Everybody hates me, 'cause I'm rock 'n' roll

Först och främst borde jag kanske be om ursäkt för att jag inte har skrivit något på drygt en månad. Vi skulle väl kunna säga att jag har vilat upp mig och försökt samla inspiration.

Språk är, och har länge varit, ett relativt stort intresse för mig. Framför allt är det läran om språk som tilltalar mig, det vill säga släktskap mellan språk, utveckling utav språk, att känna till utdöda språk och så vidare. Under mina beryktade maratonsessioner på Wikipedia brukar allt som oftast större delen av tiden spenderas med språkanknuten läsning. Senast minns jag bestämt att jag minsann samlade kunskap om bland annat ligaturer, med nederländskans IJ i spetsen. När det gäller att lära sig språk är min intresse tyvärr inte lika högt. Jag skriver tyvärr, för det finns mängder av språk jag egentligen skulle vilja lära mig, så som danska, isländska eller varför inte ryska. Själva inlärningen finner jag dock vara högst tråkig, och jag minns hur jag led under exempelvis franska steg 4 (att läraren var fasan själv kan visserligen ha inverkat en smula). Jag är dock av åsikten att kunskaper i språk är ett nödvändigt ont, och jag är mer än nöjd med min så gott som klanderfria svenska, min mer än funktionella engelska och min franska som skulle fungera alldeles utmärkt kombinerat med en arsenal av sökningar på Google Translate. Ett säkert sätt att imponera på mig är att vara duktig på språk, och om vi har att göra med språk jag själv inte kan är det snarare kvantitet före kvalitet som gäller, åtminstone om eventuella brister kan maskeras inför en lekman som jag.

Tyvärr går vi mot en tid när engelskan, utan tvivel vår tids främsta lingua franca, får en allt mer dominerande ställning. Även om jag till viss del kan förstå förändringar av typen att fler och fler svenska flygplatser börjar benämnas "airport", motsätter jag mig dem kraftigt. Istället bör man behålla fungerande inhemska ord i största möjliga mån. Att åka på semester till ett ställe där i princip allt är översatt till engelska för att försöka blidka alla turister är bara sorgligt, den genuina känslan försvinner i ett nafs. Den genuina känslan som jag gärna vill åt, i vår överexploaterade värld. I dag möttes jag dock av kanske det kraftigaste bottennappet av de jag hittills har stött på. Jag vaknade tidigt, och noterade att min syster såg på Barnkanalen på behörigt avstånd från skärmen. Jag vandrade iväg till henne, för att lite kvickt ta reda på vad hon tittade på. Det visade sig vara Disneydags, som för tillfället bjöd på ett klockrent plagiat av Byggare Bob – Händige Manny. Bara titeln avslöjar en hel del om likheterna, och när man har tittat i några sekunder inser man att Manny bara av en händelse har massa talande verktyg. Hur som helst, Manny hade en kvinnlig hjälpreda (va, är det sant?) som jobbade i en järnhandel. Manny och hans talande verktyg var på jakt efter vad jag vill minnas var gångjärn, varpå det inte allt för ologiskt besökte den kvinnliga hjälpredan. Men, ve och fasa, gångjärnen var slut. Följande meningsutbyten är återgivna så som jag minns dem, men troligen inte fullt korrekta.

Manny: Det har aldrig hänt förut att Kelly inte har haft det vi behöver.
Ett av verktygen, kanske en hammare: Dis is impossible!

Här hajade jag till ganska rejält, hade jag verkligen hört rätt? Inte nog med att de verkade tala engelska i ett barnprogram riktat till svenska barn i åldersgruppen 3-6 år, engelskan kom knappt ens upp till en medioker nivå uttalsmässigt. Jag, som allt som oftast vill tro det bästa om saker, valde dock att hoppas på att det hade blivit ett oerhört genant fel när de svenska rösterna skulle spelas in. Nu var det som sagt ett barnprogram jag tittade på, det bör alltså sluta lyckligt. Så även detta, för Kelly hade minsann kvar ett gäng gångjärn som hon hade sparat. Manny tog emot gångjärnen med glädje.

Manny: Thank you!
Kelly: You're welcome!

