Woke up one day with a song in my head

Just nu sitter Ahlen med sin jästluktande ficklampa i handen och funderar på vad den gör framme på skrivbordet, den ska ju ändå ligga i byrån tillsammans med pillerburken och min franska cigarrsamling. Just det, kort strömavbrott igår och jättemörkt i källaren, så gick det till.

Ahlen var nyligen sugen på ett stort glas kallt vatten innan sängdags. Äntrandes det nattsvarta köket erinrar han sig att han tog ett glas vatten även tidigare på kvällen, och efter tömning av detta placerade det fint på diskbänken gjord av något som skulle kunna liknas vid fuskmarmor. Nu såg Ahlen dock inte glaset på grund av att köket tillhandahöll lika mycket ljus som KD bidrar med vettiga åsikter. Noll. Nada. Rien. Absolutely nothing. Men. Det finns alltid ett men. Här inne i de mer urbaniserade delarna av landet har vi faktiskt elektricitet, så Ahlen tände helt sonika en av alla lampor i köket, lämpligt nog lampan ovanför tidigare nämnda diskbänk. Ve och fasa! Glaset var där, tyvärr stod det ett likadant glas ca två centimeter bort. Ahlen kunde helt enkelt inte veta vilket glas som hade använts av honom själv. Risken att välja fel var ungefär 50% (parametrar som att jag någonstans i mitt undermedvetna skulle kunna ha en liten susning om var på bänken jag ställde glaset går inte att ta hänsyn till), vilket är ungefär 50% för mycket. Inte för att jag har bacillskräck eller något liknande, men det handlar om principer. Det kunde ju ha varit broder Karl som hade druckit ur det felaktiga glaset, och han spelar ju för helvete World of Warcraft! Eller så kunde det ha varit mamma, som i så fall kunde ha smittat mig med sin glutenintolerans alternativt kolhydratfattiga diet. Eller? Inga risker värda att ta hur som helst. Det fick bli ett nytt glas ur ett av de vita blanka skåpen vars dörrar är ens skallbens värsta fiende när de är öppna istället.

Denna princip, vad är dess ursprung egentligen? Funderade ett tag, och mindes en väldigt gammal händelse från när jag var, vild gissning, 4,5/5,5 år och fortfarande levde rövare på Ulrikedals förskola i Lund. Det var sommar, därav de halva åren eftersom jag fyller år på vintern (eller väldigt sen höst om man ska vara korrekt rätt, fast jag tror på de meteorologiska definitionerna av årstid och inte gamla traditioner). Sommar innebar också att förskolan vissa veckor slogs ihop med den mindre förskolan på andra sidan den gigantiska gården mitt inne bland studentbostäderna. Att gården skulle vara gigantisk verkar dock bara vara en stor lögn från mitt ca 11 år gamla senaste minne från dagiset, gräsmattan som jag målar upp som ett gigantiskt grönt paradis med längd och bredd på hundratals meter verkar enligt Eniro bara vara drygt 30 meter tvärs över. Nu ska ni veta att det här var smärtsamt för mig att få veta, en stor illusion från min underbara barndom (sen flyttade jag till Jönköping...) bara krossades i detta nu. Jag måste besöka Ulrikedal snarat möjligt känner jag för att verkligen kolla så att Eniro har rätt. Nåja, allt känns väl större när man är 5-6 år och drygt en meter lång. Det här om gräsmattan var dock bara ett sidospår, ett av alla sidospår som jag så ofta fastnar på när jag ska förtälja något. De säger att jag är som Lennart... Hur som helst, förskolorna var tillfälligt ihopslagna på sommaren (mindre personal, färre barn i behov av omsorg), och när mitt minne utspelar sig skulle vi spisa lunch på min avdelning. Barn från båda förskorna beblandade sig så som fröknarna ville, här var det inte fri placering inte. Satt på en kortsida av bordet närmast lekrummet med de stora röda byggklossarna i kartong vill jag minnas, och hade en något större okänd kille på min högra sida (större inte bara till ålder utan även till storlek, fast jag var pytteliten på den tiden också). Då, innan jag flyttade till Jönköping och började skolan, drack jag fortfarande mjölk naturellt som måltidsdryck, och gjorde det även denna lunch. Sugen på en klunk mjölk sträcker jag mig efter mitt glas, som var märkligt långt åt höger. Hinner knappt börja dricka innan killen bredvid mig börjar gnälla på hur äckligt det var att jag drack ur hans glas (vilket det också var, mitt glas stod rakt framför mig men det passade inte att se det). Det slutar, har jag för mig, med att jag snällt får gå och hämta ett nytt glas med ny mjölk till honom, och det var nog då som principen att inte dricka ur andras glas grundlades hos mig. Det är alltid traumatiska upplevelser från barndomen, sanna mina ord.

Det stora mysteriet är dock att jag ens minns det här, vi snackar en händelse som jag aldrig har skänkt en tanke mellan då den utspelade sig och för ca 30 minuter sedan. Det mänskliga minnet är minsann fascinerande. Och som alltid då jag minns en händelse som jag inte har tänkt på sedan den inträffade i princip, så slutar mina tankar hos den av mig kallade suddgummiincidenten på mellanstadiet (alternativt sent lågstadium). Vi ska inte gå in på detaljer, men suddgummin har alltid varit hårdvaluta i skolans värld. Till skillnad från pennor har jag i princip alltid haft en konstant brist på suddgummin känns det som, så när man hittar ett överblivet någonstan slinker det lätt ned i fickan. Eller så har man bild på gymnasiet och länsar tillsammans med sina klassmedlemmar suddgummiförråden. Det kunde de dock ha, så luddiga och flummiga mål som de hade (plus att jag bara fick VG trots mina "makalösa" teckningar). Trots den systematiserade stölden försvann suddgummina från mitt pennfack som i ett nafs, det gör aldrig pennor märkligt nog. Såvida vi inte pratar de tjugotalet pennor som mystiskt följde med från IKEA och på något vänster hamnade i ett pennfack i mitt skåp på Kungsängen. De var borta från pennfacket på drygt en vecka efter ungefär 20 utlåningar av i princip lika många pennor.

Nu ska jag dock lägga ner mina vassa skribentfingrar för kvällen, medan jag fortfarande håller en någorlunda hög nivå och är hyfsat pigg. Nu ska jag sova och drömma om att jag åtminstone nästan är som Gammal Hårdrockare. Annars har inte mina drömmar varit på min sida den senaste tiden, lögnen börjar tyvärr (?) förvandlas till en sanning som sakta men säkert sipprar upp till ytan. Nu fattas i princip bara lyssning på Sandy Mouche, frågan är dock om jag skulle klara den nostalgitrippen.