Revolutionerande nyskapande?

I tidernas begynnelse fanns bloggen. Sedermera kom mikrobloggen och videobloggen, med ett klientel som skiljer sig markant. Mikrobloggen har ett relativt högt anseende, och används frekvent av allehanda kändisar. Dessutom är den funktionell då den uppenbarligen kan användas både för liverapportering och i valkampanjer. Videobloggen å andra sidan, har låg status då den allt som oftast används av så kallade fjortisar som vill visa upp sig och berätta om sitt senaste fynd på Gina Tricot. Och berätta om fynd, det är de bra på. Det är vanligtvis inga korta redogörelser de bjuder på, utan inläggen brukar fortgå i flera minuter.

En kombination av de båda skulle alltså antingen bli en mikrovideoblogg, eller en videomikroblogg. Kanske är följande den alla första sådana.

Den genialt forvovne og excentriske allerhelvedeskarl

Precis som jag har anat vill Pelle att jag på Scheeledagen ska berätta om den beryktade kemiolympiaden. Det gör jag med nöje, skulle jag vilja påstå. Redan nu planerar jag för en kavalkad i politisk inkorrekthet, eller åtminstone en kavalkad i sånt som inte är lämpligt inför en aula fullsatt med nior. Mitt krav för att ställa upp var att jag skulle få fria händer, vilket också beviljades. Frågan är hur mycket av mitt svängrum jag vågar utnyttja bara... Inte för att det kommer gå dåligt utan, och inte räknar jag med det heller, men jag tar gärna emot tips inför mitt framträdande. Jag vågar lova att det ska bli något annat än när herr L föreläser, det är ju inte för inte som jag numera titulerar mig allerhelvedeskarl.

Ytterligare lite om självskador

Som bekant skrev jag en del om självskador i mina söndagsfunderingar för ett tag sedan. Idag publicerar SvD denna artikel som innehåller bra mycket statistik angående detta ämne. Första tanken som slog mig var att 40 procent, som underrubriken vittnade om, lät brutalt mycket. När man sedan kunde läsa deras definitioner av självskador kändes det inte alls lika mycket. Enligt de definitionerna är jag tydligen en tvättäkta självskadare. Nej, jag brukar inte banka mitt huvud i väggen, och än mindre uppsöka sjukhus på grund av beteendet. Däremot kvalificerar sig min fula ovana att pilla på sårskorpor, tyvärr ofta med blodvite som följd, definitivt på listan. Enligt definitionerna ska det bli synbara men i form av ärr, sår eller blåmärken. Och det blev det ju onekligen. En annan ovana, som lyckligtvis är i princip förpassad till historien, är min gamla nagelbitning. Bita sig själv nämns också, och under några stunder av total brist på självdisciplin (ha, som att jag brukar ha någon sådan...) blev naglarna så korta att det nog skulle kallas för sår det med. Och vem har inte bränt sig mer eller mindre rejält under ett försök att släcka ett stearinljus med fingrarna? Den gången jag brände mig som värst var det i alla fall inte med mening. Istället sträckte jag mig lite för långt efter något under en måltid där levande ljus bidrog med sin närvaro, och vips hade jag en stor kal och svart fläck på armen. Märkligt nog gjorde det inte speciellt ont, men fläcken var kvar ett tag ändå. När jag var liten brukade jag dessutom fästa nålar under överhuden, vilket även det ibland innebar små sår. Och så vidare, förbi alla andra exempel i texten där jag uppfyller skrämmande många. Inte nog med att jag alltså uppenbarligen har självskadebeteende, jag tillhör tydligen de 12 procenten som har skadat sig själv mer än fem gånger. Måhända är jag ett riskobjekt i frågan?

Självklart finns det ju dock en väsentlig skillnad mellan mig och Björns kompisar från Arvika som inte skämdes för att visa för mycket. Jag gör det inte på grund av depression, ångest, frigöra endorfiner eller vad nu den halvtaskiga anledningen kan vara. Istället är det bara allmän klåfingrighet och rastlöshet som allt som oftast är boven i dramat i mina fall. Det är inte precis gråtandes i badkaret med rakbladet i högsta hugg man hittar mig, utan snarare kanske i TV-soffan, kliandes lite på armen, och helt plötsligt känna något som är i kontrast till min lena hud. "Det ska bort" brukar jag tänka på ren slentrian, och bort åker det allt som oftast med lite våld och vassa naglar. Och i princip varje gång förbannar jag mig själv för min idioti när jag efteråt står och torkar bort den ynkliga mängden blod med lite toapapper. Likväl är det också ett självskadebeteende, även om det aldrig lär ge mig en semester inne på psyket.

Även i detta inlägg tänker jag ta upp alkoholdrickande. Inte med någon nykteristvinkel som att varje gång man dricker skadar man sig själv långsamt. Precis som i förra gången tänker jag än en gång belysa problemet att man skadar sig själv på fyllan, låt gå för att detta ämna inte är lika aktuellt nu. Först och främst är jag besviken på att fylleskador inte nämns alls i artikeln. Är det inte lika uppseendeväckande som små späda, svartsminkade tonårstjejer som inbringar stora pengar till Gilette? Fylla, det är ju något vi alltid har haft, det är ju tradition. Inte som "emosarna", som kom från ingenstans. Om någon ligger och är bakis och mår pyton, då skrattar folk åt en inte allt för sällan, och många påpekar leendes hur mycket de spydde den kvällen. Sånt borde egentligen inte uppmuntras, men traditioner är svåra att rubba på. Och jag ska verkligen inte kasta första stenen om man säger så, något föredöme är jag då inte. Hur som helst, fylleskador är definitivt självskador enligt mig. Det är ytterst sällan någon blir tvingad eller hotad till att dricka, alltså har man bara sig själv att skylla att man blir för full och på något sätt skadar sig. Grupptryck, kanske någon säger då, även under påverkan av grupptryck ska man kunna hålla sig till rinliga mängder, svarar jag.