I samma veva kände jag en djup avsmak, och vandrade lätt ilsken ut från vardagsrummet. Vad i, ursäkta ordvalet, helvete var det egentligen för hycklare som kom på idén att slänga in engelska fraser i svenska barnprogram. Några efterforskningar senare insåg jag att det var meningen att lära barn enkla fraser på ett annat språk, i Disneys original är Manny både engelsk- och spansktalande. Jag kan definitivt förstå det i det fallet, då det i USA trots allt finns bra många spansktalande. Men att blanda in engelska i den svenska versionen? Skulle inte tro det va. Ändamålet vore gott om målgruppen var några år äldre, säg tredjeklassare som precis har tagit sina första stapplande steg mot nedladdade filmer utan svensk undertext. Men barn som inte ens har börjat skolan bör inte heller lära sig ett andra språk innan de behärskar sitt modersmål bra (självklart med undantag för tvåspråkiga familjer). Istället bör vi i största möjliga mån stå emot den totala anglofieringen i jordens alla hörn och kanter. Jag drar mitt strå till stacken, genom att försöka slå ett slag för bland annat "innehållare" (container), "fjärrsyn" (TV – kan de obotliga anglofilerna i Danmark och Tyskland så kan vi) och "motregn" (paraply, visserligen en gammal gallicism, men även de bör innefattas). Nä, istället för låneord anser jag att vi i högsta möjliga grad bör använda redan befintliga och lämpade ord, alternativt uppfinna nya.

Vi svenskar är dock relativt lyckligt lottade. Som tidigare nämnt är danskar och tyskar rejäla anglofiler, med ord som "computer" (båda språken), "countdown" (tyska), "teenager" (danska) och "score" (danska, både i betydelsen att göra mål samt få till det med någon). Aldrig att jag skulle finna mig i en sådan situation, även om jag som utomstående har hemskt roligt åt tyskans och danskans karaktäristiska brist på fantasi. Fransmännen är bra på den punkten, de kan konsten att kämpa för sitt språk. Att de kanske anses vara lite väl obstinata av gemene man får det vara värt, ändamålet är sannerligen gott. Sedan tycker jag att svenskan, trots att den har stått emot engelskan hyfsat bra, har blivit tämligen fattig. Jag hyser en varm förkärlek för svenskan så som den skrev under andra halvan av 1800-talet. Skillnaden är inte överdrifvet stor jämfört med idag, men vissa gamla stavningar, verbformer och uttryck finns fortfarande kvar. Ett kort exempel på vad jag menar är utdragen från Nordisk Familjebok till höger här i bloggen. Ett lite längre är detta utdrag från Stockholm i fågelperspektiv, från Röda rummet av allas vår August Strindberg.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Verbformerna är det som tilltalar mig mest i denna text, Strindberg verkar tyvärr ha gått ifrån stavningar som "af" och så vidare. Kanske inte särdeles märkligt, då boken av vissa anses vara i gränslandet mellan yngre nysvenska och nusvenska. Jag har en klasskamrat som till skillnad från mig anser att den äldre nysvenskan är den absolut härligaste formen av svenskan. När jag läser detta utdrag från Gustav Vasas bibel undrar jag om jag inte är benägen att hålla med.

Ur Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, På Swensko:

Tå ropadhe hele hopen och sadhe, Tagh thenna aff wäghen, och giff oss Barrabam löös. Then ther lågh j fängelse för itt vplop skul, som j stadhen skeedt war, och för itt mandråp. Åter taladhe Pilatus til them, och wille giffua Jesum löös. Tå ropadhe the, och sadhe, Korszfest, korszfest honom. Tå sadhe han tridie resona til them, Hwadh haffuer han tå illa giordt? Jagh finner ingen dödzsaak medh honom, Therföre wil iagh nepsan och giffuan löös. Men the ladhe åt med stoort roop, och begäradhe, at han skulle korszfestas. Och theras, och the öffuersta Presternars roop, wardt jw meer och meer.

Så gott som allt går att förstå med lite ansträngning. Så gott som allt har en väldigt annorlunda stavning. Nostalgi-Ahlen gillar även detta oerhört mycket. Att se hur väl de integrerar bokstaven Z i det svenska språket, det är en sann fröjd för ögat. Det trodde ni väl förresten aldrig, att jag, den extrema och trångsynta ateisten, skulle citera bibeln i min blogg, och dessutom i ett positivt sammanhang. Det trodde jag inte själv ens för ett dygn sedan.

När vi ändå är inne på språk, så hoppas jag att ni har noterat alla smålustiga danska tidningsrubriker jag har länkat till. Jag känner att de nog har spelat ut sin funktion, och jag tänker därför sluta med att länka till dem. Som en liten final ger jag er dock en länk till, troligen den absolut sista någonsin i detta sammanhang. Men, denna kan också vara den bästa någonsin. Bra på ett helt annat sätt oän de tidigare. Bort med all relativt intern humor om danskans alla anglicismer, om att bok heter bøg och så vidare. Nu är det helt enkelt en bra rubrik, och jag kommer nog aldrig mer hitta en i Ekstrabladet som passar mig så pass bra. Ni som har tröttnat för länge sedan, försök att ge den en chans. Jag hoppas att ni inte ångrar er.