IChO, en kort summering

Ahlen mäktar härmed med att skriva en kort summering av hans tid i Cambridge. Blir inget i klass med min resumé av förra årets Frankrikeresa, det orkar jag helt enkelt inte. Här kommer det framför allt vara en del små noteringar från de tio dagarna, längre historier (och det finns det gott om) gör sig bäst verbalt i det här fallet.

Först och främst kan jag ju påpeka att jag är högst tillfreds med mitt resultat. Inte allt för oväntat blev det ingen medalj, utan jag mäktade med en fin 207:e-plats av 250 möjliga. Ungefär lika oväntat var det att de tre sist placerade deltagarna var från Kuwait (ett arabland), och även deltagaren som var sexa från slutet kom därifrån. Sedan kan man säga vad man vill om laborationsprovet, speciellt bra gick det inte för min del (spilla massor, stressa massor, slarva massor). Men, även om jag hade gjort en superlabb med svenska mått mätt hade det blivit tufft att få medalj, så jag grämer mig inte allt för mycket. Teorin är jag nöjd med, där fixade jag i princip allt jag kunde fixa, och dunkade nog in några gissningar med. Det bådar onekligen gott inför Japan/Tokyo nästa år, om det nu blir något vill säga. Allt kan hända i rymden.

Proven kändes dock mest som en formalitet, framför allt var det oförskämt roligt att umgås med allt trevligt folk från hela världen. Det är ju inte varje dag man har livs levande danskar, tyskar och ryssar i närheten på samma gång. Och norrmännen kan man inte säga ett ont ord om, där snackar vi ett gäng glada lirare som visste hur man njöt av livet. Nu känner jag att att jag oundvikligen glider in på allt jag upplevde med dem, vilket i princip innebär kvällarna efter att proven var avklarade om vi ska ha en underhållningsfaktor som är anständig. Det är dock synonymt med historier som verkligen bör berättas för att de inte ska tappa något enormt, så det skriver jag inget om här. Jag fick åtminstone snakke dansk!

Jag är för övrigt enormt sugen på att plugga i Cambridge efter gymnasiet, det verkade så mysigt där, och arkitekturen var makalös, och man tillhör ett college som är som en stor familj och så vidare. Cambridge kändes som en bra stad att förlägga olympiaden i, till skillnad från exempelvis nästa år i Tokyo så var det gångavstånd till verkligen allting. Det var sannerligen optimalt när det gällde kontakten med andra länder.

Min mobiltelefon är synonym med min väckarklocka. Mobiltelefonen blev beslagtagen direkt för att stävja fusk. Istället fick min iPod figurera som väckarklocka, den piper lågt i en sekund ungefär innan den tystnar. Därför fick jag ta hjälp av vår guide Martin, som vänligt nog knackade på dörren varje morgon tills jag bekräftade att jag var vaken.

Man kände sig lite som en kung, eller högt uppsatt politiker, eller något liknande under olympiaden. Allt nödvändigt var betalt under hela tiden där, maten höll hyfsad klass, vi fick äta middag inne på ett världsberömt museum i London (i salen på denna bild), vi fick finfina studentrum (enkelrum till och med) som definitivt höll hög klass, där sängarna bäddades varje dag och allt annat som kunde bidra till en känsla av ett hyfsat hotell, massor med mer eller mindre intressanta utflykter fick vi åka på. Och framför allt: vi fick tillstånd att ignorera "Don't walk on the grass-skyltarna" på fakking Kings College! Det var tio dagar i kanske inte lyx, men väl hög standard, och det var gratis. På tal om hög standard, jag kände mig högst stilig i kavaj och slips. en av danskarna tyckte till och med att min slips var snyggast av alla under avslutningsfesten, och han gillade inte att jag tog av den för att försöka hålla värmen under hyfsad kontroll.

