Do you see me? I can see you!

Ahlen sitter i detta nu hemma och går ner sig djupt, djupt i sin ensamhet. Hade han bara varit född nio veckor och fem dagar tidigare hade han kunnat hänga med ut på krogen med de flesta värda att umgås med. Men nej då, det passade visst inte.

Fast jag är inte bitter, det kan väl inte vara så kul ändå att umgås med trevligt folk, varför skulle det vara det egentligen? Bra mycket roligare att blogga, for helvede!


Och nu kommer en massa sentimentalt, nostalgiskt och kryptiskt dravel, som ni egentligen kan hoppa över. Jag håller officiellt på att bli idiot. En gång är ingen gång, som det heter, men två gånger är, ja, två gånger för mycket. Och när det eventuellt riskerar att bli två gånger två gånger, det vill säga fyra gånger, då är det katastrof. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig något av mina tidigare fadäser, men icke sa nicke. Självklart ska jag tillbaka mot mina gamla träsk, där jag höll på att fastna mer eller mindre rejält senast. En kombination av idioti, nostalgi och att mitt minne utelämnar en drös viktiga detaljer tror jag bestämt är den beryktade boven i dramat. Man skulle ju kunna säga att jag ser ljuset, men det är inte positivt nu. Helvete.