Brian looked for love, but I want more

Det här blogginlägget ska handla om namn. Dock inte vilka namn som helst, utan mina egna högst stiliga. Som de flesta av er läsare säkerligen känner till, är Ahlen inte mitt riktiga namn. De tre första bokstäverna sammanfaller dock med de tre första i mitt efternamn, och på så sätt skapades mitt smeknamn en gång i fjärde klass då det var opraktiskt med två stycken David i fotbollslaget. Min plats i hierarkin var inte lika hög, och därför blev det helt enkelt jag som fick byta. Inte mig emot, Ahlen var definitivt ett uppköp då smeknamnen överlag i den åldern håller låg kvalitet. Ahlen däremot, det håller än, och jag trivs alldeles utmärkt med det. Jag avundas då inte dem som fortfarande sitter kvar med sina smeknamn från första klass, även om de flesta har fått dem utbytta på senare dagar så vitt jag vet. Några kanske inte hade några gamla vänner med till högstadiet eller mer troligt gymnasiet som jag hade, det skulle annars vara ett effektivt sätt att utplåna smeknamn annat än i sin gamla bekantskapskrets.

Ahlen, det är verkligen förknippat med mig. Förutom släkten, vänner till mina föräldrar och en del lärare, är det ytterst, ytterst få som faktiskt säger David. På högstadiet fanns det till och med flertalet lärare som hakade på trenden med Ahlen, numera är det bara den eminenta Pelle som har uppfattat allt korrekt rätt. Jag själv tänker på mig betydligt oftare som Ahlen, och lystrar nästan inte till David längre i de flesta sammanhang. Presenterar visserligen mig fortfarande som David, men det hör till allmänt hyfs helt enkelt. Dessutom undviker jag massa onödiga frågor om folk får för sig att Ahlen är mitt riktiga namn, de får helt enkelt inse de själva. Gör de inte det, är de kanske inte heller värdiga att använda Ahlen.

Kan bidra med en liten episod från högstadiet på den högst mediokra Kungsängsskolan ("Får du G är vi nöjda!"). Minns jag rätt utspelade den sig så sent som i nionde klass.

Kille i parallellklass: Ey, Ahlen, vilket land kommer du ifrån?
Jag: Öh, Sverige...
Kille i parallellklass: Men asså, Ahlen, det är inte svenskt!
Jag: Nej, men jag heter inte Ahlen.
Kille i parallellklass: Va, heter du inte Ahlen, vad heter du då?
Jag: David.
Kille i parallellklass: Vaaaa, heter du David? Aaah, shiiiit, jag visste inte! (Vill inflika ett "På gud" i den sista meningen, men det känns som en efterhandskonstruktion skapad av schablonbilden av en stereotyp elev från Kungsängsskolan)
Jag, väldigt tyst för mig själv: Nej, jag märkte det...

Så ja, mitt smeknamn är alltså väldigt förknippat med mig. Presenterar jag mig när någon närmare vän till mig är med, får jag alldeles för ofta en undrande blick från alla närvarande vänner, och inte helt sällan ett "alltså, vem är David egentligen?". Inte verkar mitt medlemsskap på Facebook ha bidragit med mycket heller, trots att det är första internetsidan där jag för en gångs skull får heta David.

En nackdel ser jag med smeknamnet, och det är att dess sammansättning gör att det kommer långt fram i allt som sorteras i bokstavsordning. Detta blir framför allt påtagligt när det gäller kontaktlistor i mobiltelefoner, för såvida en vän till mig inte känner någon Adam, Agnes, Adolf, Abel eller Agaton, så hamnar jag troligen först. Nu vill jag att ni gör ett litet experiment. Ta upp er mobiltelefon, och tryck på menyknappen sex gånger. Har ni en någorlunda modern mobil från Sony Ericsson (och säkerligen från andra tillverkare med) bör ni vid det här laget vara vid er kontaktlista. Trycker ni en gång till väljer ni att ni ska skicka SMS:et till personen längst upp, och sedan krävs det ytterligare ett tryck som bekräftning. I min kontaktlista ligger mitt eget mobilnummer längst upp under "Inget namn", sopm en liten spärr. Alla mobiler har inte denna spärr. Det fick jag erfara en kväll, då totalt hela 17 blanka SMS från Julia trillade in med jämna mellanrum. Det var kul de tre, fyra första gångerna telefonen vibrerade, men det kom snabbt en brytpunkt.