Men det är ju ändå inte samma sak, skulle säkerligen de flesta hävda. Alkohol dricker man oftast för att ha kul i andra personers sällskap. De klassiska självskadarna är troligen oftast ensamma och, ja, gör vad de nu gör. Alla de som dricker alkohol för att dämpa ångest, fly vardagen, eller andra destruktiva saker då? Ifall de skadar sig på fyllan, räknas det som ett självskadebeteende då eftersom de dricker av andra anledningar, mer lika självskadarnas anledningar? Troligen inte, det nämns inget om det i artikeln heller vad jag kan se. Så varför görs det skillnad på olika självskadebeteenden? Är vissa mer värda än andra, och varför?

IChO, en kort summering

Ahlen mäktar härmed med att skriva en kort summering av hans tid i Cambridge. Blir inget i klass med min resumé av förra årets Frankrikeresa, det orkar jag helt enkelt inte. Här kommer det framför allt vara en del små noteringar från de tio dagarna, längre historier (och det finns det gott om) gör sig bäst verbalt i det här fallet.

Först och främst kan jag ju påpeka att jag är högst tillfreds med mitt resultat. Inte allt för oväntat blev det ingen medalj, utan jag mäktade med en fin 207:e-plats av 250 möjliga. Ungefär lika oväntat var det att de tre sist placerade deltagarna var från Kuwait (ett arabland), och även deltagaren som var sexa från slutet kom därifrån. Sedan kan man säga vad man vill om laborationsprovet, speciellt bra gick det inte för min del (spilla massor, stressa massor, slarva massor). Men, även om jag hade gjort en superlabb med svenska mått mätt hade det blivit tufft att få medalj, så jag grämer mig inte allt för mycket. Teorin är jag nöjd med, där fixade jag i princip allt jag kunde fixa, och dunkade nog in några gissningar med. Det bådar onekligen gott inför Japan/Tokyo nästa år, om det nu blir något vill säga. Allt kan hända i rymden.

Proven kändes dock mest som en formalitet, framför allt var det oförskämt roligt att umgås med allt trevligt folk från hela världen. Det är ju inte varje dag man har livs levande danskar, tyskar och ryssar i närheten på samma gång. Och norrmännen kan man inte säga ett ont ord om, där snackar vi ett gäng glada lirare som visste hur man njöt av livet. Nu känner jag att att jag oundvikligen glider in på allt jag upplevde med dem, vilket i princip innebär kvällarna efter att proven var avklarade om vi ska ha en underhållningsfaktor som är anständig. Det är dock synonymt med historier som verkligen bör berättas för att de inte ska tappa något enormt, så det skriver jag inget om här. Jag fick åtminstone snakke dansk!

Jag är för övrigt enormt sugen på att plugga i Cambridge efter gymnasiet, det verkade så mysigt där, och arkitekturen var makalös, och man tillhör ett college som är som en stor familj och så vidare. Cambridge kändes som en bra stad att förlägga olympiaden i, till skillnad från exempelvis nästa år i Tokyo så var det gångavstånd till verkligen allting. Det var sannerligen optimalt när det gällde kontakten med andra länder.

Min mobiltelefon är synonym med min väckarklocka. Mobiltelefonen blev beslagtagen direkt för att stävja fusk. Istället fick min iPod figurera som väckarklocka, den piper lågt i en sekund ungefär innan den tystnar. Därför fick jag ta hjälp av vår guide Martin, som vänligt nog knackade på dörren varje morgon tills jag bekräftade att jag var vaken.

Man kände sig lite som en kung, eller högt uppsatt politiker, eller något liknande under olympiaden. Allt nödvändigt var betalt under hela tiden där, maten höll hyfsad klass, vi fick äta middag inne på ett världsberömt museum i London (i salen på denna bild), vi fick finfina studentrum (enkelrum till och med) som definitivt höll hög klass, där sängarna bäddades varje dag och allt annat som kunde bidra till en känsla av ett hyfsat hotell, massor med mer eller mindre intressanta utflykter fick vi åka på. Och framför allt: vi fick tillstånd att ignorera "Don't walk on the grass-skyltarna" på fakking Kings College! Det var tio dagar i kanske inte lyx, men väl hög standard, och det var gratis. På tal om hög standard, jag kände mig högst stilig i kavaj och slips. en av danskarna tyckte till och med att min slips var snyggast av alla under avslutningsfesten, och han gillade inte att jag tog av den för att försöka hålla värmen under hyfsad kontroll.

Åtminstone en av de svenska deltagarna verkar ha hittat hit, eftersom min blogg råkar vara en av de första sökträffarna i Google om man söker på "Kemiolympiaden" (nej, det är inte alls någon koppling mellan Google och Blogspot...). Därför tar jag det säkra före det osäkra och skriver enbart positiva saker här om mina före detta lagkamrater. Leif var duktig och fick medalj. Micke var nästan lika duktig och fick också medalj, brons till båda. Och Mengxian var trevlig, hade eminent dialekt, delade delvis min humor (Yngve, någon...?) och hade kanske den vettigaste synen på alkohol av någon jag har träffat i vår ålder.

Undre lördagen genomled jag kanske den värsta bakfyllan i mitt liv. Inte för att jag mådde som sämst, det har onekligen varit värre. Däremot, de gånger jag har mått sämre har jag kunnat bädda ner mig i min säng hela dagen och varva det med brutala mängder rostade mackor med smör och liggande duschar på 45 minuter. Den här gången var jag tvungen att vandra ett antal timmar i centrala London, åka på kvalmiga bussturer, åka på kvalmiga tågresor, och åka i en kvalmig tunnelbana. Resans varmaste dag var nog just under lördagen, kanon. På kvällen var det fortfarande så illa att det blev bio istället för mera festligheter, som en liten tröst blev iallafall bion och onyttigheterna som följde betalat av olympiaden.

