Sweet misery

När jag var åtta år åkte jag på min första riktiga utlandssemester. Riktig i definitionen att det inte var färjan över till Köpenhamn, vilket skedde några gånger under mina första levnadsår eftersom jag då var bosatt i Sveriges sydligaste regioner. När jag var tre år åkte visserligen mina föräldrar till London i några dagar, men då fick jag snällt stanna hemma där min farmor passade mig. En farmor som jag visste hur man lindade runt sitt lillfinger redan i så pass unga år, då jag bland annat fick igenom mitt krav att gå till dagis iförd pyjamas. Målet för denna första riktiga utlandssemester var en liten by bland kullarna vid den Italienska rivieran, där vi lånade/hyrde (jag vet helt enkelt inte hur det stod till på den fronten) ett fint gammalt stenhus av några vänner. Minnena från den semesterna är rätt vaga, det var trots allt mer än halva mitt hittills levda liv sedan. Större delen av tiden sprang jag runt och tog kort på ej gula brevlådor, överdimensionerade kottar och små ödlor från tillräckligt långt avstånd för att de inte skulle synas på det framkallade fotografiet (jo då, det var en gammal retro kamera med film jag använde under semestern). En viss besvikelse infann sig också över att den tämligen vackra utsikten från husets terrass till stor del spoilerades av några kraftledningar.

Annat jag minns från denna semester är att det bara var flaskvatten som gällde, de lustiga sandkullarna på sandstranden i den närmsta staden vid kusten, chocken när jag märkte att det inte alls var speciellt noga med bikiniöverdel där jämfört med hemma i Sverige (hade mina memoarer bestått av en samling kvällstidningslöpsedlar hade det här kort och gott varit "BRÖSTCHOCK"), dagsutflykten till Monaco som inte alls låg långt bort, den fulaste fisken någonsin skådad i ett akvarium i nyligen nämnda furstendöme, olivoljefabriken i byn jag aldrig följde med och besökte, citrusfrukter som inte låg i en fruktdisk utan fortfarande var oskördade och några lösa detaljer till utan sammanhang. Men, inget av det här har någon som helst betydelse för detta nyss indella blogginlägg. Under vistelsen i Italien var det troligen den första gången jag såg en tiggare nämligen. Han satt där, på trottoaren i någon av städerna i närheten av byn, och hade en huvudbonad liggandes upp och ner framför sig. I huvudbonaden låg några få mynt med valörerna 50 och 100 i den dåvarande inflationsdrabbade valutan lira. Mamma hade någon föreläsning om att det nog inte var lika väl ställt med bidrag i Italien som i Sverige, och jag köpte den förklaringen till att jag dittills inte hade skådat någon tiggare i Sverige. Nu tänker jag mest på vilken misär han troligen levde i, som verkade kräva att han tiggde för att tjäna ihop sitt levebröd. Sannerligen en jobbig tillvaro.

Tre år senare var jag och min familj på semester i charterparadiset Alanya, Turkiet. Från denna semester är det inga tiggare som har fastnat på näthinnan, utan snarare den ohyggliga värmen samt alla restauranginkastare. I en stad som, ifall jag minns uppgifterna jag fick då korrekt rätt, fördubblar sin befolkningsmängd på sommaren samt i princip bara försörjer sig på turism, växer självfallet en enorm bransch fram till syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt på alla turister. Så vitt jag vet är de flesta där för att supa skallen av sig i någon vecka, så det krävs en bra massa barer för att ingen ska riskera att få en ofrivillig vit kväll. Sedan finns barnfamiljena, som istället för en sliten bar och massa billig vodka behöver en anständig restaurang så att barnen inte blir griniga av hunger.

