Skriver inte här särskilt ofta längre. Anser att man inte ska skriva om man inte har något att skriva om, det blir sällan bra om man tvingar fram en text. Men, för att stilla mina få men trogna läsares hunger bjuder jag på en text jag aldrig blev klar med. Jag kom nog i själva verket inte ens halvvägs. Texten skrevs förra sommaren, och det är med lite vemod jag inser att jag nog har gått ner mig en smula i textkvalitet. Trots allt är det lite tråkigt att jag aldrig blev klar, för det jag har skrivit behandlar inte precis de mest intressanta delarna, även om texten är rätt hyfsad ändå. Hur som helst, är någon som inte hört den magnifika historien nyfiken på hur det fortgick sedan, är jag inte främmande att rekapitulera den verbalt.
-----
Torsdagen innan Arvikafestivalen var dagen D. D som i D. D som i Danmark. D som i Dekadens. D som i Davids (jo, det är jag) återgång till Patricks fornstora dar. Välj själva. Jag och Olof åkte hur som helst iväg på en mer eller mindre spontan resa till Danmark och dess eminenta huvudstad Köpenhamn. Spontaniteten är definitivt diskuterbar, men idén kläcktes bara en dryg vecka i förväg då förutsättningarna för resdagen definitivt var gynnsamma. Efter en högst trevlig minigolfsession under måndagen som även inkluderade Adam och Ebba inhandlades biljetter, och tre dagar senare bar det iväg, efter lite planering på onsdagen innehållandes studering av kartor och vägbeskrivningsskrivning till allehanda billighetsbutiker.
Eftersom vi minsann ville se så mycket som möjligt av vårt sydvästra grannlands största stad som råkar vara förärad med prefixet "huvud", blev vi allt tvungna att stiga upp på för sommaren omänskliga tider. Tåget mot Alvesta skulle avgå så tidigt som omkring 08.40 från Jönköpings tämligen centralt belägna centralstation, så det fanns inte utrymme för någon sovmorgon. Då ytterst lite av vikt hända under den av förväntan fyllda resan mot Malmö (mer än att automaterna på Öresundståget efter bytet i Alvesta skinnade mig på 20 SEK för en liten burk innehållandes Coca Cola), bestämmer jag härmed mig för att inte skriva något om den. Istället fortsätter jag med att berätta att vi 12.20, tio minuter efter den estimerade ankomsttiden, till vår stora glädje kunde känna Malmö centralstations asfalt under våra skosulor. Efter en kort måltid på något obskyrt snabbmatsställe och en minst lika kort besök inne på Forex satte vi oss på första bästa Öresundståg mot Danmark. Ingen av oss hade löst biljett vilket var ett väl medvetet val från vår sida. Då vi ansåg att priserna för att ta sig över till den västra sidan av Öresund var hutlöst höga bestämde vi oss helt sonika att inte köpa biljett. Ifall det skulle bli så snopet att en kontrollant kom, vilket inte hörde till vanligheterna enligt våra tidigare erfarenheter, så var det inte svårare än att snällt be om att få köpa biljett på tåget. Ett tillvägagångssätt som var fullt möjligt.
Frukostens alla kaffekoppar samt den ohälsosamma mängden i magen ihälld läskedryck under förmiddagen bidrog onekligen till vissa konsekvenser, så trots att bekvämlighetsinrättningen på Krösatåget till Alvesta förärades ett besök av Ahlen, fick även den på Öresundståget vara till tjänst. Säga vad man vill om landets tågtoaletter, men allt som ofta tillhandahålls det mängder med halv- och helautomatiska funktioner. Varför öppna dörren och sätta på vattnet i kranen manuellt när det räcker med att trycka på en knapp och hålla handen framför fotocellen? Till Ahlens stora glädje verkade klosetten på detta tåg inte vara sämre, utan en knapp omgiven av grönt lysande lampor på utsidan skvallrade både om dess höga standard samt dess ledighet. Med ett leende på läpparna tryckte han därför på knappen, och ser hur skjutdörren börjar glida upp. Då möts han av ett kvinnligt "ojdå", och ser därefter hur en arm febrilt fingrar efter stängningsknappen. Tydligen var hela dörren tvungen att vara öppen för att kunna stängas igen, och öppningshastigheten var då inte den högsta, vilket både Ahlen och kvinnan fick erfara på var sin sida om dörren. Då medelålders halvnakna damer som gör vad de nu gör inne på en toalett aldrig har fascinerat mig speciellt mycket, vände jag mig om ett halvt varv och började trumma hyperaktivt på fönsterrutan med mina fingrar i väntan på att dörren lika sakta skulle stängas igen. För att undvika en högst förlägen situation när kvinnan sedermera skulle vara klar stod jag kvar i samma position och studerade utsikten över Malmös södra delar, allt för att undvika en eventuell stundande ögonkontakt. Inte helt osannolikt undveks även en sådan, jag antar att inte heller hon var speciellt sugen på att möta den andres blick.
