Noir désir

I helgen uppenbarade sig kanske det allra säkraste hösttecknet, då jag efter några kalla nätter de sista veckorna pillade in ett täcke i mitt påslakan. Enligt kalenderdefinitionen har det varit höst i drygt en månad, då höstens inträde sammanfaller med septembers. Enligt den meteorologiska definitionen har jag ingen aning om hur länge det har varit höst, om det ens har hunnit bli det, men "Meteorologiskt är det höst när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader" (för övrigt vill jag gnälla på SMHI här, då de på sin egna officiella hemsida har missat att påpeka att den aktuella medeltemperaturen måste hålla i sig fem dagar för att en ny årstid ska räknas). DN brukade tidigare tillhandahålla en finfin statistik över detta på sina vädersidor, där man på en karta över Sverige kunde följa årstidernas olika bataljer när det började bli dags, allt oerhört pedagogiskt med färgglada fält som tydliggjorde var våren hade sitt starka fäste, var sommaren var på frammarsch och så vidare. Olyckligtvis verkar de ha slutat med den statistiken, för jag har inte sett röken av den på åtminstone ett år. Således har jag ingen aning om ifall det meteorologiskt (och då även vetenskapligt) är höst eller sommar här, alltså får jag helt enkelt lita till mina egna definitioner. Och det är alltså här täcket kommer in i bilden. Ogillar att ha det för varmt när jag sover, men någon gång blir det ohållbart och nu vill jag alltså därför påstå att hösten har inträtt.

Enligt raden med lönnar vid Ekhagsskolan, som jag passerar två gånger åtminstone varje vardag, har det dock varit höst i några veckor, då dess löv den senaste tiden helt enligt biologins lagar börjat skifta i lika många färger som billigt, importerat öststatsgodis fullproppat med ADHD-framkallande azofärgämnen. De lönnarna fyllde en stor funktion under lågstadietiden. När dess frukter inte figurerade som näsor eller helikoptrar, fick vi snällt plocka blad som vi sedan utförde något enkelt pyssel med, för att sedan ackompanjera pysslet med en lågkvalitativ höstdikt sprängfylld med nödrim. Väggarna i klassrummet fick en ny dekoration, samtidigt som jag om möjligt kände mig än mer understimulerad (det kanske jag går mer in på i detalj en annan gång).

Enligt mitt humör är det definitivt höst. Visserligen har jag varit butter sedan mitten av augusti, men det har inte precis blivit bättre av det allmänt gråa och trista vädret. Hösten i år har varit ovanligt grå mentalt för min del. Det kommer den garanterat vara lagom till att vintern tar över enligt kalenderdefinitionen, då december inträder dagen efter min födelsedag. Det innebär i sin tur att jag helt plötsligt får ett acceptabelt alternativ till vad jag ska spendera mina helger med. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge, men det är fan inte kul att studera de som har bättre könummer. Nu sitter jag mest med ett konstant sug efter bättre fermenterad rökbar tobak, pluggar alldeles för lite och konstaterar att de sista 50 dagarna kommer bli långa. För två år sedan, vilket är hur långt mina minnen angående detta sträcker sig, var hösten för ovanlighetens skull allt annat än grå. Inte så kontrastfylld, precis som i år, men efter en ljus start blev den sakta men säkert bara vitare och vitare. Stagnerade visserligen något på slutet, men kalendermässigt höll mitt bländande humör i sig hösten ut. När vintern precis hade anlänt blev det dock en enda stor kraschlandning, och kontrasten mentalt blev som en ickediagonal förflyttning med kungen i schack. Än idag kan detta orsaka en del mörka blickar och elaka tankar från min sida, även om jag lite retligt är kluven. Förra året var en enda stor katastrof. Precis som i år var det väldigt grått till en början, riktigt deprimerande grått. En hemmafest med naiva inbjudningar och en dörr som glömdes öppen senare, sen var jag bra mycket mer djupt nere än den föregående vintern. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar ens vara i närheten av så arga och besvikna de var då. Det är inte förrän den allra senaste tiden Patrick har vågat sig fram igen, om man säger så.

På tal om mina föräldrar, jag ska göra mitt bästa för att låta mitt humör gå ut över dem. De var ju trots allt de som sådde fröet till humöret, och plantan såg dagens (nattens) ljus när jag tack vare deras rent ut sagt elaka beslut trängdes i en stillastående buss på E4:an medan Thorsten, Björn och Olof fortfarande roade sig i Malmö. Så indisponibel som möjligt när det behövs hjälp ska jag vara. Det har jag visserligen tänkt vara i snart två månader, men har inte riktigt kommit igång än. Vill jag vara riktigt hemskt elak kan jag onekligen vara det å det grövsta, får se vilka delar av min repertoar jag tar fram.