I Alanya räcker det inte med att tillhandahålla en bra och billig meny för att det ska locka de matsugna familjerna. Då restaurangerna fullkomligt översvämmar staden kommer ändå ingen minnas var den låg efteråt och således kommer inget gott rykte att spridas vidare. Nej, varje dag får varenda restaurang i staden börja om från noll och marknadföra sig så gott det går. Då den absoluta majoriteten av besökarna ej är av turkiskt ursprung bör marknadföringen ske på ett annat språk. Även om vi svenskar generellt hyser fullt tillräckliga kunskaper i engelska, kan den standarden vara betydligt lägre i andra länder. Att smälla upp reklamskyltar som innefattar alla språk som passerande kan tänkas tala hade blivit alldeles för jobbigt och kostsamt. Nej, istället kör majoriteten av alla restauranger med ett antal inkastare, som får lära sig grundläggande och viktiga fraser i en mängd språk som de sedan använder på förbipasserande för att locka in dem på restaurangerna de jobbar på. Eller ja, en del av fraserna kan knappast sägas vara viktiga, utan vi stötte på en hel del hårresande exempel under vistelsen. Personligen anser jag att det verkar vara ett riktigt förnedrande jobb, att stå på gatan många timmar varje dag, försöka lista ut varifrån de förbipasserande kommer (något som jag måste erkänna att de är ena riktiga hejare på) och sedan ropa något i stil med "Billigare än Ullared!". Ett klockrent exempel på hur liberalismen med sin fria konkurrens fungerar skulle en del säkerligen vilja påstå, och där är jag beredd att hålla med till fullo, men jag hävdar ändå att det också är lite av en misär de lever i i och med att de måste förnedra sig själva för att tjäna några pengar. Detta arbete är förmodligen inte välbetalt, vilket inte gör det bättre precis. När jag ändå nämner yrken som innebär en förnedring leder det mig osökt in på prostitution, men det kan jag inte påstå att jag har några direkta erfarenheter av. Men, misär är det helt klart.

Tidigare i kväll såg jag på film, Smala Sussie. Den skildrar misär, visserligen en annan form men likväl misär. Landsbygd, helt död landsbygd. Små hålor som jag hyser ett enormt förakt för. Visst, det är film vi talar om, men när man ser raggarbilar åka på TV-skärmen där passagerarna halsar ur en stor plastdunk och en av huvudpersonernas hembryggda vin som är mer jäst än vätska, då är det nästan så likt verkligheten (eller så likt mina fördomar om verkligheten) i en håla som man kan komma. Misär, som främst visar sig genom extremt usel smak samt total brist på framtidsdrömmar. De med sådana drömmar har nämligen ofta vett att resa därifrån. Snäppet värre är dock ändå skildringen av amerikansk landsbygd på film. Typexemplet, som jag alltid tänker på i sådana här sammanhang, är filmen This Boy's Life, som jag en gång snubblade över under en slö kväll i TV-soffan för några år sedan. Hålan i filmen heter Concrete, behöver jag säga mer? Fakking jävla Betong! Den här typen av filmer, sådana som utspelar sig i Amerikas förenta stater men inte i en av dess storstäder, blir jag alltid mer eller mindre illa till mods av att se. Det behöver egentligen inte vara en håla, det räcker med en lugnt typiskt amerikansk villaförort (kan ta den i filmen Juno som ett bra exempel) för att jag ska må dåligt resten av kvällen. Jag har ärligt talat ingen aning om vad det beror på, men någonstans inom mig ringer ett misärlarm när jag ser sådana här filmer. Betydligt starkare ifall det verkligen är en håla visserligen, framför allt om man ser lite natur runt om oavsett om det är skog, öken eller snötäckta berg.

