Hyckleri

Kallprat är allt ett djävulens påfund. Personligen ser jag överhuvudtaget ingen poäng med att prata med någon man knappt har någon kontakt med när det man säger helt saknar substans. Det är en sak när det är någon man känner, och träffar ofta. Då har jag absolut inget emot att låta käkmusklerna arbeta. Men när det är någon man exempelvis gick i samma klass som (eller ännu värre samma skola) för sex år sedan, och som man knappt pratade med ens då, då är det bara ett enda stort hyckleri att börja prata med varandra ifall man träffas. Att hälsa på varandra är väl acceptabelt, men där går min gräns. Sedan följer ofta, alldeles för ofta, frågor i stil med hur den andra personen mår, vad den andra personen går för gymnasieprogram, om den andra fortfarande håller på med det och det och så vidare. Inte bryr man sig om svaren på de frågorna, man frågar bara ur ren artighetssynpunkt. Jag skulle vilja påstå att jag har tröttnat så mycket att jag nästan helt har lagt av med ett svarande "Vad/Hur /.../ själv?". Jag brydde mig ändå inte för sex år sedan, så varför ska jag bry mig nu? Det slutar ändå bara med att någon kommer med ett påstående angående vädret alternativt hur pass trött denna person är. Helt, absolut helt oviktigt är det.

Tyvärr är just kallprat något som förväntas av dagens samhälle, annars blir det ju en så kallad pinsam tystnad, och det är ju alldeles vedervärdigt vidrigt. Självklart är man ju mycket hellre en hora och pratar med folk man egentligen skiter fullständigt i, och låtsas bry sig lite grann. Minns jag rätt har forskare kommit fram till att småprat tydligen är jätteviktigt för relationer. I så fall försummar jag gärna relationerna med personer jag inte bryr mig något om. Jag har inget emot att få en stämpel på mig som säger att jag skulle vara asocial och arrogant, det priset tar jag gärna. Så länge den stämpeln är osynlig för personer jag faktiskt bryr mig om rör det mig inte i ryggen. Och då är jag som sagt ändå en person som när jag vill kan prata för mycket (så när som på när det gäller kontakt med vissa individer tillhörande det så kallade täckta könet), vilket bland annat ett antal lärare bittert fått erfara genom tiderna. Men det är enligt mig helt enkelt ett enda stort hyckleri det här med kallprat med personer man inte bryr sig om, därav min avoga inställning till det.

Något som är minst lika illa är vänskap på Facebook. Att ha många vänner där har blivit en statussymbol enligt mina iakttagelser. Om fallet hade varit så att folk enbart blev Facebookvänner med personer som är ens vänner på riktigt, då hade jag kanske kunnat gå med på det. Men när det är som idag, när jag inte helt sällan får förfrågningar från personer jag aldrig träffat, då anser jag att hela statusgrejen urvattnas. Extremt häftigt att leta upp slumpmässiga personer och skicka förfrågningar, det kan ju till och med ge jobb i vårt sjuka samhälle. Har som princip att acceptera de flesta förfrågningar med några enstaka undantag, men jag skulle aldrig få för mig att skicka förfrågningar till personer jag skiter i eller inte ens känner. Också ett enda stort hyckleri i mitt tycke, jag har hellre få vänner på Facebook där jag bryr mig om de flesta än många vänner på Facebook och känner mig som en hora. Ursäkta mitt språkbruk.

Vilket är då anledningen till att jag skriver om detta? Börjar från början, och förtäljer att jag igår kväll var och såg på bio (utan att gå in på närmare detaljer kan jag berätta att det var Inglorious Basterds som jag förärade en titt). När filmen var slut vandrade jag och 2/3 av de övriga i sällskapet iväg mot bussen, som skulle gå ungefär fem minuter senare. På den korta vägen dit står det ett bord där folk delar ut bullar, kaffe och saft. "Sweet, bullar", var min första tanke, men sedan erinrade jag mig att jag hade ätit ett antal hekto konfektyr under min vistelse på biografen, så mer sötsaker var jag inte sugen på. Det var ju ändå troligen frikyrkliga som delade ut dem, så då kunde det lika gärna vara. När jag och mitt något reducerade sällskap precis passerar, hör jag någon som ropar "Ahlen!", varpå jag vänder mig om. Där stod en gammal lagkamrat från mina sista skadefyllda år av fotbollsspelande.
"Ahlen, hej! Kommer du ihåg mig? R***!"
"Ja, öh, hej..." Fan. Visst kommer jag ihåg dig R***, men den närmaste kontakten vi hade var troligen ifall vi någon gång hade duscharna bredvid varandra efter träningen, vi pratade aldrig någonsin med varandra, så jag ser ingen anledning till att vi borde göra det nu.
"Kom hit, vi har bullar och kaffe! E*** är här också!"
"Ja, okej..." Helvete, jag är ju för fan inte hungrig, min buss går snart, och E*** har jag inte heller pratat med på många år även om han är min granne... Men nu är jag visst fast
"Vad gör du här då?"
"Jag har varit på bio...Inglorious Basterds." Ärligt talat, bryr du dig ens? Sluta vara en hycklare och låt mig gå istället!
"Okej, nej den har jag inte sett."
"Den var rätt bra..." Men jag skiter väl för helvete i ifall du har sett den eller inte!

Vid det här laget hade jag hunnit fram till bordet där E*** stod.
"Hej granne!"
"Hallå..." Jo, nu passar det minsann. Briljerar ni för era vänner runt bordet med att ni känner folk?
"Ta lite saft!"
"Nja, öh, jag kan ta kaffe..." Tack, nu kommer det bli svårt att sova i natt.
"Okej, vad fan gör du här då?" (får poängtera att svordomen var i positiv mening från hans sida för att undvika missförstånd)
"Jag har varit på bio..." Men kan du inte bara fråga R*** istället som redan har haft ett förhör med mig ifall du mot förmodan bryr dig om vad jag gör här, men det gör du garanterat inte.

Gick därefter lite åt sidan för att hämta en mugg kaffe. En person jag inte kände delade ut dem.
"Ja, du skulle ha kaffe med va?"
"Öh, ja..." Fan, nu kommer jag fastna här rejält.
"Jaha, vad har du gjort ikväll då?"
"Jag har varit på bio." Men för helvete, ni behöver inte alla låtsas som om ni bryr er, kan ni inte bara låta mig vara och sluta upp med era hycklarfasoner?

Den okäna personen vände sig en kort stund till R***, och då såg jag chansen att snabbt smita därifrån med det blaskiga och alldeles för varma kaffet. Inte var jag trevlig och sade hejdå, hycklarfasoner är inget för mig. Björn poängterade när jag anlände till resten av det decimerade sällskapet som hade väntat på mig att jag såg besvärad ut, och det var jag minst sagt. Jag hyser helt enkelt en enorm avsky för den här typen av situationer, vilket ni säkert har insett om ni har läst så pass långt.

Undantag gör jag för personer jag inte känner men som verkar trevliga, oftast på fester. Då är det mer än acceptabelt att prata lite lätt med dem, för någonstans måste ju trots allt en eventuell vänskap börja. Vill tro att promillehalten inte har någon inverkan, för mina mentala gränser för vad jag tillåter och inte tillåter mig själv att göra förändras ytterst marginellt på fyllan. Kan ha att göra med min låga toleransnivå som gör att jag sällan får minnesluckor, och det är inte kul att komma ihåg allt ifall jag skulle göra saker jag inte gör nykter.

Kanske har jag varit ovanligt arrogant den sista tiden. Arrogansen släpper i så fall om ganska exakt 51 dagar. Fundera på den.