Till sist, pappas kamera var inte min kompis (den är tydligen ingens kompis fick jag veta när jag kom hem). Alla bilder var överkompenserade med toner i färgen rosa, bilderna fick dessutom en mörkt rosa kant längst upp, och kameran var tydligen inställd på att ta bilder i storleken 0,3 megapixlar istället för det betydligt bättre 4,0. Det har verkligen blivit ett hästjobb i Photoshop för att få fram anständiga resultat att visa upp.

Litet exempel:


Före:
Efter:

Så, nu är det bara att söka upp mig om ni orkar genomlida mig berättandes det mesta av det intressanta som hände under olympiaden. Avslutar med den officiella reseberättelsen som jag har knåpat ihop till svenska kemisamfundet, eller vad det nu heter.

En mulen lördag under andra halvan av juli avreste fyra förväntansfulla ungdomar mot Förenade kungarikets huvudstad London. Det var dock inga vanliga ungdomar, tvärtom, de hade alla kvalificerat sig för den internationellt ansedda tävlingen som i det svenska språket heter Kemiolympiaden. Man skulle kunna påstå att det var eliten inom kemi bland svenska gymnasister som efter landning på Heathrow reste vidare mot den anrika universitetsstaden Cambridge, där tävlingen skulle gå av stapeln. Det här var första gången ungdomarna sågs på drygt en månad, bara dagar in på sommarlovet hade alla deltagit i ett högst eminent och tillika obligatoriskt träningsläger på Chalmers, allt för att maximera svenskarnas chanser i själva tävlingen.

Efter upp mot ett halvt dygns resa, som bland annat inkluderade tre timmars väntan på Kastrup på grund av resebyråns mer eller mindre ologiska bokningar, kunde de fyra ungdomarna tillsammans med sina tre mentorer äntligen konstatera att de hade anlänt till Cambridge och dess järnvägsstation. En guide av engelsk nationalitet vid namn Martin väntade på dem inne på stationen, och han lyste genast upp tillvaron med hjälp av sin obligatoriska guide-tröja av bländande gul kulör. Annars bjöd inte lördagskvällen på något spännande av kraftiga mått, förutom att de för första gången fick dinera i den väl så funktionella matsalen tillhörande University Centre. Deras välartade grannar norrmännen uppenbarade sig även för första gången.

Söndagen var nog det som skulle kunna kallas för den första riktiga dagen under deras vistelse. Dagen började med en invigningsceremoni av varierande seriositet, fortsatte med lunch av karaktären ”plocka allt du tycker verkar gott från vårt gigantiska utbud såvida du orkar köa i en dryg halvtimme”, och därefter blev de guidade i och runtom Cambridge och fick bland annat beskåda ett gäng gamla klassiska college vars vapensköldar säkerligen pryder ett och annat vykort runtom i världen. Dagen avslutades än en gång med att de fick beträda University Centre för att äta middag.

Måndagen bjöd till stora delar på så kallade medeltidsaktiviteter, som bland annat inkluderade långbågsskytte och rovfågeluppvisning. De flesta av deltagarna hade troligen tankarna på annat håll, då de säkerligen med varierande grad av nervositet tänkte på morgondagens laborativa prov. Ett prov som de fick sämsta tänkbara uppladdning till, då frukosten som skulle hålla dem mätta fram till sen eftermiddag bestod av snabba kolhydrater i form av chokladfyllda croissanter, wienerbröd, diverse muffins samt brutala mängder apelsinjuice. Det fem timmar långa provet var av överkomlig svårighetsgrad, även om mängden moment bäddade för små men ack så fatala misstag. Somliga kunde säkert dessutom instämma i att tiden var en smula knapp. Men skam den som ger sig, vid det här laget var det ju trots allt 60 procent kvar av totalpoängen att slåss om.

Den mesta tiden under onsdagen spenderades med en mer eller mindre obegriplig tävling, där startordningen under loppet med den lokala gondolvarianten i stadens flod verkade avgöra det mesta. Nervositeten kändes mer påtaglig under denna dag, då mer stod på spel under morgondagen än gårdagen, och då det teoretiska provet framför allt inte var lika generöst med bortförklaringsmöjligheter. Även till detta prov var frukosten lika usel, att jämföra med de andra dagarna då proteinrik, klassisk engelsk frukost var modellen. En förmildrande omständighet denna dag var att de åtminstone fick förtära saker under detta prov, något som sällan rekommenderas i laborationssalar (och när man betänker hur laborationsbänkarna såg ut redan efter en timme under det laborativa provet var det nog bäst att den bestämmelsen gällde även då). Provmakarna blandade och gav, och resultatet blev ett prov som antagligen de flesta kan hålla med om höll en högst varierande svårighetsgrad.

Efter provet kunde alla deltagare för första gången andas ut på riktigt, nu fanns det helt enkelt inga fler sätt att påverka resultatet på. En så kallad Reunion dinner blev det samma kväll, på Natural History Museum i London i en stor sal som bland annat inhyste ett dinosaurieskelett modell större. Kommande dagar kunde bland annat erbjuda en höghöjdsaktivitet och en resa till London, där varje lands deltagare inklusive guide fick så mycket som 100 engelska pund att dela på. Under kvällarna umgicks även deltagarna generellt mer över landsgränserna, när de inte hade samma behov av att vara pigga och alerta på morgonen som innan proven. Säkerligen knöts det många nya vänskapsband under dessa kvällar.

Och så kom söndagen, dagen som antagligen alla hade väntat på med spänning. Dagen då det skulle vara avslutningsceremoni, med tillhörande medaljutdelning. För Sveriges del blev det ett relativt gott facit, i och med två bronsmedaljer till Leif Schelin respektive Mikael Twengström. Ett resultat som var mycket bättre än på många år. Därpå var det avslutningsmiddag, där det bjöds på mat som hade gjort många gröna av avund. Lite dans till tonerna från ett coverband avslutade den sista kvällen för detta års olympiad, och de flesta deltagarna kunde antagligen lite vemodigt konstatera att det nu var över.

