So close, so near

Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. En lång, lång väntan var precis det som Ahlen hade utsatts för, en lång väntan med vetskapen att den troligen skulle vara förgäves. Han var då inte ensam om att vänta på henne och hoppas på att bli den utvalde. I början såg det kört ut. Många hade väntat på henne bra mycket längre än Ahlen, och torde därför vara högre upp i rangordningen. Men skam den som ger sig. Med alla möjliga och mer eller mindre tillåtna medel lyckades han skapligt få en bättre placering i den imaginära kön. Egentligen kunde Ahlen ha valt någon annan kvinnlig skapelse, men det var något med orden som kom ur hennes mun som bidrog till hans val. Även ryktesvägen fick han veta saker som inte gjorde saken sämre precis. Kanske var han längre fram i kön än vad han kunde hoppas på? Folk i hans närhet hade träffat henne förut, och snart var det även Ahlens tur.

Helt plötsligt uppenbarade hon sig, den ärade fröken Louise, i sällskap med ett antal vänner. Hon var inte riktigt någon så kallad naturlig skönhet, men Ahlen kunde absolut inte förneka att hon ändå var väldigt, väldigt vacker. Hon lät dessutom oerhört trevlig, det kunde Ahlen påstå utan att överdriva. I den hårda konkurrensen märkte Ahlen att han faktiskt verkade ligga ganska bra till, och hoppet började så sakteliga tändas mer och mer. "Det var ju ett tag sedan senast", tänkte han, "men henne båda ser och hör jag ju i alla fall nästan varje dag". Efter ett tag började hon utan förvarning bryta det gamla invanda rörelsemönstret. Ahlen kände att det började ligga något i luften, och mycket riktigt började hon närma sig. Hon rörde sig mot en del andra aspiranter till Ahlens stora besvikelse, men så vände hon och gick sakta men säkert mot Ahlen. Ahlen såg chansen, det var nu eller aldrig, och sträckte sig mot henne i hopp om att nå fram. Hon såg Ahlen, tog hans hand, och tillsammans flätade de ihop händerna med hjälp av deras fingrar. Ahlen kände en enorm tillfredsställelse över att det han så länge strävat efter nu gått i uppfyllelse. Då släppte hon retsamt taget om hans hand, och återvände till sina vänner som om inget hade hänt. Besvikelsen var kraftig. Hon verkade knappt förstå vad hon hade gjort, och visade inte en tillstymmelse till ånger. Hon tittade knappt ens på Ahlen något mer, däremot gick hon senare fram till andra aspiranter. En uppgiven Ahlen kunde bara konstatera att det än en gång hade runnit ut i sanden, den här gången hade det knappt ens börjat. Han gick runt och letade substitut, men hittade absolut inget av glädje. Livet fick helt enkelt fortsätta att vara torftigt på obestämd tid.

Det var allt en trevlig spelning på Arvika med Thermostatic...