I've got no party to go to

Det sägs att starkt och snabbt blinkande ljus kan framkalla epilepsianfall hos vissa personer. Hade det funnits något liknande fast med ljud hade jag definitivt blivit drabbad i eftermiddags. Barnkalas var det någon som kallade det, men med tanke på ljudnivån lät det mer som en fyllefest modell större fast med ljusa, gälla och påfrestande röster. Försökte lindra det något genom att stänga in mig på mitt rum och - håll i er - försöka plugga biologi. Tyvärr var inte väggarna tillräckligt isolerade, för någon studiero fick jag minsann inte. Och mitt i allt kommar mamma in på rummet och säger: "[Namn på Hjördis dagiskompis] vill gå ut och hoppa hopprep, du måste vara med och vakta henne så att hon inte smiter!". Pappa ler hånfullt och frågar mig om det ska bli roligt. Jag svarar vädjandes något i stil med att det är "svinkallt ute" och undrar om jag kan få slippa det, bara för att få svaret tillbaka att Hjördis kompis säkert skulle gå in snabbt just eftersom det var så kallt.

Så helt plötsligt står jag ute på trappen och studerar en liten, liten tjej med ett alldeles för långt hopprep i händerna, som mest springer fram och tillbaka. Prata med henne gick inte, för hon talade både tyst och något så otydligt att man inte förstod vad hon sade. Vilket i sin tur påminde mig om, ja, ni vet vem. Svinkallt var en underdrift, för det blåste något så olidligt. Och jag kunde inte smita in och hämta jacka, för jag hade minsann fått lova att inte släppa Hjördis kompis med blicken. När jag efter ett bra tag undrade hur hon kunde stå ut i kylan så länge, insåg jag att hon var mer än lämpligt klädd för den rådande temperaturen, vilket man inte kan påstå att jag var. Så där stod jag på trappan, skakandes på grund av kylan, och nickande lite lätt till svar när Hjördis kompis sa något obegripligt. Till slut, efter vad som kändes som en evighet men förmodligen inte riktigt var så länge, sa hon något som jag inte förstod, men eftersom hon började gå uppför trappan mot ytterdörren förstod jag att hon äntligen ville in.

Inne var det inte bättre. För att uttrycka det lite fint: Alla på Hjördis dagis har väl inte lika bra smak på vad som är lämpliga leksaker för barn (WT är väl inte riktigt passande här, utan snarare enbart T isåfall, men det är inget som jag tänker säga högt). Följden blev att Hjördis i present fick en stor elektronisk dansmatta med namnet "Hip Hop Mixer" som det var stora bilder på tjejer med gigantiska läppar på. För att kortfattat förklara denna matta: När den var påslagen spelades en monoton rytm vars tempo kunde justeras till lämplig takt. Fem stora knappar på mattan erbjöd var sitt hemskt elektroniskt ljud som kunde vara hämtade från trettio år gamla rymdfilmer. Någon tyckte att det var en lämplig idé att skruva upp tempot till max, vilket innebar ett BPM långt högre än en låt ens kommer i närheten på. Minst tre tjejer stod och hoppade på de olika knapparna (Hjördis kan definitivt ha varit en av de skyldiga), så de otroligt hemska ljuden lades på rytmen i en våldsam fart. Jag har aldrig hört något så vedervärdigt förut, och de slutade aldrig kändes det som. Och om mamma eller pappa försökte stänga av den, satte genast någon tjej på den igen. Volymen verkade inte gå att justera, utan den var konstant på en alldeles för hög nivå. Förutom detta var det hela tiden någon som började gråta. Tjejerna hade uppenbarligen svårt att kunna samsas om olika leksaker, turordning fanns inte på kartan om man säger så (och nu hör jag hur Hjördis sätter på mattan igen, samtidigt som Karl med ledsen röst vädjar om att hon ska stänga av den, en fnysning fick han till svar). Det höll på att utvecklas till rena slagsmål flera gånger, och mamma och pappa blev tvungen att punktmarkera en av tjejerna för att ingen större katastrof skulle kunna ske (vet inte vem, men misstänker en som var brutalt stor för sin ålder). Man skulle nog kunna orsaka ganska stor skada med en hård och bärbar plasttelefon.

Lugnast var nog Hjördis enda killkompis, här var det minsann inte så att killar var stökiga och tjejerna lugna och fina. Up yours, feminister...

Och pesten är inte över, imorgon ska det vara släktkalas och min släkt är så rolig. Kommer säkert bli lugnare, men de kusiner som kommer har noll i underhållningsvärde (gissar på att den äldsta är max 8-9 år). Till detta toppar vi mormor och morfar, de inskränkta och konservativa smygrasisterna från landet, som tycker att skvallra om andra personer är det roligaste som går att göra (okej, skvallra är mest mormors grej) samt att tyskar är de mest underbara personer som finns. Jag väntar med spänning...