Det alla delaktiga troligen kommer minnas bäst, är antagligen inte de totalt tio timmarna prov, utan alla enastående aktiviteter där gruppmedlemmarna absolut inte kom från samma land, allt umgänge med folk från hela världen, och också möjligen den oerhört vackra arkitekturen i Cambridge. Somliga påstår säkert att det är minnen för livet. Undertecknad är benägen att hålla med om det.

Dxxxx Axxxxxxxx, å det svenska lagets vägnar.

IChO

Imorgon åker Ahlen iväg till Cambridge för att representera de svenska färgerna i den så kallade Kemiolympiaden. Tio dagar betald vistelse, varav två förmiddagar är tävlingstillfällen, i en gammal anrik universitetsstad tackar man ju inte nej till. Det kommer antagligen vara lärorikt också, inte bara kunskapsmässigt, utan för att jag kanske för allra första gången kan skriva ett prov utan att behöva känna någon som helst press på mig. Oerhört skönt ska det bli. Jag lär ju inte ta någon medalj så att säga, mitt mål är helt enkelt att inte komma sist (och när arabländerna ställer upp, där du kan komma med om du känner emiren ungefär, bör målet uppfyllas).

Siktar även att söka upp det danska laget så snart som möjligt efter ankomsten för en optimal vistelse ur nöjessynpunkt. Får man välja att umgås med tre mer eller mindre spiknyktra svenskar, eller fyra gemytliga danskar som dessutom kan lära mig deras högst humoristiska språk än bättre, är valet lika självklart som att Ralf är en tämligen bastant tysk.

Och räkna inte med att kunna nå mig förrän efter torsdagen någon gång, för att stävja fusk beslagtas mobiltelefoner fram tills att båda tävlingsmometen är avklarade. Inte heller kommer vi kunna smita iväg till internetkafe eller dylikt, isolering från omvärlden är det som gäller i början.

"Spam idag" eller "En djupdykning i Ahlens inkorg"

Spam. Skräppost. Jobbiga jävla mail som fyller inkorgen. Kärt barn har många namn, som det heter. Min första kontakt med ordet spam var någon gång i sjätte klass när jag precis kommit i kontakt med kvalitetscommunityn Lunarstorm. Om man under kort tid skrev för många så kallade gästboksinlägg till någon poppade det upp en ruta som sa (fritt från minnet): Ajabaja, du får inte spamma sådär *rycka i håret*. Inte hade den då prepubertale Ahlen någon aning om vad "spamma" var, men hans på det logiska området väl utvecklade hjärna lyckades ändå koppla ihop det med de ibland lite för stora mängderna meddelanden han under tråkiga stunder mer eller mindre terroriserade sina klassmedlemmar med. Annars var han mer imponerad över hur de ansvariga för Lunarstorm på ett sådant snyggt och fyndigt sätt lyckades implementera det där "*rycka i håret*" på slutet. Att komma på ett sådant fyndigt slut av meningen och dessutom lite nonchalant sätta det inom asterisker, det beundrade jag djupt inom mig.

När jag nu för tiden hör spam, tänker jag alltid först och främst på det eminenta programmet Morgonsoffan. Sen förskjuts mina tankar till inkorgen tillhörande min reservmail, för efter att ha varit så gott som förskonad i några år började det för några månader sedan så smått trilla in en mindre mängd skräppost där, ett fåtal mail per dag. Inget farligt, framför allt inte eftersom det mesta automatiskt filtrerades bort och hamnade i facket för spam. Ahlen var dock inte nöjd. På sitt allra mest impulsiva troll-humör, fick han för sig att besvara dessa mail, i hopp om att bygga upp en kontakt med personen bakom det. Med omsorg valde han ut ett mail där det erbjöds fungerande botemedel mot erektil dysfunktion, och besvarade det med "Please tell me more". Det borde han kanske inte gjort. När de förmodade datorerna bakom all skräppost insåg att min mail faktiskt existerade, då börjar vi snacka spam. Under några veckors tid fylldes facket för spam på med säkerligen åtminstone 50 nya mail per dag. Där satt Ahlen och kunde frossa i erbjudanden om billiga mediciner från kanadensiska apotek, bonusar på allehanda online-casinon, billig viagra samt en hel del andra medel mot impotens, mängder med viktminskningsmedel (som om jag skulle behöva det...), andra billiga varor, klockor exempelvis, och så vidare, en bra bit mot oändligheten. Vissa försökte med knep som att inleda rubriken med "RE:" för att försöka lura mig att det var ett svar, andra försökte med att utforma rubriken så att det skulle verka som en bekräftelse av något jag hade beställt. Fantasin hade då inga gränser.

Det jag som kille, kanske logiskt nog, fastnade mest för var alla mail om olika metoder för penisförstoring. Inte för att jag anser mig ha något större behov av ett ingrepp av denna typ, utan det var de välformulerade rubrikerna jag fann roande. För till skillnad från de andra spamkategoriernas rubriker som var väldigt rakt på sak, exempelvis "Low your medication expenses ordering meds in Canada!" och "Pick your free 800% BONUS", så var rubrikerna mailen om penisförstoring ofta någt mer diffusa och framför allt, sannerligen ytterst humoristiska. Minns den första rubriken som fick mig att inse det, den löd något i stil med "Don't be the small guy in the club". Istället för att vara rakt på sak, verkade de här alltså vilja träffa någon som kanske skäms så mycket över att inte vara välutrustad, att han knappt ens vågar duscha efter träningen. Det kan inte vara lätt. "Bring back time when girls were yours", är en annan jag minns med tydlighet. Johnny, 38, kanske var populär på högstadiet då han var den coola killen som skolkade och tjuvrökte bakom idrottshallen, självklart inte i rökrutan där det vanliga patrasket stod. Nu för tiden är han dock arbetslös, och hans enda utbildning består av åtta månader på drift och underhållsprogrammet innan han hoppade av gymnasiet, vilket sakta men säkert har gjort honom mer och mer impopulär hos det täckta könet. Sjävklart är det då lättare för Johnny att nappa på ett mail med nyss nämnda rubrik, en tio-tums penis hade ju varit perfekt för honom när han ska ut och ragga på kvarterspuben. Andra favoriter som jag just nu kan beskåda (då skräppost rensas bort efter en månad) är "Increase your penis and forget your low self-esteem" (för det hänger ju ihop...), "Get a nice big thick device" (uttrycket "device" var då nytt för mig) och "Every extra inch gives her extra orgasm" (teknikträning, någon?).

