Ytterligare lite om självskador

Som bekant skrev jag en del om självskador i mina söndagsfunderingar för ett tag sedan. Idag publicerar SvD denna artikel som innehåller bra mycket statistik angående detta ämne. Första tanken som slog mig var att 40 procent, som underrubriken vittnade om, lät brutalt mycket. När man sedan kunde läsa deras definitioner av självskador kändes det inte alls lika mycket. Enligt de definitionerna är jag tydligen en tvättäkta självskadare. Nej, jag brukar inte banka mitt huvud i väggen, och än mindre uppsöka sjukhus på grund av beteendet. Däremot kvalificerar sig min fula ovana att pilla på sårskorpor, tyvärr ofta med blodvite som följd, definitivt på listan. Enligt definitionerna ska det bli synbara men i form av ärr, sår eller blåmärken. Och det blev det ju onekligen. En annan ovana, som lyckligtvis är i princip förpassad till historien, är min gamla nagelbitning. Bita sig själv nämns också, och under några stunder av total brist på självdisciplin (ha, som att jag brukar ha någon sådan...) blev naglarna så korta att det nog skulle kallas för sår det med. Och vem har inte bränt sig mer eller mindre rejält under ett försök att släcka ett stearinljus med fingrarna? Den gången jag brände mig som värst var det i alla fall inte med mening. Istället sträckte jag mig lite för långt efter något under en måltid där levande ljus bidrog med sin närvaro, och vips hade jag en stor kal och svart fläck på armen. Märkligt nog gjorde det inte speciellt ont, men fläcken var kvar ett tag ändå. När jag var liten brukade jag dessutom fästa nålar under överhuden, vilket även det ibland innebar små sår. Och så vidare, förbi alla andra exempel i texten där jag uppfyller skrämmande många. Inte nog med att jag alltså uppenbarligen har självskadebeteende, jag tillhör tydligen de 12 procenten som har skadat sig själv mer än fem gånger. Måhända är jag ett riskobjekt i frågan?

Självklart finns det ju dock en väsentlig skillnad mellan mig och Björns kompisar från Arvika som inte skämdes för att visa för mycket. Jag gör det inte på grund av depression, ångest, frigöra endorfiner eller vad nu den halvtaskiga anledningen kan vara. Istället är det bara allmän klåfingrighet och rastlöshet som allt som oftast är boven i dramat i mina fall. Det är inte precis gråtandes i badkaret med rakbladet i högsta hugg man hittar mig, utan snarare kanske i TV-soffan, kliandes lite på armen, och helt plötsligt känna något som är i kontrast till min lena hud. "Det ska bort" brukar jag tänka på ren slentrian, och bort åker det allt som oftast med lite våld och vassa naglar. Och i princip varje gång förbannar jag mig själv för min idioti när jag efteråt står och torkar bort den ynkliga mängden blod med lite toapapper. Likväl är det också ett självskadebeteende, även om det aldrig lär ge mig en semester inne på psyket.

Även i detta inlägg tänker jag ta upp alkoholdrickande. Inte med någon nykteristvinkel som att varje gång man dricker skadar man sig själv långsamt. Precis som i förra gången tänker jag än en gång belysa problemet att man skadar sig själv på fyllan, låt gå för att detta ämna inte är lika aktuellt nu. Först och främst är jag besviken på att fylleskador inte nämns alls i artikeln. Är det inte lika uppseendeväckande som små späda, svartsminkade tonårstjejer som inbringar stora pengar till Gilette? Fylla, det är ju något vi alltid har haft, det är ju tradition. Inte som "emosarna", som kom från ingenstans. Om någon ligger och är bakis och mår pyton, då skrattar folk åt en inte allt för sällan, och många påpekar leendes hur mycket de spydde den kvällen. Sånt borde egentligen inte uppmuntras, men traditioner är svåra att rubba på. Och jag ska verkligen inte kasta första stenen om man säger så, något föredöme är jag då inte. Hur som helst, fylleskador är definitivt självskador enligt mig. Det är ytterst sällan någon blir tvingad eller hotad till att dricka, alltså har man bara sig själv att skylla att man blir för full och på något sätt skadar sig. Grupptryck, kanske någon säger då, även under påverkan av grupptryck ska man kunna hålla sig till rinliga mängder, svarar jag.

Men det är ju ändå inte samma sak, skulle säkerligen de flesta hävda. Alkohol dricker man oftast för att ha kul i andra personers sällskap. De klassiska självskadarna är troligen oftast ensamma och, ja, gör vad de nu gör. Alla de som dricker alkohol för att dämpa ångest, fly vardagen, eller andra destruktiva saker då? Ifall de skadar sig på fyllan, räknas det som ett självskadebeteende då eftersom de dricker av andra anledningar, mer lika självskadarnas anledningar? Troligen inte, det nämns inget om det i artikeln heller vad jag kan se. Så varför görs det skillnad på olika självskadebeteenden? Är vissa mer värda än andra, och varför?