Historien upprepar sig

Minns ni mitt inlägg om namn? Om inte kan det läsas här. Igår var det hur som helst skolfotografering, och jag kände mig minsann högst stilig i min fakking skjorta. Precis som de föregående elva åren var det även denna gång porträttfotografering som avslutade fotografisessionen. Och kan ni tänka er, ännu en gång lyckades en fjäskig tjej kuppa till sig att vi skulle börja nedifrån på listan, precis som jag nämnde i mitt förra inlägg. Numera är jag visserligen inte sist, men då klassen å andra sidan är större på gymnasiet bidrar min placering näst längst upp på klasslisten till en total längre väntetid, även om den marginellt är procentuellt mer fördelaktig.

Idag var det dags igen för en återgång till det förflutna. På högstadiet kan jag inte påstå att konkurrensen skolmässigt var allt för stor, utan allt som ofta var det jag och min anständiga allmänbildning som fick svara på lärarens frågor. På dagens lektion i Historia A, den fjärde totalt i gymnasiet, uppstod ett scenario kusligt likt min högstadietid. Årtal efter årtal, regent efter regent, det var i princip bara jag som kunde svara på frågorna om dem. Efter ett tag började det bli jobbigt, så jag försökte låta bli att räcka upp handen för att se om någon annan också ville visa sina kunskaper. Men icke, till slut kände jag mig nödgad att svara än en gång. Och sådär rullade det på under i stort sett hela lektionen. Therese lärare undrade om det var bara svensk historia som intresserade mig, eller historia i allmänhet. Inget av dem skulle jag vilja påstå, jag har mestadels memorerat det vi lärde oss på mellanstadiet. Medelkunskapsnivån i klassen kan jag för övrigt inte klaga på (men även Tibet har sina dalar), så jag blev allt förvånad må jag säga. Inte heller vill jag ha en stämpel som blivande historiker, så jag är inte helt positiv.