Till sist, kanske min största favorit av mailen som just nu i spamfacket:

Secrets of landing your dreamgirl

Learn how to approach girls in any situation and make them think you're fantastic!

Whenever I suggest approaching groups of women I get LOADS of guys looking at me as though I'm from another galaxy.
I realize that lots of guys probably don't have the initial confidence to simply walk up to beautiful women they don't know.
Don't worry, this can be easily fixed.
I'll give you some simple tips here.

You see the girls.
Go up to them and talk to them NOW!
Don't waste time.
Within 3 seconds of seeing them, approach them.
Some people call this the 3 second rule and I must say it really does seem to work.

Än så länge ser det ju ganska bra ut eller hur. Men, som avslutning, en länk med texten "MORE TIPS INSIDE!". Ja, nog...

Brian looked for love, but I want more

Det här blogginlägget ska handla om namn. Dock inte vilka namn som helst, utan mina egna högst stiliga. Som de flesta av er läsare säkerligen känner till, är Ahlen inte mitt riktiga namn. De tre första bokstäverna sammanfaller dock med de tre första i mitt efternamn, och på så sätt skapades mitt smeknamn en gång i fjärde klass då det var opraktiskt med två stycken David i fotbollslaget. Min plats i hierarkin var inte lika hög, och därför blev det helt enkelt jag som fick byta. Inte mig emot, Ahlen var definitivt ett uppköp då smeknamnen överlag i den åldern håller låg kvalitet. Ahlen däremot, det håller än, och jag trivs alldeles utmärkt med det. Jag avundas då inte dem som fortfarande sitter kvar med sina smeknamn från första klass, även om de flesta har fått dem utbytta på senare dagar så vitt jag vet. Några kanske inte hade några gamla vänner med till högstadiet eller mer troligt gymnasiet som jag hade, det skulle annars vara ett effektivt sätt att utplåna smeknamn annat än i sin gamla bekantskapskrets.

Ahlen, det är verkligen förknippat med mig. Förutom släkten, vänner till mina föräldrar och en del lärare, är det ytterst, ytterst få som faktiskt säger David. På högstadiet fanns det till och med flertalet lärare som hakade på trenden med Ahlen, numera är det bara den eminenta Pelle som har uppfattat allt korrekt rätt. Jag själv tänker på mig betydligt oftare som Ahlen, och lystrar nästan inte till David längre i de flesta sammanhang. Presenterar visserligen mig fortfarande som David, men det hör till allmänt hyfs helt enkelt. Dessutom undviker jag massa onödiga frågor om folk får för sig att Ahlen är mitt riktiga namn, de får helt enkelt inse de själva. Gör de inte det, är de kanske inte heller värdiga att använda Ahlen.

Kan bidra med en liten episod från högstadiet på den högst mediokra Kungsängsskolan ("Får du G är vi nöjda!"). Minns jag rätt utspelade den sig så sent som i nionde klass.

Kille i parallellklass: Ey, Ahlen, vilket land kommer du ifrån?
Jag: Öh, Sverige...
Kille i parallellklass: Men asså, Ahlen, det är inte svenskt!
Jag: Nej, men jag heter inte Ahlen.
Kille i parallellklass: Va, heter du inte Ahlen, vad heter du då?
Jag: David.
Kille i parallellklass: Vaaaa, heter du David? Aaah, shiiiit, jag visste inte! (Vill inflika ett "På gud" i den sista meningen, men det känns som en efterhandskonstruktion skapad av schablonbilden av en stereotyp elev från Kungsängsskolan)
Jag, väldigt tyst för mig själv: Nej, jag märkte det...

Så ja, mitt smeknamn är alltså väldigt förknippat med mig. Presenterar jag mig när någon närmare vän till mig är med, får jag alldeles för ofta en undrande blick från alla närvarande vänner, och inte helt sällan ett "alltså, vem är David egentligen?". Inte verkar mitt medlemsskap på Facebook ha bidragit med mycket heller, trots att det är första internetsidan där jag för en gångs skull får heta David.

En nackdel ser jag med smeknamnet, och det är att dess sammansättning gör att det kommer långt fram i allt som sorteras i bokstavsordning. Detta blir framför allt påtagligt när det gäller kontaktlistor i mobiltelefoner, för såvida en vän till mig inte känner någon Adam, Agnes, Adolf, Abel eller Agaton, så hamnar jag troligen först. Nu vill jag att ni gör ett litet experiment. Ta upp er mobiltelefon, och tryck på menyknappen sex gånger. Har ni en någorlunda modern mobil från Sony Ericsson (och säkerligen från andra tillverkare med) bör ni vid det här laget vara vid er kontaktlista. Trycker ni en gång till väljer ni att ni ska skicka SMS:et till personen längst upp, och sedan krävs det ytterligare ett tryck som bekräftning. I min kontaktlista ligger mitt eget mobilnummer längst upp under "Inget namn", sopm en liten spärr. Alla mobiler har inte denna spärr. Det fick jag erfara en kväll, då totalt hela 17 blanka SMS från Julia trillade in med jämna mellanrum. Det var kul de tre, fyra första gångerna telefonen vibrerade, men det kom snabbt en brytpunkt.