Åtminstone en av de svenska deltagarna verkar ha hittat hit, eftersom min blogg råkar vara en av de första sökträffarna i Google om man söker på "Kemiolympiaden" (nej, det är inte alls någon koppling mellan Google och Blogspot...). Därför tar jag det säkra före det osäkra och skriver enbart positiva saker här om mina före detta lagkamrater. Leif var duktig och fick medalj. Micke var nästan lika duktig och fick också medalj, brons till båda. Och Mengxian var trevlig, hade eminent dialekt, delade delvis min humor (Yngve, någon...?) och hade kanske den vettigaste synen på alkohol av någon jag har träffat i vår ålder.

Undre lördagen genomled jag kanske den värsta bakfyllan i mitt liv. Inte för att jag mådde som sämst, det har onekligen varit värre. Däremot, de gånger jag har mått sämre har jag kunnat bädda ner mig i min säng hela dagen och varva det med brutala mängder rostade mackor med smör och liggande duschar på 45 minuter. Den här gången var jag tvungen att vandra ett antal timmar i centrala London, åka på kvalmiga bussturer, åka på kvalmiga tågresor, och åka i en kvalmig tunnelbana. Resans varmaste dag var nog just under lördagen, kanon. På kvällen var det fortfarande så illa att det blev bio istället för mera festligheter, som en liten tröst blev iallafall bion och onyttigheterna som följde betalat av olympiaden.

Till sist, pappas kamera var inte min kompis (den är tydligen ingens kompis fick jag veta när jag kom hem). Alla bilder var överkompenserade med toner i färgen rosa, bilderna fick dessutom en mörkt rosa kant längst upp, och kameran var tydligen inställd på att ta bilder i storleken 0,3 megapixlar istället för det betydligt bättre 4,0. Det har verkligen blivit ett hästjobb i Photoshop för att få fram anständiga resultat att visa upp.

Litet exempel:


Före:
Efter:

Så, nu är det bara att söka upp mig om ni orkar genomlida mig berättandes det mesta av det intressanta som hände under olympiaden. Avslutar med den officiella reseberättelsen som jag har knåpat ihop till svenska kemisamfundet, eller vad det nu heter.

En mulen lördag under andra halvan av juli avreste fyra förväntansfulla ungdomar mot Förenade kungarikets huvudstad London. Det var dock inga vanliga ungdomar, tvärtom, de hade alla kvalificerat sig för den internationellt ansedda tävlingen som i det svenska språket heter Kemiolympiaden. Man skulle kunna påstå att det var eliten inom kemi bland svenska gymnasister som efter landning på Heathrow reste vidare mot den anrika universitetsstaden Cambridge, där tävlingen skulle gå av stapeln. Det här var första gången ungdomarna sågs på drygt en månad, bara dagar in på sommarlovet hade alla deltagit i ett högst eminent och tillika obligatoriskt träningsläger på Chalmers, allt för att maximera svenskarnas chanser i själva tävlingen.

Efter upp mot ett halvt dygns resa, som bland annat inkluderade tre timmars väntan på Kastrup på grund av resebyråns mer eller mindre ologiska bokningar, kunde de fyra ungdomarna tillsammans med sina tre mentorer äntligen konstatera att de hade anlänt till Cambridge och dess järnvägsstation. En guide av engelsk nationalitet vid namn Martin väntade på dem inne på stationen, och han lyste genast upp tillvaron med hjälp av sin obligatoriska guide-tröja av bländande gul kulör. Annars bjöd inte lördagskvällen på något spännande av kraftiga mått, förutom att de för första gången fick dinera i den väl så funktionella matsalen tillhörande University Centre. Deras välartade grannar norrmännen uppenbarade sig även för första gången.

Söndagen var nog det som skulle kunna kallas för den första riktiga dagen under deras vistelse. Dagen började med en invigningsceremoni av varierande seriositet, fortsatte med lunch av karaktären ”plocka allt du tycker verkar gott från vårt gigantiska utbud såvida du orkar köa i en dryg halvtimme”, och därefter blev de guidade i och runtom Cambridge och fick bland annat beskåda ett gäng gamla klassiska college vars vapensköldar säkerligen pryder ett och annat vykort runtom i världen. Dagen avslutades än en gång med att de fick beträda University Centre för att äta middag.

