Okej, nu är situationen allvarlig för min del. Mina föräldrar (eller snarare mamma) vill tvinga med mig till mormor och morfar vid midsommar i år igen. Jag klarar det verkligen inte, större mental plåga får man leta länge efter. Ett litet, ytterst litet hopp finns: Jag får stanna hemma ifall jag har något bättre för mig. Nu är tyvärr fallet så att jag inte i nuläget har något för mig då som faller under mammas definition av "bättre", därför har jag två val.
1. Ge upp, följa med ut på landsbygden och i ösregnet beskåda Hjördis, fyra små kusiner och två 20-åriga killar med Downs syndrom dansa runt midsommarstången samtidigt som två äldre män står under ett partytält (och därför håller sig torra) och spelar dragspel. Ungefär som förra året.
2. Hoppas på att någon visar barmhartighet och tar hand om mig under midsommar vilket skulle rädda mig från den östgötska midsommarfasan.
Därför gör jag helt sonika denna efterlysning: Vill du att Ahlen inte ska behöva lida under midsommar ett år till? Känner du att du har möjlighet att hjälpa honom från detta lidande genom att tilsammans med Ahlen utföra något som hans mamma klassar som "bättre än midsommarfirande"? Hör av dig!
Jag kan tillägga att jag inte är kräsen, jag ställer definitivt upp på det mesta. Impulsiva Danmarksresor, fjortisfester, maratonfikasessioner, blinddejter, sandslottsturneringar, ölhävningar, tyska temakvällar, normal syn-dejter, vad som helst med (nästan) vem som helst är i princip bättre än umgås med mammas sida av släkten. Jag har inte heller några spärrar när det gäller lögner i det här fallet, det är trots allt för den goda sakens skull.
Nu är jag medveten om att jag i och med detta inlägg framstår som en eremit som ser pizzabudet som sin närmaste vän ungefär, men det är smällar jag får ta. Det är det värt, som ett desperat försök att bli av plågan.
Känner jag min läsekrets rätt kommer dock ingen oturligt nog att hjälpa mig. Om turen är på min sida får jag väl på sin höjd en kommentar, lydandes "Lycka till" ungefär. Men då ska jag ha tur. Och inte känner jag mig pessimistisk som redan nu egentligen inser att det är kört. Men man ska aldrig ge upp, än är det inte för sent. Eller...?
söndag 24 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lycka till!
SvaraRaderaJag och Mandys funderar på att överta ett hus för att där fritt kunna snapsa, äta jordgubbar och dansa runt stångar. Låter det som något?
SvaraRaderaHm, det låter absolut intressant. Jag tar gärna emot fler detaljer ifall det blir aktuellt.
SvaraRaderaSTÄNGER, jag menar självklart stänger. Kom på att jag skrev fel härom natten, fy fan vilken ångest jag fick. Till mitt försvar kan jag säga att det finns en någorlunda vettig anledning till detta svenskafel, men det orkar jag inte dra upp nu. Du vet inget hus? Eller stuga eller torp eller slott eller jaaa.
SvaraRaderaAlltså, eftersom min familj ska bort innebär det logiskt nog att mitt hus blir ledigt. Inte för att det skulle vara acceptabelt enligt mina föräldrar, men jag har tappat alla spärrar när det gäller att tulla på sanningen för dem för länge sedan. Sen spelar det såklart roll hur många det kan tänkas bli, senast jag hade tillställning här slutade det med trasiga rutor och tavlor, så något lugnare föredrar jag i så fall. Annars vet jag nog inget.
SvaraRadera