När även mitt besök var avklarat, i ungefär samma veva som tåget rullade ut från Malmö Syd/Svågertorp, stegade jag snabbt tillbaka till det då av Olof ockuperade dubbelsätet. Han påtalar att han har något viktigt att berätta för mig, vilket han utan tvekan får tillåtelse att göra. Det låg tydligen till så här att herr Olof hade fått ett besök av konduktören under tiden som jag besökte bekvämlighetsinrättningen. Konduktören hade ställt den öppna frågan "Är det någon som ska köpa biljett?" ut i tågvagnen. Olof började genast försöka fiska upp sin plånbok ur byxfickan, och när han möter konduktörens blick säger konduktören något i stil med: "Nej visst ja, du ska inte ha någon, dig känner jag ju igen sen innan, du har ju suttit här ett bra tag". Olof var då inte sen att tacka och ta emot, och var omåttligt nöjd när han förkunnade detta för mig. När konduktören ytterligare några minuter senare passerade oss tyckte jag bestämt att han leende gav oss en nickning innan han gick vidare till nästa vagn. I vår vagn stod för övrigt en lustig filur. Ända upp till i höjd med hans hals var han så proper och klanderfritt klädd man kan bli. Skjorta, kostym, blanka, nyputsade skor och så vidare. Lång och ståtlig var han dessutom, alldeles säkert närmade han sig den magiska tvåmetersgränsen. Hans ögon var dock rödsprängda, om det berodde på att han hela tiden gnuggade sig i dem eller om han gnuggade sig i ögonen för att de var rödsprängda kunde jag och Olof inte enas om. Vi kom dock överens om att en kombination av bakfylla och pollenallergi säkerligen var en bidragande faktor. Och som pricken över i:t, som grädde på moset, som löken på laxen: en bak- och framvänd mörkblå keps på huvudet. En keps som inte matchade kostymen ett dugg. Inte för att vara elak, men det såg onekligen skrattretande dråpligt ut.
Omkring 13.40 kunde vi gå av på Københavns Hovedbanegård, och inandas den danska luften som säkerligen består av minst 80% tobaksrök. Planen var att först så raskt vi bara kunde ta oss till närmaste Lidl-butik som låg knappt 5 kilometer bort. Där skulle obestämd mängd av den oerhört prisvärda ölen Grafen Walder inhandlas, då jag tack vare diverse internskämt har en liten förkärlek för denna öl. Att vi skulle hitta denna ölsort där var det inga som helst tvivel om, då Grafen Walder är för Lidl ungefär vad cheeseburgare är för McDonalds när fredagen lämnar över stafettpinnen till lördagen. Vi räknade dock inte med att prisklassen skulle vara densamma som i Spanien, där man kunde inhandla 33 cl för smått otroliga 0.17 €. På väg till Lidl skulle vi även kolla utbudet i butiker vi passerade, för att göra inköpen där något senare då de andra butikerna var mer frekventa än Lidl. Vi räknade med att återvända till Hovedbanegården omkring 16.00, och därefter skulle vi traska iväg mot Christiania. Efter besöket där skulle vi komplettera ölinhandlingen på Lidl med lite finare saker från de andra butikerna, att vänta med det till sist var enligt oss ett smart drag då vi inte skulle behöva bära det så länge. Därefter skulle vi än en gång återvända till Hovedbanegården för att ta tåget till Ørestad, en förort till Köpenhamn belägen mellan huvudstaden och Kastrup. Där skulle vi besöka Nordens näst största köpcentrum, Field's, med tillhörande stormarknad, Bilka, som enligt ryktet skulle hysa en alkoholavdelning utan dess like. En sista komplettering skulle göras där, och sedan skulle vi åka tillbaka Malmö för att ta bussen hem. Tidsbrist var det inget tal om, vi skulle kunna vara långsammare än planerat utan att ha allt för bråttom.