Annars har vi klassikern från Samone. Hon hade enligt egen utsago bråkat lite grann med sin dåvarande pojkvän. I sömnen får hon uppenbarligen för sig att skicka ett SMS till honom angående detta. Kruxet var bara att hon i sitt sovande tillstånd aldrig förmådde sig att leta upp hans namn i kontaktlistan, utan tog första bästa. Och vem kom då SMS:et till?

Det krävs ingen större logik för att inse att man blir förvånad när man vaknar upp på morgonen och läser det här:

ser bara väntigt. Kan inte slutl på frih.z fan vilket rutten rum jag var då!!!

Mest förvånad blev nog ändå Samone själv trots allt, med all rätt. Jag funderade mest på om det var "Fritzl" hon försökt skriva. Och även om det gav lite spänning till vardagen, föredrar jag nog ändå SMS med någon form av substans i.


Som tidigare nämnt sammanfaller de tre första bokstäverna i mitt smeknamn respektive efternamn. Således hamnar jag även långt upp i så kallade klasslistor. Under gymnasiet är det faktiskt första gången jag inte är längst upp, något som jag alltså blev förärad med under hela grundskoletiden. Minns med blandade känslor att jag dock aldrig lyckades knipa åt mig "längst upp i skolan" under låg- och mellanstadiet. Ett antal båda äldre och yngre "Abbas" gjorde livet surt för mig. Under inflytande av min barnaktiga och ej fullt utvecklade hjärna smidde jag ett tag planer på hur jag skulle eliminera dessa naglar i ögat, vilket på så sätt skulle ge mig den prestigefyllda titeln som troligen bara den statistikfrälste Ahlen brydde sig om. Ingen av de tämligen lågkvalitativa planerna sattes dock i verket, vilket väl var bäst.

Att vara långt upp i en klasslista är väl sådant som borde ge en små fördelar, i form av att inte behöva vänta länge på saker när man går efter ordningen i denna lista. Så var inte fallet på låg- och mellanstadiet. Nästan varje gång, framför allt när det gällde porträttbilderna vid skolfotograferingen, var det alltid någon lustigkurre som kläckte ur sig "men kan vi inte gå nedifrån på listan, vi långt ner får alltid vänta längst". Alltid fick de sin önskan igenom, och den logiska följden blev då att det i princip alltid var jag som fick vänta längst. Till min förtret var det dessutom min i perioder stora antagonist som stod längst ner på listan; att gång på gång se honom kunna springa ut på rast först av alla, medan jag fick vänta längst på grund av bluffmakeri gentemot lärare och fotografer och allehanda löst pack, det var höjden av förnedring. Måhända var det inte ett strategiskt val att på lågstadiet låta den då understimulerade och följdaktligen oroliga Ahlen vänta till sist. Det insåg nog lärarna och fotografen när jag på slutet med jämna mellanrum "råkade" sticka fram huvudet bredvid mina klasskamrater precis när fotografen tryckte på avtryckaren, för att med kameran porträttera dem (självklart inte samtidigt).

På mellanstadiet hade jag lugnat ner mig, satt mest och muttrade i ett hörn över att även mina bästa vänner i klassen var långt ner på listan. I sjätte klass, om jag minns händelsen korrekt rätt, tyckte jag dock att det fick vara nog. När några av klassens fjäskigaste tjejer frågade om "det inte var deras tur att få börja, de som var långt ner på listan, de fick ju alltid vänta länge", då blev jag uppriktigt förbannad. Lugnt och sansat lyckades jag ändå tala om att så minsann inte var fallet, och visst blev det en glädjande seger när jag en gång för alla lyckades stoppa ett kuppförsök. Lite smolk i bägaren fanns dock, min antagonist gick inte längre kvar i klassen, och jag fick således inte glädjen att se honom besviken.

Nu har jag nog inte mer att förtälja, mer än att det hade varit en Brian som hade skrivit här ifall pappa hade fått sin vilja igenom. Jag funderar på vad namnet indikerar mest: WT eller dansk huligan? Eftersom pappa tog det efter Brian Wilson, förgrundsfigur i The Beach Boys, så lutar det nog mest åt WT. Precis som de klassiska WT-namnen Noel och Liam, skulle alltså även Brian vara efter en engelskspråkig musiker. David är nog ganska bra ändå, inte extremt alldagligt, men inte ovanligt i klassisk WT-stil heller. Fast Brian hade nog ändå varit relativt okej i jämförelse, jag hade väl stått ut. Det hade ju kunnat ha varit något av de utflippade namnen som är förärade med namnsdag i slutet av december (eller varför inte något av de tre namnen från Trettondagen?), de förekommer väl främst i Hassan-sketcher med homosexuella...