I verkligheten är det inte mycket bättre, även om landsbygd ofta skildras mer brutalt på film. Min mormor och morfar bor på den absoluta landsbygden i Östergötland, i en liten, liten by med ett stort jordbruk och den krokiga länsväg 134 som närmsta grannar. Knappt en och en halv mil därifrån ligger närmsta samhälle med ett invånarantal på max 4000. Det är då inte mycket liv i denna östgötska by, och jag fasar för varje gång jag tvingas åka dit. Jag dör halvt av tristess varje gång jag gästar dem. Men, jag måste ändå påpeka att det är bättre med en pytteliten by än en halvliten håla, exempelvis det för mormor och morfar närmsta samhället. I hålan finns det fler människor och är djupt nere i misären exempelvis. Dessutom känns det som klientelet är ett annat i den lilla byn än i hålan. Medan hålan till stor del består av personer som aldrig har orkat ta sig därifrån, kan byn inte helt sällan bestå av personer som aktivt sökt sig dit, min mormor och morfar är ett bra exempel. Eller som min mamma uttryckte det en gång (för hon bodde minsann i den lilla byn som ung): När killarna i hålan fyllde 15 försämrades deras kondition drastiskt, då de började använda moped hela tiden. Misär, blandat med en stor dos WT kallar jag det för. Även runt lite större städer i Sverige kan man hitta den här typen av hålor som jag så gärna håller mig borta ifrån. Jönköping är inte förskonat. För ganska exakt två år sedan (så när som på två dagar, om det ska vara korrekt rätt) började jag i en månads tid någorlunda regelbundet besöka en av hålorna runt denna stad. Det var verkligen extremt dött där kan jag säga utan att tulla på sanningen. Inte för att det inte är speciellt livat på Ekhagen heller, invånarantalet överensstämmer väl hyfsat med hålan i åtanke. Men, här på Ekhagen är det skog åt ett håll istället för tre (och det fjärde är väl mest en smal väg därifrån), här kan man hela tiden höra ett svagt brus av trafik i bakgrunden, här har vi inga ladugårdar, här har vi bara en kyrka (Vad är det egentligen med hålor och en kraftig ansamling av kyrkor? Öppet mål för en dräpande kommentar om koppling mellan religion och misär på landet, men jag hoppar det tror jag) och här tutar inte tågen som passerar av ren slentrian. Man får helt enkelt inte en känsla av misär här, till skillnad från hålan jag för två år sedan några gånger besökte.

Köpenhamn nämnde jag i början av detta inlägg. Vissa av kvarteren närmast Hovedbanegården är sprängfyllda med ren misär. Nöjer man sig inte med gormande dödsknarkare inne i stationsbyggnaden eller svenska missbrukare som försöker tigga ihop till en tågbiljett tillbaka över bron, så kan man bara vandra tvärs över gatan och sedan gå längs med Istedgade. Där snackar vi misär. Ovårdade män som dricker öl i någon port medans deras kamphundar blänger ilsket på förbipasserande. Unga, översminkade kvinnor enbart iförda en kort kjol, en topp med en urringning som inte lämnar mycket åt fantasin samt lackskor med tillhörande brutalt höga klackar, allt i grälla färger. Vanvårdade barer som trängs med porrklubbarna om den kommersiella ytan. Män som kommer fram och undrar om man kan "spare några kroner". Och så vidare, och så vidare. Misär av detta slag tvivlar jag allt på att man kan skåda i Sverige.

På den här banan skulle jag kunna fortsätta länge och väl. Djurtransporterna jag tyvärr har råkat se köra förbi på E4:an när jag cyklar över motorvägsbron till skolan. Misär. Kinesisk adoptionsindustri. Misär. Campingen på Sweden Rock Festival enligt den offentliga utredningen jag bläddrade i på mitt sommarjobb på Domstolsverket förra sommaren. (Självvald) Misär. De blåas politik enligt de röda och vice verca. Misär.

Allt det här skiter jag fullständigt i i kväll och i natt. Det är, eller känns så nu åtminstone, mycket värre att av artighetsskäl vara med på en förfest då värden fyller 18 dagen till ära, för att väl där bara beskåda de övriga gästerna dricka sig salongsberusade medan man själv sitter och tittar på. Självfallet ska man vara den enda i sällskapet som ej har uppnått myndighetsåldern, så när de andra åkte vidare mot krogen åkte jag kvart i åtta hem. Det här, tillsammans med en mängd andra händelser som helt sonika är tillfällen då min ålder (eller brist på) har hindrat mig, både rent lagmässigt och händelser orsakade av att mina föräldrar fortfarande besitter makten, gör mitt liv just nu till misär långt värre än mina tidigare exempel. Visst, det är fler som fyller år sent, men inte har alla de föräldrar som titt som sätt tar rent elaka och orättvisa beslut. Som tur är har jag en familj, och framför allt en lillebror, att ta ut min ilska på.

Så ja, medan de andra roar sig på krogen sitter jag på mitt rum och lyssnar på Hello Saferide samtidigt som jag sjunker in allt djupare i Farmville, för att ha någonting att göra i min misär. En månad till behöver jag stå ut, sedan efter mitt livs mest långsamma månad kommer det sjävklart bli ett enda antiklimax. Varför skulle det helt plötsligt bli bra och roligt när det lika gärna kan fortsätta i den här negativa spiralen?