Unt läuft

Den där nyligen nämnda ovanan att gå runt och prata med sig själv, den lär nog sitta kvar ett bra tag till. Som tur i oturen är den relativt snäll i sammanhanget, även om det börjar bli lite obehagligt när jag ljudligt övar på "det danske stød" på väg hem från bussen. Mer skrämmande är när jag i stället börjar gå igenom vad jag sagt vid diverse tillfällen och hur jag skulle kunna ha sagt det bättre, eller varför inte extremfallen då jag planerar vad jag ska säga dagar, ja till och med veckor i förväg. Det kan visserligen fungera som en bra varningsmarkör, men det kan knappast anses vara okej. Jag anser inte det. Samma sak gäller när jag börjar analysera friskt utan den minsta grund att stå på, allt kanske inte har en underliggande betydelse...