskilt realistiskt för de fjuniga gossepojkarna, inte så länge de inte hade stora mängder alkohol att supa ner flickorna med i alla fall. Efter flera misslyckade försök att hitta fest och kirra alkohol gav vi dock upp och somnade därför med ovissa sinnen. Hur skulle det egentligen gå med vårt nyår?!

Framåt sextiden på nyårsafton började det lilla sällskapet som hade varit hos mig kvällen innan plus en del andra partysugna individer att röra sig ut från sina respektive hem för att påbörja det så kallade firandet. Fortfarande saknades fest och alkohol. Då jag bodde närmast Eurostop beordrades jag att knalla iväg dit för att se vad lastbilschaufförerna hade till salu, men med en dålig erfarenhet från köp av deras smuggelsprit några månader tidigare klarade jag inte riktigt av att försöka ens en gång. Det var kanske inte så sannolikt att det skulle ha gett någon utdelning ändå, men min rädsla för själva inköpsproceduren betydde i vilket fall som helst att våra förhoppningar om etanolförtärande grusades en gång för alla. Därmed återstod bara problemet med att hitta fest. Det problemet var egentligen också väldigt dömt att förbli olöst, så vi fick ta våra förnuft till fånga och ta till vår reservplan: fira nyår i den mytomspunna cykellokalen, till vilken en i sammanslutningen hade nyckel. Hade det blivit mer folk och alkohol i lokalen hade det förmodligen gått till historien som en riktig höjdarkväll, men nu fanns det bara en handfull pojkar och två flickor, varav den ena var tvillingsyster till en av pojkarna, samt en liten skvätt vodka de två tjejerna hade med sig. Det var inte så mycket partymode on, om man säger så. Utöver oss ungdomar fanns också en näpen liten skivspelare. Till den hade en kompis tagit med en partyskiva och jag minns så väl när den spelade låten som var tänkt att bli kvällens fyllesång nummer ett: Take me home, Country Roads. Lite tragikomiskt är att det antagligen var just det vi kände när sången, med utebliven allsång, ekade i lokalen. Take me home, Country Roads.

Ganska tidigt på kvällen, kanske runt tio, lämnade vi cykellokalen och begav oss mot en av tjejernas hus, vilket var beläget ungefär vid Ljungarumsskolan. Där kollade vi på en i mitt tycke urusel high school-film innan vi satte kurs mot skolan för att med några tafatta försök att värdigt välkomna det nya året med smällare konstatera att nyårsfirandet inte riktigt blev som vi hade hoppats. Inga nyårspussar, inga cigarrer och ingen champagne. Minst av allt hade någon av de gossar som kvällen innan så innerligt hade hoppats få smaka fitta fått någon fitta.

Ett år senare var det så dags för ett nytt år igen. Den här gången hade planerandet börjat redan en månad innan och oddsen för nyårspussar var lägre än någonsin. Alkohol hade en kompis äldre bror köpt ut och jag tillsammans med två andra kamrater delade på ett synnerligen digert utbud alkohol: ett flak 50 cl Bjørnebryg extra starka dansköl, tolv cider i olika smaker, en liten flaska Jägermeister, åttioprocentig vodka från Estland samt en flaska skumpa (bild på en del av alkoholen + jag själv drickandes en cider). Givetvis visste vi att det var mycket alkohol för tre unga grabbar, men vi öppnade första ölen vid tre på eftermiddagen och tänkte hålla på i åtminstone tolv timmar till så det skulle nog gå att få ner allting tänkte vi. Och ner fick vi faktiskt förvånansvärt mycket, men mycket av det vi fick ner kom föga oväntat också upp samma väg. För en av oss innebar det ett väldigt dråpligt slut på nyårsaftonen.

Om vi för en stund ska gå tillbaka till inläggets inledande punkter kan det vara värt att nämna att vi tre som delade på ovan uppräknade rusdrycker redan vid sjutiden hade mäktat med inte mindre än fyra av punkterna. Vi firade med vänner snarare än familjen, vi hade ätit festlig mat lagad av ingen mindre än förfestens värd, vi var förhållandevis stiligt klädda (jag hade piké vilket jag då tyckte var det stiligaste som fanns) och vi hade smällt av en nyårsbomb som hette duga. Utöver detta hade vi också suttit på det här ståtliga husets översta balkong och rökt pipa, ett rökdon som enligt mig med råge överträffar cigarren, som är bruklig vid nyår. Det var den perfekta starten på en nyårsafton, tänkte vi.