Annars har vi klassikern från Samone. Hon hade enligt egen utsago bråkat lite grann med sin dåvarande pojkvän. I sömnen får hon uppenbarligen för sig att skicka ett SMS till honom angående detta. Kruxet var bara att hon i sitt sovande tillstånd aldrig förmådde sig att leta upp hans namn i kontaktlistan, utan tog första bästa. Och vem kom då SMS:et till?

Det krävs ingen större logik för att inse att man blir förvånad när man vaknar upp på morgonen och läser det här:

ser bara väntigt. Kan inte slutl på frih.z fan vilket rutten rum jag var då!!!

Mest förvånad blev nog ändå Samone själv trots allt, med all rätt. Jag funderade mest på om det var "Fritzl" hon försökt skriva. Och även om det gav lite spänning till vardagen, föredrar jag nog ändå SMS med någon form av substans i.


Som tidigare nämnt sammanfaller de tre första bokstäverna i mitt smeknamn respektive efternamn. Således hamnar jag även långt upp i så kallade klasslistor. Under gymnasiet är det faktiskt första gången jag inte är längst upp, något som jag alltså blev förärad med under hela grundskoletiden. Minns med blandade känslor att jag dock aldrig lyckades knipa åt mig "längst upp i skolan" under låg- och mellanstadiet. Ett antal båda äldre och yngre "Abbas" gjorde livet surt för mig. Under inflytande av min barnaktiga och ej fullt utvecklade hjärna smidde jag ett tag planer på hur jag skulle eliminera dessa naglar i ögat, vilket på så sätt skulle ge mig den prestigefyllda titeln som troligen bara den statistikfrälste Ahlen brydde sig om. Ingen av de tämligen lågkvalitativa planerna sattes dock i verket, vilket väl var bäst.

Att vara långt upp i en klasslista är väl sådant som borde ge en små fördelar, i form av att inte behöva vänta länge på saker när man går efter ordningen i denna lista. Så var inte fallet på låg- och mellanstadiet. Nästan varje gång, framför allt när det gällde porträttbilderna vid skolfotograferingen, var det alltid någon lustigkurre som kläckte ur sig "men kan vi inte gå nedifrån på listan, vi långt ner får alltid vänta längst". Alltid fick de sin önskan igenom, och den logiska följden blev då att det i princip alltid var jag som fick vänta längst. Till min förtret var det dessutom min i perioder stora antagonist som stod längst ner på listan; att gång på gång se honom kunna springa ut på rast först av alla, medan jag fick vänta längst på grund av bluffmakeri gentemot lärare och fotografer och allehanda löst pack, det var höjden av förnedring. Måhända var det inte ett strategiskt val att på lågstadiet låta den då understimulerade och följdaktligen oroliga Ahlen vänta till sist. Det insåg nog lärarna och fotografen när jag på slutet med jämna mellanrum "råkade" sticka fram huvudet bredvid mina klasskamrater precis när fotografen tryckte på avtryckaren, för att med kameran porträttera dem (självklart inte samtidigt).

På mellanstadiet hade jag lugnat ner mig, satt mest och muttrade i ett hörn över att även mina bästa vänner i klassen var långt ner på listan. I sjätte klass, om jag minns händelsen korrekt rätt, tyckte jag dock att det fick vara nog. När några av klassens fjäskigaste tjejer frågade om "det inte var deras tur att få börja, de som var långt ner på listan, de fick ju alltid vänta länge", då blev jag uppriktigt förbannad. Lugnt och sansat lyckades jag ändå tala om att så minsann inte var fallet, och visst blev det en glädjande seger när jag en gång för alla lyckades stoppa ett kuppförsök. Lite smolk i bägaren fanns dock, min antagonist gick inte längre kvar i klassen, och jag fick således inte glädjen att se honom besviken.

Nu har jag nog inte mer att förtälja, mer än att det hade varit en Brian som hade skrivit här ifall pappa hade fått sin vilja igenom. Jag funderar på vad namnet indikerar mest: WT eller dansk huligan? Eftersom pappa tog det efter Brian Wilson, förgrundsfigur i The Beach Boys, så lutar det nog mest åt WT. Precis som de klassiska WT-namnen Noel och Liam, skulle alltså även Brian vara efter en engelskspråkig musiker. David är nog ganska bra ändå, inte extremt alldagligt, men inte ovanligt i klassisk WT-stil heller. Fast Brian hade nog ändå varit relativt okej i jämförelse, jag hade väl stått ut. Det hade ju kunnat ha varit något av de utflippade namnen som är förärade med namnsdag i slutet av december (eller varför inte något av de tre namnen från Trettondagen?), de förekommer väl främst i Hassan-sketcher med homosexuella...

Söndagsfundering

Inte igår, men väl i förrgår, var det ännu en trevlig tillställning hos ärade herr Thorsten. Brukar inte skriva detaljerat om allehanda tillställningar, och kommer inte göra det nu heller. Men:

Vad är oddsen, 1:

Sitter i en säng och språkar med ärade fröken Louise och ärade fröken Viann om jag minns allt korrekt rätt. Någon av dem frågar vad mina föräldrar jobbar med.

Jag: Mamma är jurist och pappa är läkare.
Viann: Min pappa är också läkare, vilken sorts läkare är din?
Jag: Hjärtläkare.
Viann: Min med!
Jag: Min är sån här, kardiolog.
Viann: Min med! Min är överläkare.
Jag: Min med!

Sedan nämnde hon namnet på sin pappa, och det slog mig att pappa hade nämnt det namnetett antal gånger. Hennes slutsats att "då känner våra pappor nog varandra" var ganska logisk och självklar.


Vad är oddsen, 2:

Sitter på altanen, när Simon passerar med ett stiligt glas i handen. Minns inte riktigt hur det gick till, ifall jag frågade eller om han erbjöd mig, men jag fick smaka i alla fall. Vi enades om att han inte skulle berätta vad det var i innan jag hade smakat, allt för överraskningens skull. Tog min lilla slurk och noterade den lätt rosa färgen, och vgav sdan tillbaka glaset.

