Söndagsfundering

Inte igår, men väl i förrgår, var det ännu en trevlig tillställning hos ärade herr Thorsten. Brukar inte skriva detaljerat om allehanda tillställningar, och kommer inte göra det nu heller. Men:

Vad är oddsen, 1:

Sitter i en säng och språkar med ärade fröken Louise och ärade fröken Viann om jag minns allt korrekt rätt. Någon av dem frågar vad mina föräldrar jobbar med.

Jag: Mamma är jurist och pappa är läkare.
Viann: Min pappa är också läkare, vilken sorts läkare är din?
Jag: Hjärtläkare.
Viann: Min med!
Jag: Min är sån här, kardiolog.
Viann: Min med! Min är överläkare.
Jag: Min med!

Sedan nämnde hon namnet på sin pappa, och det slog mig att pappa hade nämnt det namnetett antal gånger. Hennes slutsats att "då känner våra pappor nog varandra" var ganska logisk och självklar.


Vad är oddsen, 2:

Sitter på altanen, när Simon passerar med ett stiligt glas i handen. Minns inte riktigt hur det gick till, ifall jag frågade eller om han erbjöd mig, men jag fick smaka i alla fall. Vi enades om att han inte skulle berätta vad det var i innan jag hade smakat, allt för överraskningens skull. Tog min lilla slurk och noterade den lätt rosa färgen, och vgav sdan tillbaka glaset.

Jag: Får jag gissa vad som var i?
Simon: Javisst!
Jag: Okej, hm, citronextrakt?
Simon: Ja!
Jag: Grenadin?
Simon: Ja!
Jag: Vodka?
Simon: Ja!
Jag: Var det allt?
Simon: Nej!
Jag: Var det mer i?
Simon: Ja!
Jag: Hm, är det Sprite?
Simon: JAA!
Jag: Var det allt?
Simon: JAA!

Därefter enades vi om hur sjukt det var att jag kunde gissa så bra utan att veta någonting, och som belöning fick jag ytterligare en slurk.


Vad är oddsen, 3:

Efteråt skulle jag och Ebba gå hela vägen hem (samma Ebba som tyckte att det var ett smart drag att försöka bryta upp ett fönster hemma för att komma in när hon kom hem, och då blev upptäckt av sina föräldrar som tog henne för en inbrottstjuv), från Egnahem till Ekhagen. Förutom coolingarna omkring Shellmacken mötte vi två personer på vägen. Två ynka personer. Olof och John. Ett möte som försenade oss ytterligare, men det var det sannerligen värt.


Och allt verkar till slut vara normalt igen. Nu går jag som vanligt runt och kollar i alla hörn, och tror att alla stolar i hörnen vill att jag ska slå mig ned just där. Höll ju annars på att fastna rejält i kvicksanden i ett av hörnen, och trots att jag med stor möda lyckades ta mig loss kan jag inte låta bli att hålla kvar tanken där lite för mycket. Och jag vet, det här var sannerligen ett bottennapp när det gäller mina metaforer, men jag är trött.

Sen visste jag redan att det nog var illa, men Ebbas "Alltså, det är ungefär som du skulle säga det rätt ut till henne att hon är motbjudande" gjorde inte saken bättre precis. Okej, min promillenivå bidrog till att jag tolkade allt bokstavligt då, och således inte riktigt förstod den tämligen simpla symboliken, men mitt svar var verkligen riktigt urbota korkat ändå. Det är väl som Ebba säger, jag förtjänar helt enkelt inte alla chanser jag faktiskt får, eftersom jag verkar ha en förkärlek att missa öppna mål. Både konkreta och symboliska, framför allt symboliska. Eller ja, missa och missa, jag inser sällan att de finns förrän det är några timmar för sent. Alla kan ju inte vara lika övertydliga med vad de vill som Kicki om man säger så. På gott och ont, egentligen gott, tids nog lär väl jag mig med. Förhoppningsvis.


Och till sist, en liten fundering. Vill först och främst påpeka att jag absolut inte klandrar någon, ingen har gjort något fel i mitt tycke. Framför allt är det inte något som de som eventuellt indirekt pekas ut är ensamma om, utan det händer säkerligen hela tiden, överallt. Nåja, till saken. De flesta som ser folk som har självskadat sig, vi kan ta rakbladsskärning som ett exempel, ser med viss förakt på dessa personer, och tycker inte ett dugg synd om dem. Personer som däremot dricker alldeles för mycket alkohol, och under fyllan råkar skada sig själva på ett eller annat sätt, dem är det jättesynd om, trots att skadan i hög grad är självförvållad då det är man själv som häller i sig all sprit. Eller varför inte ta min klassiska incident från högstadiet som ännu ett exempel. Vi hade idrott i bunkrarna under Kungsängen, och för dagen stod bordtennis på schemat. Ahlen skulle som sista man gå ut ur samlingsrummet, efter att ha hämtat ett lämpligt racket. Bunkrarna under skolan är av typen skyddsrum, med tillhörande tjocka betongväggar och med halvmetertjocka dörrkarmar. Ahlen ser en bänk stående längs med väggen precis bredvid dörren, och tycker att det skulle vara kul att ta spjärn mot bänken och hoppa ut genom den öppna dörren. Han tar sats, hoppar upp på bänken med anständig fart, och vidare ut genom dörren. Sedan säger det pang, och Ahlen ligger med svartnande ögon på golvet efter att ha slagit i huvudet rejält i övre kanten på den ytterst hårda dörrkarmen. Kvicknar snabbt till, och fortsätter mot pingisrummet och sätter igång spelet. Inser att det trots allt gör ganska ont, och tar därefter sig reflexmässigt för huvudet. Sedan beskådar han sin numera helröda hand, och inser att smällen nog tog ganska illa. Ett fint jack hade Ahlen onekligen fått i sin hårbotten. Resten av lektionen tillbringades med intimt umgänge med pappershanddukar och vattenkran. Behövde aldrig åka in till sjukhuset, utan det verkade vara ett ganska ytligt sår. Men, till saken ännu en gång. Trots att det var min egen idioti som orsakade skadan (vem får för sig att hoppa genom en låg dörr och dessutom ta sats från 30 centimeter höga bänkar så att han kommer ännu högre upp?) så tyckte ändå alla synd om mig. Nästan alla, några klassmedlemmar påpekade hur korkad jag var. Med all rätt, jag klandrar dem inte alls, jag hade bara mig själv att skylla. Varför, varför är det så här egentligen, borde inte alla självförvållade skador räknas lika? Varför är det mer eller mindre synd om en beroende på vilket sätt man skadar sig själv? Och jag kan tillägga att jag inte är ett föredöme, jag lever absolut inte som jag lär.

Nu ska jag snart vara lite asketisk för femtielfte gången, känns bra.