Strax efter det att maten hade ätits upp började det dock gå utför för en av förfestdeltagarna. När vi som bäst satt vid bordet och taggade för att snart dra vidare till nästa fest sprang han hastigt och lustigt in på toaletten. Inget konstigt med det, tänkte vi andra, då han inte hade visat några som helst symtom på illamående. Han behövde säkert bara slå en drill eller kolla sig lite i spegeln. När han inte kom ut på tjugo minuter började vi trots det känna lite oro. Mådde han kanske inte så bra ändå? Vi, det vill säga jag, värden och tre tjejer, började lite försiktigt med att stå utanför dörren och fråga om allt var bra. ”Jaaa, det är chill” var svaret vi fick men vi var inte precis övertygade. Efter ytterligare bankningar och frågor bestämde vi oss för att det bästa kanske vore att ta sig in på toaletten för att se hur det var fatt med vår vän. Sagt och gjort hämtade värden skruvmejsel för att få upp låset. Med flinka fingrar skruvade han lite och låset gick upp i ett nafs. Värden öppnade dörren, kikade in och stängde snabbt igen. Vi alla undrade vad han hade sett. ”Det är ingen fara, han vilar sig bara lite” fick vi till svar och vi förstod att vi nog inte skulle fråga mer om det.

Efter ett tag gav sig tjejerna iväg på en annan fest och värden tog då tag i mig och sa: ”Vi måste hjälpa *namn*, han mår verkligen inte bra där inne!”. Jag fick då bekräftat det jag hela tiden hade anat; med hänsyn till vår icke välmående vän kunde vi inte låta tjejerna få reda på vad som hade hänt inne på toan. Så vi fick återigen ta fram skruvmejseln för att öppna upp toan och den här gången ställde vi dörren på vid gavel. Hade vi fotograferat vad vi möttes av hade det förmodligen tagit plats på existenz direkt. Alkoholen vår vän hade förtärt hade helt enkelt blivit för mycket. Han hade av någon anledning dragit av sig byxorna så att de var halvvägs nere, han hade dregel i mungiporna och han låg på golvet i en ställning som lite smått förde tankarna till framstupa sidoläge, nerspydd i sina egna spyor. Klockan var halv åtta och vad vi än frågade var hans svar ”det är chill”. Stackars sate, tänkte vi, då vi visste att det inte alls var så chill som han sa. Värden fick genast börja tvätta bort alla spår av spya medan jag fick agera stöd åt vår vän. Vännen fick låna en vit JL-tröja av värden då hans egen tröja var på tok för nerspydd och när allt var färdigstädat och vår vän hade repat sig tillräckligt mycket för att kunna gå själv kunde vi äntligen, efter minst en timmes hårt jobb, bege oss iväg till nästa fest.

Nästa fest gick av stapeln inte långt ifrån mitt hus, vilket var bra med tanke på att jag när festligheterna var slut i likhet med min vän inte mådde särskilt bra. Min vän mådde dock så pass dåligt att han avbröt sina festligheter redan innan vi äntrade festen. Istället traskade han i sin lånade JL-tröja hemåt för att fira tolvslaget i stillhet. Vi andra hade det betydligt livligare när klockan slog tolv: champagnen var med oss (bild) och det ropades gott nytt år hejvilt. Jag fick till och med en hastig nyårspuss på kinden, och även om det inte precis var från någon jag önskade så kändes det bra att kunna bocka av även den punkten på nyårslistan. För första gången någonsin kände jag att jag firade nyår som man ska och det gjorde inte så mycket att jag spydde i en buske på vägen hem.

Nyåret efter det jag nyss redogjort för är det just nu senaste och om det har jag egentligen inte så mycket annat att säga än att det var lyckat. Det involverade inte lika mycket alkohol som året innan, vilket bör ses som något positivt snarare än något negativt. Jag fick emellertid vad jag kan erinra mig inga nyårspussar, men flera av mina kompisar fick så att det räckte och blev över, skulle man kunna säga utan att överdriva (bild).

Idag är det alltså nyårsafton igen. Jag har nog första gången sedan 2005 inte några orealistiska förväntningar. Firandet kommer att ske med mycket goda vänner och med dem vet jag att jag aldrig blir besviken. Visst hade det varit trevligt att besöka någon fest där inte bara de man känner bäst är närvarande, för att kanske hitta någon flicka att nyårspussa lite på, men som väldigt många i min närhet har sagt så är det kanske inte det nyår är till för. Om vi för sista gången ska återvända till punktlistan i inläggets linda så kan man konstatera att de aktiviteter som där föreskrivs lämpar sig bäst i goda vänners lag. Om jag ska avge nyårslöften, då vill jag ju givetvis göra det inför någon som kan följa upp huruvida jag följer mitt löfte eller ej (eller?). Om jag ska önska någon ett gott nytt år, då vill jag ju göra det till någon jag verkligen önskar ska få ett bra år, inte någon random snubbe på en fest. Och om jag nu väldigt gärna vill nyårspussa någon när klockan har slagit tolv, då vet jag att jag alltid kan pussa lite på Spiken, vare sig han vill eller inte.

Jag som har skrivit det här är Elias den riktige och jag gästbloggar denna nyårsafton på Ahlen den riktiges blogg. I vanliga fall bloggar jag här och även om ni tycker att ovanstående text har varit ren rappakalja så tycker jag att ni borde göra ett besök där, ty vem om inte den storartade Ahlen har varit där och gästbloggat lagom till nyår. Tack för mig.