Jag: Får jag gissa vad som var i?
Simon: Javisst!
Jag: Okej, hm, citronextrakt?
Simon: Ja!
Jag: Grenadin?
Simon: Ja!
Jag: Vodka?
Simon: Ja!
Jag: Var det allt?
Simon: Nej!
Jag: Var det mer i?
Simon: Ja!
Jag: Hm, är det Sprite?
Simon: JAA!
Jag: Var det allt?
Simon: JAA!

Därefter enades vi om hur sjukt det var att jag kunde gissa så bra utan att veta någonting, och som belöning fick jag ytterligare en slurk.


Vad är oddsen, 3:

Efteråt skulle jag och Ebba gå hela vägen hem (samma Ebba som tyckte att det var ett smart drag att försöka bryta upp ett fönster hemma för att komma in när hon kom hem, och då blev upptäckt av sina föräldrar som tog henne för en inbrottstjuv), från Egnahem till Ekhagen. Förutom coolingarna omkring Shellmacken mötte vi två personer på vägen. Två ynka personer. Olof och John. Ett möte som försenade oss ytterligare, men det var det sannerligen värt.


Och allt verkar till slut vara normalt igen. Nu går jag som vanligt runt och kollar i alla hörn, och tror att alla stolar i hörnen vill att jag ska slå mig ned just där. Höll ju annars på att fastna rejält i kvicksanden i ett av hörnen, och trots att jag med stor möda lyckades ta mig loss kan jag inte låta bli att hålla kvar tanken där lite för mycket. Och jag vet, det här var sannerligen ett bottennapp när det gäller mina metaforer, men jag är trött.

Sen visste jag redan att det nog var illa, men Ebbas "Alltså, det är ungefär som du skulle säga det rätt ut till henne att hon är motbjudande" gjorde inte saken bättre precis. Okej, min promillenivå bidrog till att jag tolkade allt bokstavligt då, och således inte riktigt förstod den tämligen simpla symboliken, men mitt svar var verkligen riktigt urbota korkat ändå. Det är väl som Ebba säger, jag förtjänar helt enkelt inte alla chanser jag faktiskt får, eftersom jag verkar ha en förkärlek att missa öppna mål. Både konkreta och symboliska, framför allt symboliska. Eller ja, missa och missa, jag inser sällan att de finns förrän det är några timmar för sent. Alla kan ju inte vara lika övertydliga med vad de vill som Kicki om man säger så. På gott och ont, egentligen gott, tids nog lär väl jag mig med. Förhoppningsvis.


Och till sist, en liten fundering. Vill först och främst påpeka att jag absolut inte klandrar någon, ingen har gjort något fel i mitt tycke. Framför allt är det inte något som de som eventuellt indirekt pekas ut är ensamma om, utan det händer säkerligen hela tiden, överallt. Nåja, till saken. De flesta som ser folk som har självskadat sig, vi kan ta rakbladsskärning som ett exempel, ser med viss förakt på dessa personer, och tycker inte ett dugg synd om dem. Personer som däremot dricker alldeles för mycket alkohol, och under fyllan råkar skada sig själva på ett eller annat sätt, dem är det jättesynd om, trots att skadan i hög grad är självförvållad då det är man själv som häller i sig all sprit. Eller varför inte ta min klassiska incident från högstadiet som ännu ett exempel. Vi hade idrott i bunkrarna under Kungsängen, och för dagen stod bordtennis på schemat. Ahlen skulle som sista man gå ut ur samlingsrummet, efter att ha hämtat ett lämpligt racket. Bunkrarna under skolan är av typen skyddsrum, med tillhörande tjocka betongväggar och med halvmetertjocka dörrkarmar. Ahlen ser en bänk stående längs med väggen precis bredvid dörren, och tycker att det skulle vara kul att ta spjärn mot bänken och hoppa ut genom den öppna dörren. Han tar sats, hoppar upp på bänken med anständig fart, och vidare ut genom dörren. Sedan säger det pang, och Ahlen ligger med svartnande ögon på golvet efter att ha slagit i huvudet rejält i övre kanten på den ytterst hårda dörrkarmen. Kvicknar snabbt till, och fortsätter mot pingisrummet och sätter igång spelet. Inser att det trots allt gör ganska ont, och tar därefter sig reflexmässigt för huvudet. Sedan beskådar han sin numera helröda hand, och inser att smällen nog tog ganska illa. Ett fint jack hade Ahlen onekligen fått i sin hårbotten. Resten av lektionen tillbringades med intimt umgänge med pappershanddukar och vattenkran. Behövde aldrig åka in till sjukhuset, utan det verkade vara ett ganska ytligt sår. Men, till saken ännu en gång. Trots att det var min egen idioti som orsakade skadan (vem får för sig att hoppa genom en låg dörr och dessutom ta sats från 30 centimeter höga bänkar så att han kommer ännu högre upp?) så tyckte ändå alla synd om mig. Nästan alla, några klassmedlemmar påpekade hur korkad jag var. Med all rätt, jag klandrar dem inte alls, jag hade bara mig själv att skylla. Varför, varför är det så här egentligen, borde inte alla självförvållade skador räknas lika? Varför är det mer eller mindre synd om en beroende på vilket sätt man skadar sig själv? Och jag kan tillägga att jag inte är ett föredöme, jag lever absolut inte som jag lär.

Nu ska jag snart vara lite asketisk för femtielfte gången, känns bra.

Hjördis briljerar igen

Karl: "Hjördis, du är min bästa lillasyster"
Hjördis: "Ja, men David är min bästa storebror"
Karl: "Men jag då?"
Hjördis: "Du kan vara min bästa storebror när David har flyttat till ett annat hus!"

Tomten och haren?

Blev så nöjd med min fotokommentar på Facebook angående följande bild från festen hos Thorsten att jag publicerar den här också.

I ett hus på bergets topp
alkohol i blodomlopp.
Ahlen irrar runt så fort,
fastnar på ett kort.
"Snälla Thorsten, hjälp du mig,
annars hittar mamma mig!"
"Göm dig här i mitt krypin,
räck mig handen din."

