Feels like falling

Det oundvikliga närmar sig mer och mer. Det var väl slutsatsen jag kunde dra efter gårdagen. Jag är kluven. Jag förskjuter jämvikten åt olika håll beroende på vilket humör jag är på, och beroende på vilka delar av kroppen jag lyssnar på. Skulle det vara smart? Tveksamt. Finns det någon möjlighet att undvika det oundvikliga? Ja, kanske. Katten kan trots allt inte gå runt den heta gröten hur länge som helst, till slut svalnar den. Eller så griper jag bara ett halmstrå, även om det är lättare sagt än gjort. Det skulle onekligen vara bäst att undvika det oundvikliga, men jag kommer troligen inte klara av det i skarpt läge. Hoppet står väl till att det aldrig blir skarpt läge, att orden aldrig omsätts till handling. Varför, är den stora frågan just nu. Vad skulle poängen vara med det hela? Kommer jag någonsin fråga det? Nej (med reservation för att jag skulle vara aspackad när det oundvikliga sker, något som dock inte verkar vara ett krav).