Måndagen bjöd till stora delar på så kallade medeltidsaktiviteter, som bland annat inkluderade långbågsskytte och rovfågeluppvisning. De flesta av deltagarna hade troligen tankarna på annat håll, då de säkerligen med varierande grad av nervositet tänkte på morgondagens laborativa prov. Ett prov som de fick sämsta tänkbara uppladdning till, då frukosten som skulle hålla dem mätta fram till sen eftermiddag bestod av snabba kolhydrater i form av chokladfyllda croissanter, wienerbröd, diverse muffins samt brutala mängder apelsinjuice. Det fem timmar långa provet var av överkomlig svårighetsgrad, även om mängden moment bäddade för små men ack så fatala misstag. Somliga kunde säkert dessutom instämma i att tiden var en smula knapp. Men skam den som ger sig, vid det här laget var det ju trots allt 60 procent kvar av totalpoängen att slåss om.

Den mesta tiden under onsdagen spenderades med en mer eller mindre obegriplig tävling, där startordningen under loppet med den lokala gondolvarianten i stadens flod verkade avgöra det mesta. Nervositeten kändes mer påtaglig under denna dag, då mer stod på spel under morgondagen än gårdagen, och då det teoretiska provet framför allt inte var lika generöst med bortförklaringsmöjligheter. Även till detta prov var frukosten lika usel, att jämföra med de andra dagarna då proteinrik, klassisk engelsk frukost var modellen. En förmildrande omständighet denna dag var att de åtminstone fick förtära saker under detta prov, något som sällan rekommenderas i laborationssalar (och när man betänker hur laborationsbänkarna såg ut redan efter en timme under det laborativa provet var det nog bäst att den bestämmelsen gällde även då). Provmakarna blandade och gav, och resultatet blev ett prov som antagligen de flesta kan hålla med om höll en högst varierande svårighetsgrad.

Efter provet kunde alla deltagare för första gången andas ut på riktigt, nu fanns det helt enkelt inga fler sätt att påverka resultatet på. En så kallad Reunion dinner blev det samma kväll, på Natural History Museum i London i en stor sal som bland annat inhyste ett dinosaurieskelett modell större. Kommande dagar kunde bland annat erbjuda en höghöjdsaktivitet och en resa till London, där varje lands deltagare inklusive guide fick så mycket som 100 engelska pund att dela på. Under kvällarna umgicks även deltagarna generellt mer över landsgränserna, när de inte hade samma behov av att vara pigga och alerta på morgonen som innan proven. Säkerligen knöts det många nya vänskapsband under dessa kvällar.

Och så kom söndagen, dagen som antagligen alla hade väntat på med spänning. Dagen då det skulle vara avslutningsceremoni, med tillhörande medaljutdelning. För Sveriges del blev det ett relativt gott facit, i och med två bronsmedaljer till Leif Schelin respektive Mikael Twengström. Ett resultat som var mycket bättre än på många år. Därpå var det avslutningsmiddag, där det bjöds på mat som hade gjort många gröna av avund. Lite dans till tonerna från ett coverband avslutade den sista kvällen för detta års olympiad, och de flesta deltagarna kunde antagligen lite vemodigt konstatera att det nu var över.

Det alla delaktiga troligen kommer minnas bäst, är antagligen inte de totalt tio timmarna prov, utan alla enastående aktiviteter där gruppmedlemmarna absolut inte kom från samma land, allt umgänge med folk från hela världen, och också möjligen den oerhört vackra arkitekturen i Cambridge. Somliga påstår säkert att det är minnen för livet. Undertecknad är benägen att hålla med om det.

Dxxxx Axxxxxxxx, å det svenska lagets vägnar.