So close, so near

Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. En lång, lång väntan var precis det som Ahlen hade utsatts för, en lång väntan med vetskapen att den troligen skulle vara förgäves. Han var då inte ensam om att vänta på henne och hoppas på att bli den utvalde. I början såg det kört ut. Många hade väntat på henne bra mycket längre än Ahlen, och torde därför vara högre upp i rangordningen. Men skam den som ger sig. Med alla möjliga och mer eller mindre tillåtna medel lyckades han skapligt få en bättre placering i den imaginära kön. Egentligen kunde Ahlen ha valt någon annan kvinnlig skapelse, men det var något med orden som kom ur hennes mun som bidrog till hans val. Även ryktesvägen fick han veta saker som inte gjorde saken sämre precis. Kanske var han längre fram i kön än vad han kunde hoppas på? Folk i hans närhet hade träffat henne förut, och snart var det även Ahlens tur.

Helt plötsligt uppenbarade hon sig, den ärade fröken Louise, i sällskap med ett antal vänner. Hon var inte riktigt någon så kallad naturlig skönhet, men Ahlen kunde absolut inte förneka att hon ändå var väldigt, väldigt vacker. Hon lät dessutom oerhört trevlig, det kunde Ahlen påstå utan att överdriva. I den hårda konkurrensen märkte Ahlen att han faktiskt verkade ligga ganska bra till, och hoppet började så sakteliga tändas mer och mer. "Det var ju ett tag sedan senast", tänkte han, "men henne båda ser och hör jag ju i alla fall nästan varje dag". Efter ett tag började hon utan förvarning bryta det gamla invanda rörelsemönstret. Ahlen kände att det började ligga något i luften, och mycket riktigt började hon närma sig. Hon rörde sig mot en del andra aspiranter till Ahlens stora besvikelse, men så vände hon och gick sakta men säkert mot Ahlen. Ahlen såg chansen, det var nu eller aldrig, och sträckte sig mot henne i hopp om att nå fram. Hon såg Ahlen, tog hans hand, och tillsammans flätade de ihop händerna med hjälp av deras fingrar. Ahlen kände en enorm tillfredsställelse över att det han så länge strävat efter nu gått i uppfyllelse. Då släppte hon retsamt taget om hans hand, och återvände till sina vänner som om inget hade hänt. Besvikelsen var kraftig. Hon verkade knappt förstå vad hon hade gjort, och visade inte en tillstymmelse till ånger. Hon tittade knappt ens på Ahlen något mer, däremot gick hon senare fram till andra aspiranter. En uppgiven Ahlen kunde bara konstatera att det än en gång hade runnit ut i sanden, den här gången hade det knappt ens börjat. Han gick runt och letade substitut, men hittade absolut inget av glädje. Livet fick helt enkelt fortsätta att vara torftigt på obestämd tid.

Det var allt en trevlig spelning på Arvika med Thermostatic...

Tell me do you feel it?

Hade idag varit för två månader sedan hade det varit rejält jobbigt för mig. Hade två månader sedan varit idag hade det varit relativt tråkigt just nu.

Istället var det ytterst lite jobbigt för två månader sedan och tämligen roligt och trevligt nu. Jag klagar då inte.

Analogi-Ahlen

Ja men alltså, visst älskar jag dig så det är klart att jag vill gifta mig med dig. Fast när det gäller sexet så vill jag gärna hålla mig till mitt ex, vi hade byggt upp en så bra sexuell relation under en lång period så det vill jag inte att vårt giftermål ska förstöra genom att jag börjar ha sex med dig istället. Men det är väl okej eller?

Jag känner att jag är den okrönte konungen av analogier. Den här kan ju inte leda till något annat till ett "men ändå", vilket skulle vara ett otvetydigt bevis på att jag än en gång har vunnit en argumentation.

Svenskarnas ensamhet minskar, eller...?

Faktarutan i den här artikeln måste vara den mest onödiga någonsin, och det är mot alla odds inte ens i en kvällstidning den finns att beskåda. Är det någon överhuvudtaget som har trott något annat?

Filosofiskt initiativ

I torsdags var mamma Ahlen och pappa Ahlen i Borås för att beskåda en konsert med den beryktade Morrissey i huvudrollen. Den ganska trevliga konsekvensen av detta blev att jag än en gång fick spendera kvällen som barnvakt. Hjördis passar helt enkelt inte sig själv, och min bror Karl betraktas väl som för oansvarig för att klara denna inte allt för svåra uppgift.

I uppdraget som barnvakt ingår även att vid lämplig tid på kvällen lägga Hjördis och se till att hon somnar. Den här gången visade hon, som så många gånger annars, prov på sin fenomenala verbala förmåga istället för att följa min önskan att falla i sömn så snabbt som möjligt.

Hjördis: "Spöken finns inte på riktigt"
Jag: "Nä, bara på låtsas"
Hjördis: "Spöken kan finnas på film"
Jag: "Ja, eller på TV, men det är ju inte på riktigt"
Hjördis: "Nä. Det kan finnas spökböcker"
Jag: "Ja precis"
Hjördis: "Det kan finnas spökpennor"
Jag: "Just det"
Hjördis: Det kan finnas spöktröjor
Jag: "Mmm..."
Hjördis: "Det kan finnas spöktäcken"
Jag: "Ja, eller spökfiltar, det har ju du"
Hjördis: "Ja, med Laban på. Tänk om dom hade kallat Laban för Sigge..."
Jag: "Kallar dom Laban för Sigge?"
Hjördis: "Nej, tänk om dom hade kallat han för Sigge!"
Jag: "Ja...?"
Hjördis: "Då hade jag haft en Sigge-filt..."

Så filosofisk var jag definitivt inte i den åldern, jag känner redan hur hon kommer bli en farlig konkurrent av hemskt kraftiga mått.