Så började vi vandra längs med den berömda Istedgade, där missbrukarna och porrklubbarna avlöste varandra på löpande band. Över mängden höjde sig Madame Pim's, där det enligt de målade rutorna bjöds på både topløs och go-go girls. Detta var dock inte vårat mål, utan vi gick vidare mot Nettobutiken på en av tvärgatorna. Anledningen var att samma butik hade besökts under Köpenhamnsvisiten föregående år när jag, Olof och den ärade Ebba förärade Malmöfestivalen med vår närvaro. Jag och Olof var helt enkelt sugna på att se ifall den mörkhårige, glasögonprydde försynte killen som satt i kassan då även kunde beskådas denna dag. Så var olyckligtvis inte fallet, men vi studerade sortimentet ett bra tag, och hittade bland annat fem liter rödvin på box för omkring 90 danska kronor vilket motsvarar ungefär 135 svenska. Då vi som sagt ville vänta med inköpen för att bära minimalt så länge som möjligt gick vi tomhänta vidare på vår vandring västerut mot Lidl. På vägen dit fanns det många butiker. Alldeles för många. Det tog dyrbar tid att gå in och kolla sortimentet i varenda butik vi passerade, när vi ändå skulle besöka butiker från samma kedjor senare. Den enda värt att nämnas var att vi hittade Rebenschoppen på Aldi för 18 DKK/27 SEK. Inte långt innan Lidl, i en butik ej tillhörande de tre butikskedjorna vi var väl insatta i (Netto, Aldi samt Fakta), började vi hitta rejäla fynd. Efter att ha studerat vinavdelningen ett bra tag hittade vi till vår stora glädje högst billigt körsbärsvin för 19 DKK/flaskan. Vi beslutade oss helt enkelt för att återvända till denna affär på tillbakavägen. Till slut, efter många om och men samt en ohygglig massa gnäll från Olofs sida om hur långt och jobbigt det var att gå, speciellt med tanke på den tryckande värmen som rådde denna dag, kunde vi se den välkända Lidlskylten uppenbara sig.
Vi klev in i affären, och slogs båda av hur skrämmande lik inredningen var jämfört med i Sverige. Efter en snabb studie av affärens uppbyggnad ställde vi in siktet på den inte allt för stora alkoholavdelningen, Olof tog täten och jag var hack i häl. Direkt kunde man höra Olof lojt utbrista "Ahlen, dom har det du är ute efter", med ett tonläge som indikerade att det inte precis var en högoddsare att det skulle finnas ett ansenligt lager med guldfärgade burkar Grafen Walder där. Jag såg att det lite överraskande erbjöds burkar rymmandes 50 cl, och att styrkan var det hyfsade 4.9 volymprocent. Priset var absolut överkomligt, 5 DKK/7.50 SEK per burk vilket är en bra bit under priserna på systemet. Sedan placerade jag blicken något till vänster, och ser några spännande svarta burkar torna upp sig. Förutom den svarta färgen såg de väldigt bekanta ut, och när jag studerade etiketten närmare insåg jag att även det här var Grafen Walder. Och inte vilka Grafen Walder som helst, utan Grafen Walder Strong. Innehållandes 7.9 volymprocent alkohol blev priset 7.50 DKK/11.25 SEK för en sådan burk makalöst billigt för att vara Danmark. Jag var redan i extas, när Olof lite mer engagerat än innan kommer med påståendet "Ahlen, dom har körsbärsvin här med!". Jag förflyttar mig raskt dit, och börjar snarast möjligt studera etiketten på flaskorna. Samma mängd vin, samma alkoholstyrka, men med ett pris på 17 DKK. Det här var nästan för bra för att vara sant tänkte jag, medans jag kommenderade ut Olof för att hämta en kundvagn. Här skulle det shoppas loss! Olyckligtvis hade Olof inte några passande mynt till kundvagnarna, så vi fick hålla oss till de betydligt mindre rymmande hjulförsedda korgarna.
-----
Och ja, sedan fortsatte dagen med allt vad den kunde bjuda på. Det blev om inte annat en hemsk trevlig sommar efteråt.
söndag 11 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar