Noir désir

I helgen uppenbarade sig kanske det allra säkraste hösttecknet, då jag efter några kalla nätter de sista veckorna pillade in ett täcke i mitt påslakan. Enligt kalenderdefinitionen har det varit höst i drygt en månad, då höstens inträde sammanfaller med septembers. Enligt den meteorologiska definitionen har jag ingen aning om hur länge det har varit höst, om det ens har hunnit bli det, men "Meteorologiskt är det höst när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader" (för övrigt vill jag gnälla på SMHI här, då de på sin egna officiella hemsida har missat att påpeka att den aktuella medeltemperaturen måste hålla i sig fem dagar för att en ny årstid ska räknas). DN brukade tidigare tillhandahålla en finfin statistik över detta på sina vädersidor, där man på en karta över Sverige kunde följa årstidernas olika bataljer när det började bli dags, allt oerhört pedagogiskt med färgglada fält som tydliggjorde var våren hade sitt starka fäste, var sommaren var på frammarsch och så vidare. Olyckligtvis verkar de ha slutat med den statistiken, för jag har inte sett röken av den på åtminstone ett år. Således har jag ingen aning om ifall det meteorologiskt (och då även vetenskapligt) är höst eller sommar här, alltså får jag helt enkelt lita till mina egna definitioner. Och det är alltså här täcket kommer in i bilden. Ogillar att ha det för varmt när jag sover, men någon gång blir det ohållbart och nu vill jag alltså därför påstå att hösten har inträtt.

Enligt raden med lönnar vid Ekhagsskolan, som jag passerar två gånger åtminstone varje vardag, har det dock varit höst i några veckor, då dess löv den senaste tiden helt enligt biologins lagar börjat skifta i lika många färger som billigt, importerat öststatsgodis fullproppat med ADHD-framkallande azofärgämnen. De lönnarna fyllde en stor funktion under lågstadietiden. När dess frukter inte figurerade som näsor eller helikoptrar, fick vi snällt plocka blad som vi sedan utförde något enkelt pyssel med, för att sedan ackompanjera pysslet med en lågkvalitativ höstdikt sprängfylld med nödrim. Väggarna i klassrummet fick en ny dekoration, samtidigt som jag om möjligt kände mig än mer understimulerad (det kanske jag går mer in på i detalj en annan gång).

Enligt mitt humör är det definitivt höst. Visserligen har jag varit butter sedan mitten av augusti, men det har inte precis blivit bättre av det allmänt gråa och trista vädret. Hösten i år har varit ovanligt grå mentalt för min del. Det kommer den garanterat vara lagom till att vintern tar över enligt kalenderdefinitionen, då december inträder dagen efter min födelsedag. Det innebär i sin tur att jag helt plötsligt får ett acceptabelt alternativ till vad jag ska spendera mina helger med. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge, men det är fan inte kul att studera de som har bättre könummer. Nu sitter jag mest med ett konstant sug efter bättre fermenterad rökbar tobak, pluggar alldeles för lite och konstaterar att de sista 50 dagarna kommer bli långa. För två år sedan, vilket är hur långt mina minnen angående detta sträcker sig, var hösten för ovanlighetens skull allt annat än grå. Inte så kontrastfylld, precis som i år, men efter en ljus start blev den sakta men säkert bara vitare och vitare. Stagnerade visserligen något på slutet, men kalendermässigt höll mitt bländande humör i sig hösten ut. När vintern precis hade anlänt blev det dock en enda stor kraschlandning, och kontrasten mentalt blev som en ickediagonal förflyttning med kungen i schack. Än idag kan detta orsaka en del mörka blickar och elaka tankar från min sida, även om jag lite retligt är kluven. Förra året var en enda stor katastrof. Precis som i år var det väldigt grått till en början, riktigt deprimerande grått. En hemmafest med naiva inbjudningar och en dörr som glömdes öppen senare, sen var jag bra mycket mer djupt nere än den föregående vintern. Jag skulle vilja påstå att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar ens vara i närheten av så arga och besvikna de var då. Det är inte förrän den allra senaste tiden Patrick har vågat sig fram igen, om man säger så.

På tal om mina föräldrar, jag ska göra mitt bästa för att låta mitt humör gå ut över dem. De var ju trots allt de som sådde fröet till humöret, och plantan såg dagens (nattens) ljus när jag tack vare deras rent ut sagt elaka beslut trängdes i en stillastående buss på E4:an medan Thorsten, Björn och Olof fortfarande roade sig i Malmö. Så indisponibel som möjligt när det behövs hjälp ska jag vara. Det har jag visserligen tänkt vara i snart två månader, men har inte riktigt kommit igång än. Vill jag vara riktigt hemskt elak kan jag onekligen vara det å det grövsta, får se vilka delar av min repertoar jag tar fram.

Hyckleri

Kallprat är allt ett djävulens påfund. Personligen ser jag överhuvudtaget ingen poäng med att prata med någon man knappt har någon kontakt med när det man säger helt saknar substans. Det är en sak när det är någon man känner, och träffar ofta. Då har jag absolut inget emot att låta käkmusklerna arbeta. Men när det är någon man exempelvis gick i samma klass som (eller ännu värre samma skola) för sex år sedan, och som man knappt pratade med ens då, då är det bara ett enda stort hyckleri att börja prata med varandra ifall man träffas. Att hälsa på varandra är väl acceptabelt, men där går min gräns. Sedan följer ofta, alldeles för ofta, frågor i stil med hur den andra personen mår, vad den andra personen går för gymnasieprogram, om den andra fortfarande håller på med det och det och så vidare. Inte bryr man sig om svaren på de frågorna, man frågar bara ur ren artighetssynpunkt. Jag skulle vilja påstå att jag har tröttnat så mycket att jag nästan helt har lagt av med ett svarande "Vad/Hur /.../ själv?". Jag brydde mig ändå inte för sex år sedan, så varför ska jag bry mig nu? Det slutar ändå bara med att någon kommer med ett påstående angående vädret alternativt hur pass trött denna person är. Helt, absolut helt oviktigt är det.

Tyvärr är just kallprat något som förväntas av dagens samhälle, annars blir det ju en så kallad pinsam tystnad, och det är ju alldeles vedervärdigt vidrigt. Självklart är man ju mycket hellre en hora och pratar med folk man egentligen skiter fullständigt i, och låtsas bry sig lite grann. Minns jag rätt har forskare kommit fram till att småprat tydligen är jätteviktigt för relationer. I så fall försummar jag gärna relationerna med personer jag inte bryr mig något om. Jag har inget emot att få en stämpel på mig som säger att jag skulle vara asocial och arrogant, det priset tar jag gärna. Så länge den stämpeln är osynlig för personer jag faktiskt bryr mig om rör det mig inte i ryggen. Och då är jag som sagt ändå en person som när jag vill kan prata för mycket (så när som på när det gäller kontakt med vissa individer tillhörande det så kallade täckta könet), vilket bland annat ett antal lärare bittert fått erfara genom tiderna. Men det är enligt mig helt enkelt ett enda stort hyckleri det här med kallprat med personer man inte bryr sig om, därav min avoga inställning till det.

Något som är minst lika illa är vänskap på Facebook. Att ha många vänner där har blivit en statussymbol enligt mina iakttagelser. Om fallet hade varit så att folk enbart blev Facebookvänner med personer som är ens vänner på riktigt, då hade jag kanske kunnat gå med på det. Men när det är som idag, när jag inte helt sällan får förfrågningar från personer jag aldrig träffat, då anser jag att hela statusgrejen urvattnas. Extremt häftigt att leta upp slumpmässiga personer och skicka förfrågningar, det kan ju till och med ge jobb i vårt sjuka samhälle. Har som princip att acceptera de flesta förfrågningar med några enstaka undantag, men jag skulle aldrig få för mig att skicka förfrågningar till personer jag skiter i eller inte ens känner. Också ett enda stort hyckleri i mitt tycke, jag har hellre få vänner på Facebook där jag bryr mig om de flesta än många vänner på Facebook och känner mig som en hora. Ursäkta mitt språkbruk.

Vilket är då anledningen till att jag skriver om detta? Börjar från början, och förtäljer att jag igår kväll var och såg på bio (utan att gå in på närmare detaljer kan jag berätta att det var Inglorious Basterds som jag förärade en titt). När filmen var slut vandrade jag och 2/3 av de övriga i sällskapet iväg mot bussen, som skulle gå ungefär fem minuter senare. På den korta vägen dit står det ett bord där folk delar ut bullar, kaffe och saft. "Sweet, bullar", var min första tanke, men sedan erinrade jag mig att jag hade ätit ett antal hekto konfektyr under min vistelse på biografen, så mer sötsaker var jag inte sugen på. Det var ju ändå troligen frikyrkliga som delade ut dem, så då kunde det lika gärna vara. När jag och mitt något reducerade sällskap precis passerar, hör jag någon som ropar "Ahlen!", varpå jag vänder mig om. Där stod en gammal lagkamrat från mina sista skadefyllda år av fotbollsspelande.
"Ahlen, hej! Kommer du ihåg mig? R***!"
"Ja, öh, hej..." Fan. Visst kommer jag ihåg dig R***, men den närmaste kontakten vi hade var troligen ifall vi någon gång hade duscharna bredvid varandra efter träningen, vi pratade aldrig någonsin med varandra, så jag ser ingen anledning till att vi borde göra det nu.
"Kom hit, vi har bullar och kaffe! E*** är här också!"
"Ja, okej..." Helvete, jag är ju för fan inte hungrig, min buss går snart, och E*** har jag inte heller pratat med på många år även om han är min granne... Men nu är jag visst fast
"Vad gör du här då?"
"Jag har varit på bio...Inglorious Basterds." Ärligt talat, bryr du dig ens? Sluta vara en hycklare och låt mig gå istället!
"Okej, nej den har jag inte sett."
"Den var rätt bra..." Men jag skiter väl för helvete i ifall du har sett den eller inte!

Vid det här laget hade jag hunnit fram till bordet där E*** stod.
"Hej granne!"
"Hallå..." Jo, nu passar det minsann. Briljerar ni för era vänner runt bordet med att ni känner folk?
"Ta lite saft!"
"Nja, öh, jag kan ta kaffe..." Tack, nu kommer det bli svårt att sova i natt.
"Okej, vad fan gör du här då?" (får poängtera att svordomen var i positiv mening från hans sida för att undvika missförstånd)
"Jag har varit på bio..." Men kan du inte bara fråga R*** istället som redan har haft ett förhör med mig ifall du mot förmodan bryr dig om vad jag gör här, men det gör du garanterat inte.

Gick därefter lite åt sidan för att hämta en mugg kaffe. En person jag inte kände delade ut dem.
"Ja, du skulle ha kaffe med va?"
"Öh, ja..." Fan, nu kommer jag fastna här rejält.
"Jaha, vad har du gjort ikväll då?"
"Jag har varit på bio." Men för helvete, ni behöver inte alla låtsas som om ni bryr er, kan ni inte bara låta mig vara och sluta upp med era hycklarfasoner?

Den okäna personen vände sig en kort stund till R***, och då såg jag chansen att snabbt smita därifrån med det blaskiga och alldeles för varma kaffet. Inte var jag trevlig och sade hejdå, hycklarfasoner är inget för mig. Björn poängterade när jag anlände till resten av det decimerade sällskapet som hade väntat på mig att jag såg besvärad ut, och det var jag minst sagt. Jag hyser helt enkelt en enorm avsky för den här typen av situationer, vilket ni säkert har insett om ni har läst så pass långt.

Undantag gör jag för personer jag inte känner men som verkar trevliga, oftast på fester. Då är det mer än acceptabelt att prata lite lätt med dem, för någonstans måste ju trots allt en eventuell vänskap börja. Vill tro att promillehalten inte har någon inverkan, för mina mentala gränser för vad jag tillåter och inte tillåter mig själv att göra förändras ytterst marginellt på fyllan. Kan ha att göra med min låga toleransnivå som gör att jag sällan får minnesluckor, och det är inte kul att komma ihåg allt ifall jag skulle göra saker jag inte gör nykter.

Kanske har jag varit ovanligt arrogant den sista tiden. Arrogansen släpper i så fall om ganska exakt 51 dagar. Fundera på den.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Vad gör man om man råkar vara lite för korpulent? Äter nyttigare? Tränar mer? Förärar Viktväktarna med ett medlemskap, och lovar dyrt och heligt att räkna allt man trycker i sig i så kallade points? Man lägger in sig på klinik såklart, och det är här danskarnas eminenta uppfinningsrikedom när det gäller substantiv visar sig. Sen är ju för övrigt den första meningen i själva artikeln ett praktexempel på ren och skär brutalitet.

Do you see me? I can see you!

Ahlen sitter i detta nu hemma och går ner sig djupt, djupt i sin ensamhet. Hade han bara varit född nio veckor och fem dagar tidigare hade han kunnat hänga med ut på krogen med de flesta värda att umgås med. Men nej då, det passade visst inte.

Fast jag är inte bitter, det kan väl inte vara så kul ändå att umgås med trevligt folk, varför skulle det vara det egentligen? Bra mycket roligare att blogga, for helvede!


Och nu kommer en massa sentimentalt, nostalgiskt och kryptiskt dravel, som ni egentligen kan hoppa över. Jag håller officiellt på att bli idiot. En gång är ingen gång, som det heter, men två gånger är, ja, två gånger för mycket. Och när det eventuellt riskerar att bli två gånger två gånger, det vill säga fyra gånger, då är det katastrof. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig något av mina tidigare fadäser, men icke sa nicke. Självklart ska jag tillbaka mot mina gamla träsk, där jag höll på att fastna mer eller mindre rejält senast. En kombination av idioti, nostalgi och att mitt minne utelämnar en drös viktiga detaljer tror jag bestämt är den beryktade boven i dramat. Man skulle ju kunna säga att jag ser ljuset, men det är inte positivt nu. Helvete.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Ärligt talat, behövs denna rubrik förklaras? Jag kommer osökt att tänka på misslyckade laboratorieexperiment, strålningsskador, eller varför inte en galen vetenskapsman som vill utplåna mänskligheten.

Ahlen, designern

Uppmärksamma läsare kanske noterar att denna bloggs design har genomgått några smärre förändringar. Så är det nämligen. Även om den förra var delvis konstruerad själv, är den här betydligt mer präglad av undertecknad. Speciellt nöjd är jag inte, så en hel del finjusteringar är att vänta. Grunden är åtminstone fenomenal i mitt tycke, även om helheten temporärt är värre än innan. Se det som att jag har landat med mitt flygplan, och just nu sitter i en förtöjd varmluftsballong i väntan på att rymdfärjan ska avgå mot de okända vätgasdominerade vidderna.

Under tiden kan ni ju passa på att försöka lista ut koden bakom mitt eminenta bakgrundsmönster. Och stackars den som inte klarar av det, med anledning av denna gåtas tämligen höga enkelhet bör denna person skämmas å det grövsta.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Jo jo, ett kärt (?) återseende blir det minsann ikväll.

Avskyr ni också alla ordvitsar och namnlekar som de svenska kvällstidningarna har en kraftig förkärlek för (framför allt är det enligt mina erfarenheter sportjournalister som använder denna styggelse)? Det kan alltid bli värre, som man erfar ifall man förärar denna artikel från Ekstrabladet en titt. Jag menar, även om ordvitsarna i svenska tidningar är genomusla, så kan man åtminstone hitta små spår av kvalitet i dem.

Historien upprepar sig

Minns ni mitt inlägg om namn? Om inte kan det läsas här. Igår var det hur som helst skolfotografering, och jag kände mig minsann högst stilig i min fakking skjorta. Precis som de föregående elva åren var det även denna gång porträttfotografering som avslutade fotografisessionen. Och kan ni tänka er, ännu en gång lyckades en fjäskig tjej kuppa till sig att vi skulle börja nedifrån på listan, precis som jag nämnde i mitt förra inlägg. Numera är jag visserligen inte sist, men då klassen å andra sidan är större på gymnasiet bidrar min placering näst längst upp på klasslisten till en total längre väntetid, även om den marginellt är procentuellt mer fördelaktig.

Idag var det dags igen för en återgång till det förflutna. På högstadiet kan jag inte påstå att konkurrensen skolmässigt var allt för stor, utan allt som ofta var det jag och min anständiga allmänbildning som fick svara på lärarens frågor. På dagens lektion i Historia A, den fjärde totalt i gymnasiet, uppstod ett scenario kusligt likt min högstadietid. Årtal efter årtal, regent efter regent, det var i princip bara jag som kunde svara på frågorna om dem. Efter ett tag började det bli jobbigt, så jag försökte låta bli att räcka upp handen för att se om någon annan också ville visa sina kunskaper. Men icke, till slut kände jag mig nödgad att svara än en gång. Och sådär rullade det på under i stort sett hela lektionen. Therese lärare undrade om det var bara svensk historia som intresserade mig, eller historia i allmänhet. Inget av dem skulle jag vilja påstå, jag har mestadels memorerat det vi lärde oss på mellanstadiet. Medelkunskapsnivån i klassen kan jag för övrigt inte klaga på (men även Tibet har sina dalar), så jag blev allt förvånad må jag säga. Inte heller vill jag ha en stämpel som blivande historiker, så jag är inte helt positiv.

Skriv rätt för helvete!

En eftermiddag i datasalen, under rasten mellan Biologi breddning och Bioteknik. Ahlen noterar än en gång en dator någon glömt logga ut från. Som alltid måste hans nyfikenhet ta överhanden, vilket främst visar sig genom lite snokande. Planen var dessutom att som han brukar lämna ett mer eller mindre stort avtryck bland användarens personliga mappar, så att de lär sig den hårda vägen att vara noga med utloggningen nästa gång. Denna tradition började efter att han själv fick smaka på samma medicin när han en dag märkte flera hundra kopior av samma paintbild i sina mappar. Efter att ha slagit sig ned på den med rullfunktion utrustade datorstolen noterar han snabbt ett öppet Word-dokument, vars än så länge kortfattade innehåll visade sig handla om Kubakrisen.



Då texten språkmässigt som ni kanske ser (om ni klickar på bilden vill säga) inte var den bästa såg han en chans att ännu en gång göra något med finess, till skillnad från de gånger då han har fyllt en stackars användares 500 MB på servern med i princip bara skit. Finns det en tanke med skämt blir de alltid som bäst, brukar han tänka.

Sagt och gjort, fem minuter senare såg texten istället ut så här:

Är det inte snäppet bättre än att fixa några tusen handritade paintbilder så säg.


Körteorin är för övrigt måttligt underhållande. Busenkelt, långtråkigt och framför allt mentalt uttröttande efter en dag bestående av tre lektioner mellan 08.00 och 16.15. Inte blir det bättre av att slå sig ned mitt bland det generellt välvårdade feminina artilleriet som en majoritet av kursdeltagarna tillhör, och kraftigt misstänka att man luktar en blandning av E. coli och Agar vilket bioteknikslaborerande i så fall var orsak till. Samtidigt gör detta artilleri det inte precis lättare att koncentrera sig när man har stått ut länge och väl med den monotona rösten som försöker lära några av kursdeltagarna vad kvadraten på något är. Visst, alla går väl inte natur, men någon måtta får det vara!

Revolutionerande nyskapande?

I tidernas begynnelse fanns bloggen. Sedermera kom mikrobloggen och videobloggen, med ett klientel som skiljer sig markant. Mikrobloggen har ett relativt högt anseende, och används frekvent av allehanda kändisar. Dessutom är den funktionell då den uppenbarligen kan användas både för liverapportering och i valkampanjer. Videobloggen å andra sidan, har låg status då den allt som oftast används av så kallade fjortisar som vill visa upp sig och berätta om sitt senaste fynd på Gina Tricot. Och berätta om fynd, det är de bra på. Det är vanligtvis inga korta redogörelser de bjuder på, utan inläggen brukar fortgå i flera minuter.

En kombination av de båda skulle alltså antingen bli en mikrovideoblogg, eller en videomikroblogg. Kanske är följande den alla första sådana.

Den genialt forvovne og excentriske allerhelvedeskarl

Precis som jag har anat vill Pelle att jag på Scheeledagen ska berätta om den beryktade kemiolympiaden. Det gör jag med nöje, skulle jag vilja påstå. Redan nu planerar jag för en kavalkad i politisk inkorrekthet, eller åtminstone en kavalkad i sånt som inte är lämpligt inför en aula fullsatt med nior. Mitt krav för att ställa upp var att jag skulle få fria händer, vilket också beviljades. Frågan är hur mycket av mitt svängrum jag vågar utnyttja bara... Inte för att det kommer gå dåligt utan, och inte räknar jag med det heller, men jag tar gärna emot tips inför mitt framträdande. Jag vågar lova att det ska bli något annat än när herr L föreläser, det är ju inte för inte som jag numera titulerar mig allerhelvedeskarl.

Ytterligare lite om självskador

Som bekant skrev jag en del om självskador i mina söndagsfunderingar för ett tag sedan. Idag publicerar SvD denna artikel som innehåller bra mycket statistik angående detta ämne. Första tanken som slog mig var att 40 procent, som underrubriken vittnade om, lät brutalt mycket. När man sedan kunde läsa deras definitioner av självskador kändes det inte alls lika mycket. Enligt de definitionerna är jag tydligen en tvättäkta självskadare. Nej, jag brukar inte banka mitt huvud i väggen, och än mindre uppsöka sjukhus på grund av beteendet. Däremot kvalificerar sig min fula ovana att pilla på sårskorpor, tyvärr ofta med blodvite som följd, definitivt på listan. Enligt definitionerna ska det bli synbara men i form av ärr, sår eller blåmärken. Och det blev det ju onekligen. En annan ovana, som lyckligtvis är i princip förpassad till historien, är min gamla nagelbitning. Bita sig själv nämns också, och under några stunder av total brist på självdisciplin (ha, som att jag brukar ha någon sådan...) blev naglarna så korta att det nog skulle kallas för sår det med. Och vem har inte bränt sig mer eller mindre rejält under ett försök att släcka ett stearinljus med fingrarna? Den gången jag brände mig som värst var det i alla fall inte med mening. Istället sträckte jag mig lite för långt efter något under en måltid där levande ljus bidrog med sin närvaro, och vips hade jag en stor kal och svart fläck på armen. Märkligt nog gjorde det inte speciellt ont, men fläcken var kvar ett tag ändå. När jag var liten brukade jag dessutom fästa nålar under överhuden, vilket även det ibland innebar små sår. Och så vidare, förbi alla andra exempel i texten där jag uppfyller skrämmande många. Inte nog med att jag alltså uppenbarligen har självskadebeteende, jag tillhör tydligen de 12 procenten som har skadat sig själv mer än fem gånger. Måhända är jag ett riskobjekt i frågan?

Självklart finns det ju dock en väsentlig skillnad mellan mig och Björns kompisar från Arvika som inte skämdes för att visa för mycket. Jag gör det inte på grund av depression, ångest, frigöra endorfiner eller vad nu den halvtaskiga anledningen kan vara. Istället är det bara allmän klåfingrighet och rastlöshet som allt som oftast är boven i dramat i mina fall. Det är inte precis gråtandes i badkaret med rakbladet i högsta hugg man hittar mig, utan snarare kanske i TV-soffan, kliandes lite på armen, och helt plötsligt känna något som är i kontrast till min lena hud. "Det ska bort" brukar jag tänka på ren slentrian, och bort åker det allt som oftast med lite våld och vassa naglar. Och i princip varje gång förbannar jag mig själv för min idioti när jag efteråt står och torkar bort den ynkliga mängden blod med lite toapapper. Likväl är det också ett självskadebeteende, även om det aldrig lär ge mig en semester inne på psyket.

Även i detta inlägg tänker jag ta upp alkoholdrickande. Inte med någon nykteristvinkel som att varje gång man dricker skadar man sig själv långsamt. Precis som i förra gången tänker jag än en gång belysa problemet att man skadar sig själv på fyllan, låt gå för att detta ämna inte är lika aktuellt nu. Först och främst är jag besviken på att fylleskador inte nämns alls i artikeln. Är det inte lika uppseendeväckande som små späda, svartsminkade tonårstjejer som inbringar stora pengar till Gilette? Fylla, det är ju något vi alltid har haft, det är ju tradition. Inte som "emosarna", som kom från ingenstans. Om någon ligger och är bakis och mår pyton, då skrattar folk åt en inte allt för sällan, och många påpekar leendes hur mycket de spydde den kvällen. Sånt borde egentligen inte uppmuntras, men traditioner är svåra att rubba på. Och jag ska verkligen inte kasta första stenen om man säger så, något föredöme är jag då inte. Hur som helst, fylleskador är definitivt självskador enligt mig. Det är ytterst sällan någon blir tvingad eller hotad till att dricka, alltså har man bara sig själv att skylla att man blir för full och på något sätt skadar sig. Grupptryck, kanske någon säger då, även under påverkan av grupptryck ska man kunna hålla sig till rinliga mängder, svarar jag.

Men det är ju ändå inte samma sak, skulle säkerligen de flesta hävda. Alkohol dricker man oftast för att ha kul i andra personers sällskap. De klassiska självskadarna är troligen oftast ensamma och, ja, gör vad de nu gör. Alla de som dricker alkohol för att dämpa ångest, fly vardagen, eller andra destruktiva saker då? Ifall de skadar sig på fyllan, räknas det som ett självskadebeteende då eftersom de dricker av andra anledningar, mer lika självskadarnas anledningar? Troligen inte, det nämns inget om det i artikeln heller vad jag kan se. Så varför görs det skillnad på olika självskadebeteenden? Är vissa mer värda än andra, och varför?

IChO, en kort summering

Ahlen mäktar härmed med att skriva en kort summering av hans tid i Cambridge. Blir inget i klass med min resumé av förra årets Frankrikeresa, det orkar jag helt enkelt inte. Här kommer det framför allt vara en del små noteringar från de tio dagarna, längre historier (och det finns det gott om) gör sig bäst verbalt i det här fallet.

Först och främst kan jag ju påpeka att jag är högst tillfreds med mitt resultat. Inte allt för oväntat blev det ingen medalj, utan jag mäktade med en fin 207:e-plats av 250 möjliga. Ungefär lika oväntat var det att de tre sist placerade deltagarna var från Kuwait (ett arabland), och även deltagaren som var sexa från slutet kom därifrån. Sedan kan man säga vad man vill om laborationsprovet, speciellt bra gick det inte för min del (spilla massor, stressa massor, slarva massor). Men, även om jag hade gjort en superlabb med svenska mått mätt hade det blivit tufft att få medalj, så jag grämer mig inte allt för mycket. Teorin är jag nöjd med, där fixade jag i princip allt jag kunde fixa, och dunkade nog in några gissningar med. Det bådar onekligen gott inför Japan/Tokyo nästa år, om det nu blir något vill säga. Allt kan hända i rymden.

Proven kändes dock mest som en formalitet, framför allt var det oförskämt roligt att umgås med allt trevligt folk från hela världen. Det är ju inte varje dag man har livs levande danskar, tyskar och ryssar i närheten på samma gång. Och norrmännen kan man inte säga ett ont ord om, där snackar vi ett gäng glada lirare som visste hur man njöt av livet. Nu känner jag att att jag oundvikligen glider in på allt jag upplevde med dem, vilket i princip innebär kvällarna efter att proven var avklarade om vi ska ha en underhållningsfaktor som är anständig. Det är dock synonymt med historier som verkligen bör berättas för att de inte ska tappa något enormt, så det skriver jag inget om här. Jag fick åtminstone snakke dansk!

Jag är för övrigt enormt sugen på att plugga i Cambridge efter gymnasiet, det verkade så mysigt där, och arkitekturen var makalös, och man tillhör ett college som är som en stor familj och så vidare. Cambridge kändes som en bra stad att förlägga olympiaden i, till skillnad från exempelvis nästa år i Tokyo så var det gångavstånd till verkligen allting. Det var sannerligen optimalt när det gällde kontakten med andra länder.

Min mobiltelefon är synonym med min väckarklocka. Mobiltelefonen blev beslagtagen direkt för att stävja fusk. Istället fick min iPod figurera som väckarklocka, den piper lågt i en sekund ungefär innan den tystnar. Därför fick jag ta hjälp av vår guide Martin, som vänligt nog knackade på dörren varje morgon tills jag bekräftade att jag var vaken.

Man kände sig lite som en kung, eller högt uppsatt politiker, eller något liknande under olympiaden. Allt nödvändigt var betalt under hela tiden där, maten höll hyfsad klass, vi fick äta middag inne på ett världsberömt museum i London (i salen på denna bild), vi fick finfina studentrum (enkelrum till och med) som definitivt höll hög klass, där sängarna bäddades varje dag och allt annat som kunde bidra till en känsla av ett hyfsat hotell, massor med mer eller mindre intressanta utflykter fick vi åka på. Och framför allt: vi fick tillstånd att ignorera "Don't walk on the grass-skyltarna" på fakking Kings College! Det var tio dagar i kanske inte lyx, men väl hög standard, och det var gratis. På tal om hög standard, jag kände mig högst stilig i kavaj och slips. en av danskarna tyckte till och med att min slips var snyggast av alla under avslutningsfesten, och han gillade inte att jag tog av den för att försöka hålla värmen under hyfsad kontroll.

Åtminstone en av de svenska deltagarna verkar ha hittat hit, eftersom min blogg råkar vara en av de första sökträffarna i Google om man söker på "Kemiolympiaden" (nej, det är inte alls någon koppling mellan Google och Blogspot...). Därför tar jag det säkra före det osäkra och skriver enbart positiva saker här om mina före detta lagkamrater. Leif var duktig och fick medalj. Micke var nästan lika duktig och fick också medalj, brons till båda. Och Mengxian var trevlig, hade eminent dialekt, delade delvis min humor (Yngve, någon...?) och hade kanske den vettigaste synen på alkohol av någon jag har träffat i vår ålder.

Undre lördagen genomled jag kanske den värsta bakfyllan i mitt liv. Inte för att jag mådde som sämst, det har onekligen varit värre. Däremot, de gånger jag har mått sämre har jag kunnat bädda ner mig i min säng hela dagen och varva det med brutala mängder rostade mackor med smör och liggande duschar på 45 minuter. Den här gången var jag tvungen att vandra ett antal timmar i centrala London, åka på kvalmiga bussturer, åka på kvalmiga tågresor, och åka i en kvalmig tunnelbana. Resans varmaste dag var nog just under lördagen, kanon. På kvällen var det fortfarande så illa att det blev bio istället för mera festligheter, som en liten tröst blev iallafall bion och onyttigheterna som följde betalat av olympiaden.

Till sist, pappas kamera var inte min kompis (den är tydligen ingens kompis fick jag veta när jag kom hem). Alla bilder var överkompenserade med toner i färgen rosa, bilderna fick dessutom en mörkt rosa kant längst upp, och kameran var tydligen inställd på att ta bilder i storleken 0,3 megapixlar istället för det betydligt bättre 4,0. Det har verkligen blivit ett hästjobb i Photoshop för att få fram anständiga resultat att visa upp.

Litet exempel:


Före:
Efter:

Så, nu är det bara att söka upp mig om ni orkar genomlida mig berättandes det mesta av det intressanta som hände under olympiaden. Avslutar med den officiella reseberättelsen som jag har knåpat ihop till svenska kemisamfundet, eller vad det nu heter.

En mulen lördag under andra halvan av juli avreste fyra förväntansfulla ungdomar mot Förenade kungarikets huvudstad London. Det var dock inga vanliga ungdomar, tvärtom, de hade alla kvalificerat sig för den internationellt ansedda tävlingen som i det svenska språket heter Kemiolympiaden. Man skulle kunna påstå att det var eliten inom kemi bland svenska gymnasister som efter landning på Heathrow reste vidare mot den anrika universitetsstaden Cambridge, där tävlingen skulle gå av stapeln. Det här var första gången ungdomarna sågs på drygt en månad, bara dagar in på sommarlovet hade alla deltagit i ett högst eminent och tillika obligatoriskt träningsläger på Chalmers, allt för att maximera svenskarnas chanser i själva tävlingen.

Efter upp mot ett halvt dygns resa, som bland annat inkluderade tre timmars väntan på Kastrup på grund av resebyråns mer eller mindre ologiska bokningar, kunde de fyra ungdomarna tillsammans med sina tre mentorer äntligen konstatera att de hade anlänt till Cambridge och dess järnvägsstation. En guide av engelsk nationalitet vid namn Martin väntade på dem inne på stationen, och han lyste genast upp tillvaron med hjälp av sin obligatoriska guide-tröja av bländande gul kulör. Annars bjöd inte lördagskvällen på något spännande av kraftiga mått, förutom att de för första gången fick dinera i den väl så funktionella matsalen tillhörande University Centre. Deras välartade grannar norrmännen uppenbarade sig även för första gången.

Söndagen var nog det som skulle kunna kallas för den första riktiga dagen under deras vistelse. Dagen började med en invigningsceremoni av varierande seriositet, fortsatte med lunch av karaktären ”plocka allt du tycker verkar gott från vårt gigantiska utbud såvida du orkar köa i en dryg halvtimme”, och därefter blev de guidade i och runtom Cambridge och fick bland annat beskåda ett gäng gamla klassiska college vars vapensköldar säkerligen pryder ett och annat vykort runtom i världen. Dagen avslutades än en gång med att de fick beträda University Centre för att äta middag.

Måndagen bjöd till stora delar på så kallade medeltidsaktiviteter, som bland annat inkluderade långbågsskytte och rovfågeluppvisning. De flesta av deltagarna hade troligen tankarna på annat håll, då de säkerligen med varierande grad av nervositet tänkte på morgondagens laborativa prov. Ett prov som de fick sämsta tänkbara uppladdning till, då frukosten som skulle hålla dem mätta fram till sen eftermiddag bestod av snabba kolhydrater i form av chokladfyllda croissanter, wienerbröd, diverse muffins samt brutala mängder apelsinjuice. Det fem timmar långa provet var av överkomlig svårighetsgrad, även om mängden moment bäddade för små men ack så fatala misstag. Somliga kunde säkert dessutom instämma i att tiden var en smula knapp. Men skam den som ger sig, vid det här laget var det ju trots allt 60 procent kvar av totalpoängen att slåss om.

Den mesta tiden under onsdagen spenderades med en mer eller mindre obegriplig tävling, där startordningen under loppet med den lokala gondolvarianten i stadens flod verkade avgöra det mesta. Nervositeten kändes mer påtaglig under denna dag, då mer stod på spel under morgondagen än gårdagen, och då det teoretiska provet framför allt inte var lika generöst med bortförklaringsmöjligheter. Även till detta prov var frukosten lika usel, att jämföra med de andra dagarna då proteinrik, klassisk engelsk frukost var modellen. En förmildrande omständighet denna dag var att de åtminstone fick förtära saker under detta prov, något som sällan rekommenderas i laborationssalar (och när man betänker hur laborationsbänkarna såg ut redan efter en timme under det laborativa provet var det nog bäst att den bestämmelsen gällde även då). Provmakarna blandade och gav, och resultatet blev ett prov som antagligen de flesta kan hålla med om höll en högst varierande svårighetsgrad.

Efter provet kunde alla deltagare för första gången andas ut på riktigt, nu fanns det helt enkelt inga fler sätt att påverka resultatet på. En så kallad Reunion dinner blev det samma kväll, på Natural History Museum i London i en stor sal som bland annat inhyste ett dinosaurieskelett modell större. Kommande dagar kunde bland annat erbjuda en höghöjdsaktivitet och en resa till London, där varje lands deltagare inklusive guide fick så mycket som 100 engelska pund att dela på. Under kvällarna umgicks även deltagarna generellt mer över landsgränserna, när de inte hade samma behov av att vara pigga och alerta på morgonen som innan proven. Säkerligen knöts det många nya vänskapsband under dessa kvällar.

Och så kom söndagen, dagen som antagligen alla hade väntat på med spänning. Dagen då det skulle vara avslutningsceremoni, med tillhörande medaljutdelning. För Sveriges del blev det ett relativt gott facit, i och med två bronsmedaljer till Leif Schelin respektive Mikael Twengström. Ett resultat som var mycket bättre än på många år. Därpå var det avslutningsmiddag, där det bjöds på mat som hade gjort många gröna av avund. Lite dans till tonerna från ett coverband avslutade den sista kvällen för detta års olympiad, och de flesta deltagarna kunde antagligen lite vemodigt konstatera att det nu var över.

Det alla delaktiga troligen kommer minnas bäst, är antagligen inte de totalt tio timmarna prov, utan alla enastående aktiviteter där gruppmedlemmarna absolut inte kom från samma land, allt umgänge med folk från hela världen, och också möjligen den oerhört vackra arkitekturen i Cambridge. Somliga påstår säkert att det är minnen för livet. Undertecknad är benägen att hålla med om det.

Dxxxx Axxxxxxxx, å det svenska lagets vägnar.

IChO

Imorgon åker Ahlen iväg till Cambridge för att representera de svenska färgerna i den så kallade Kemiolympiaden. Tio dagar betald vistelse, varav två förmiddagar är tävlingstillfällen, i en gammal anrik universitetsstad tackar man ju inte nej till. Det kommer antagligen vara lärorikt också, inte bara kunskapsmässigt, utan för att jag kanske för allra första gången kan skriva ett prov utan att behöva känna någon som helst press på mig. Oerhört skönt ska det bli. Jag lär ju inte ta någon medalj så att säga, mitt mål är helt enkelt att inte komma sist (och när arabländerna ställer upp, där du kan komma med om du känner emiren ungefär, bör målet uppfyllas).

Siktar även att söka upp det danska laget så snart som möjligt efter ankomsten för en optimal vistelse ur nöjessynpunkt. Får man välja att umgås med tre mer eller mindre spiknyktra svenskar, eller fyra gemytliga danskar som dessutom kan lära mig deras högst humoristiska språk än bättre, är valet lika självklart som att Ralf är en tämligen bastant tysk.

