Det kunde vart jag

Först och främst vill jag poängtera att medan jag skriver det här är jag satan full som fan, vadr god att ha överseende med detta!

Det kunde vart jag. Så lyder ett utdrag en låttext av den inte särdeles kända men dock oerhört produktiva artisten Alf. Jag skulle vilja påstå att den passar perfekt in på min kväll i kväll (upprepning, fint ska det va!) på massor med plan. Det kunde vart jag (fan inte korrekt rätt svenska, men det är ju för fan ett citat), men för en gångs skull får jag nog säga att det är tur att jag fyller år sent. Annars hade det vart jag förr eller senare. Nu kan det det bli så senare, det förnekar jag ej, men inte nu ikväll. Inte okej någonstans! Det kunde vart jag (more likely, om man får svänga lite fint med språken och samtigt höja sig till ksyarna), men då hade jag högst troligen fått reparera en bekantskap, en djup vänskap samtuidgt som jag hade fått börja om från början (lite som att kalka sura sjöar, blir jävligt bra för stunden, men man msåte gå till botten med problemet för att få ett slutiltigt stopp, nä kanske inte en eminen jämförelse precis). Det hade absolut nte varit okej någon som helst stans. Dra helvete säger jag (eller skriver måhända). Nu är det egentlige jag ändå, samtidigt som det inte alls är jag (helt och hållet en definitionsfråga). Jag kan, samtidigt som det både är och inte är jag, inta en så kalölad övervakande roll och vara stöd till de andra, som det verkligen är ikväll. Jag år högst nyfiken vad det beror på ärligt talat, normalt sett är det alltid jag. Troligen har det som tidigate nämnt med tid att göra, jag har helt inte haft ordentlig tid på mig för att det ska bli jag, på gott och ont (men framtför allt ont, det är ju ändå Ahlen den blyge vi talar om). Istället får jag ta fram min stora arsenal av medlidande, vilket det sannerligen är rätt itllfalle för. DEt var ju trots allt inte så mycket jag som de andra. De andra, som jag egentligen tänker likadant som, såväl nu som alla andra gånger. Skillnaden är att jag knaopt har bhunnit bpörja tänka denna gång, till skillnad från de andra. DEssutom har jag intalat mig negativa tankar som fan för att sänka förhoppningarna lite jlagom, negativa överraskningar är inte okej någonstans, sanna mina ord. Positiva tankar hjälper allt som oftast, så Sounds imorgon (elloer idag nu när jag skriver), SOunds på Popadelica,m Kent i vår och lite annat smått och gott hjäler sanmnerligen en hel del. troligen var det delvis därför det inte var så mycket jag, utans snarare de andra.

Det kune som sagt vart jag, det var jag i sma veva, men framför allt var det de adnra, dock inte på alla planl. Jävlar vad filosofisk vad jag känner mig nu, meb det är vara fylleskrift, kom ihåg det. Visst stämmer det jag skriver ,men se lite mellan fingrarna så där lite lagom.


Och till sist:

Ahlen, den riktiga och blyge och lite allt möjligt, välj vad ni tyckjer passar bra, vandrade hem från bussen ikväll (No shit Serhlock!). På väg hem mötte han tre fjortisfylletjejer som var lite lagom högljudda som bra fjortifylletrjejer kan vara. "Vem är det?" hörde han de viska lite lagom högt när de började närma sig, och redan då kände Ahlen vilket klientel han hade att göra med. Inget angenämnt så att säga, inte ens i de mest desperata ögonblicken (som blir fler och fler, olyckligtvis) i hans liv. När fjortisfylletjejerna passerar, utbrister en av dem satan spontant och fyndigt som fan: "Hola, mon amor". Det var inte olkej någonstans, för de andras humör hade börjat smitta av sig en smula även om det var de andra och inte Ahlken. Eftersom Ahlen är så satanst mogen så gick han het sonikao inte resten av vägen hem, anslepades på den medelmåtiga spanskan (det var då inga infödda så att säga), och täbkte någit i stil med "Olla? Ja då, det gör jag gärna, förnedrar er fjortisfylletjejer har jag då inget emot, det är det enda ni förtj'nar. Fan inte okej alltså." och så vidare. Får väl be om ursäkt för det sista, men även mina brutal fylletankar förtäjnarar en plat shär, även om jag snog bör vara sparsam med dem för att skydda eventuella känsliga läsare (nu ,lär ju inte pingstvä anner och sådant patrask läsa här, men man vet aldrig (förlåt om någon pingsvän tog illa upp - jagä rfull som fan)).

Jagär ändå positiv, till skillnad från stackars de adnrea. Jag ska ju de fakking the SOundsimorgon, med sny7ggmaja och såna grejer. Fan ingen kommer någinsin i närheten av fetingsnyggmaja, så det är chioll. Maja 'är väl allt jag behöer, räcker med att skapa en bild så kan jag leva lycklig. Varför ha något reellt när man kan ha imaginära grejer som funkar lika bra (Matte E)?