Och räkna inte med att kunna nå mig förrän efter torsdagen någon gång, för att stävja fusk beslagtas mobiltelefoner fram tills att båda tävlingsmometen är avklarade. Inte heller kommer vi kunna smita iväg till internetkafe eller dylikt, isolering från omvärlden är det som gäller i början.

"Spam idag" eller "En djupdykning i Ahlens inkorg"

Spam. Skräppost. Jobbiga jävla mail som fyller inkorgen. Kärt barn har många namn, som det heter. Min första kontakt med ordet spam var någon gång i sjätte klass när jag precis kommit i kontakt med kvalitetscommunityn Lunarstorm. Om man under kort tid skrev för många så kallade gästboksinlägg till någon poppade det upp en ruta som sa (fritt från minnet): Ajabaja, du får inte spamma sådär *rycka i håret*. Inte hade den då prepubertale Ahlen någon aning om vad "spamma" var, men hans på det logiska området väl utvecklade hjärna lyckades ändå koppla ihop det med de ibland lite för stora mängderna meddelanden han under tråkiga stunder mer eller mindre terroriserade sina klassmedlemmar med. Annars var han mer imponerad över hur de ansvariga för Lunarstorm på ett sådant snyggt och fyndigt sätt lyckades implementera det där "*rycka i håret*" på slutet. Att komma på ett sådant fyndigt slut av meningen och dessutom lite nonchalant sätta det inom asterisker, det beundrade jag djupt inom mig.

När jag nu för tiden hör spam, tänker jag alltid först och främst på det eminenta programmet Morgonsoffan. Sen förskjuts mina tankar till inkorgen tillhörande min reservmail, för efter att ha varit så gott som förskonad i några år började det för några månader sedan så smått trilla in en mindre mängd skräppost där, ett fåtal mail per dag. Inget farligt, framför allt inte eftersom det mesta automatiskt filtrerades bort och hamnade i facket för spam. Ahlen var dock inte nöjd. På sitt allra mest impulsiva troll-humör, fick han för sig att besvara dessa mail, i hopp om att bygga upp en kontakt med personen bakom det. Med omsorg valde han ut ett mail där det erbjöds fungerande botemedel mot erektil dysfunktion, och besvarade det med "Please tell me more". Det borde han kanske inte gjort. När de förmodade datorerna bakom all skräppost insåg att min mail faktiskt existerade, då börjar vi snacka spam. Under några veckors tid fylldes facket för spam på med säkerligen åtminstone 50 nya mail per dag. Där satt Ahlen och kunde frossa i erbjudanden om billiga mediciner från kanadensiska apotek, bonusar på allehanda online-casinon, billig viagra samt en hel del andra medel mot impotens, mängder med viktminskningsmedel (som om jag skulle behöva det...), andra billiga varor, klockor exempelvis, och så vidare, en bra bit mot oändligheten. Vissa försökte med knep som att inleda rubriken med "RE:" för att försöka lura mig att det var ett svar, andra försökte med att utforma rubriken så att det skulle verka som en bekräftelse av något jag hade beställt. Fantasin hade då inga gränser.

Det jag som kille, kanske logiskt nog, fastnade mest för var alla mail om olika metoder för penisförstoring. Inte för att jag anser mig ha något större behov av ett ingrepp av denna typ, utan det var de välformulerade rubrikerna jag fann roande. För till skillnad från de andra spamkategoriernas rubriker som var väldigt rakt på sak, exempelvis "Low your medication expenses ordering meds in Canada!" och "Pick your free 800% BONUS", så var rubrikerna mailen om penisförstoring ofta någt mer diffusa och framför allt, sannerligen ytterst humoristiska. Minns den första rubriken som fick mig att inse det, den löd något i stil med "Don't be the small guy in the club". Istället för att vara rakt på sak, verkade de här alltså vilja träffa någon som kanske skäms så mycket över att inte vara välutrustad, att han knappt ens vågar duscha efter träningen. Det kan inte vara lätt. "Bring back time when girls were yours", är en annan jag minns med tydlighet. Johnny, 38, kanske var populär på högstadiet då han var den coola killen som skolkade och tjuvrökte bakom idrottshallen, självklart inte i rökrutan där det vanliga patrasket stod. Nu för tiden är han dock arbetslös, och hans enda utbildning består av åtta månader på drift och underhållsprogrammet innan han hoppade av gymnasiet, vilket sakta men säkert har gjort honom mer och mer impopulär hos det täckta könet. Sjävklart är det då lättare för Johnny att nappa på ett mail med nyss nämnda rubrik, en tio-tums penis hade ju varit perfekt för honom när han ska ut och ragga på kvarterspuben. Andra favoriter som jag just nu kan beskåda (då skräppost rensas bort efter en månad) är "Increase your penis and forget your low self-esteem" (för det hänger ju ihop...), "Get a nice big thick device" (uttrycket "device" var då nytt för mig) och "Every extra inch gives her extra orgasm" (teknikträning, någon?).

Till sist, kanske min största favorit av mailen som just nu i spamfacket:

Secrets of landing your dreamgirl

Learn how to approach girls in any situation and make them think you're fantastic!

Whenever I suggest approaching groups of women I get LOADS of guys looking at me as though I'm from another galaxy.
I realize that lots of guys probably don't have the initial confidence to simply walk up to beautiful women they don't know.
Don't worry, this can be easily fixed.
I'll give you some simple tips here.

You see the girls.
Go up to them and talk to them NOW!
Don't waste time.
Within 3 seconds of seeing them, approach them.
Some people call this the 3 second rule and I must say it really does seem to work.

Än så länge ser det ju ganska bra ut eller hur. Men, som avslutning, en länk med texten "MORE TIPS INSIDE!". Ja, nog...