Fin

Det har allt varit några trevliga månader, med lite mer post än normalt. Men, som med det mesta annat måste även detta någon gång ta slut.

Utträde

Hej! Jag tror att jag har råkat ur för att några vänner utan någon som helst respekt för politik (take that, Björn & Borg!) har spelat mig ett spratt, nämligen genom att anmäla mig utan min vetskap till er organisation. Då jag fortfarande är så pass osäker på min politiska uppfattning att jag inte vill ta ställning genom att vara medlem i en politisk organisation, ber jag härmed om att få lämna ert ungdomsförbund.

Med vänliga hälsningar
Dxxxx Axxxxxxxx
Vxxxxxxxxxxx XX
Jönköping

Kändes hemskt viktigt att vara artig. Oavsett var ni står på den politiska skalan kan ni säkerligen hitta något positivt i det här, både SDU och Ung Vänster (kunde du inte bättre Borg?) är nämligen numera avslutade kapitel för mig. Nu kanske mor min kan sova på nätterna igen...

Jo, jag censurerar mig själv här i bloggen. Nu när jag snart flyttar och börjar på ny kula, är jag inte särskilt pigg på att exempelvis framtida arbetsgivare ska kunna hitta hit med hjälp av allehanda sökmotorer. Vissa saker här kan nog anses vara lite känsliga, om man säger så, och inte göra någon klockren reklam för mig.

Genius next door

Föräldrarna mina planerar att flytta till en något mindre bostad när jag har bosatt mig i Lund. Det stora sommarprojektet är alltså att gå igenom allt bråte vi har här i huset, för att se vad som verkligen måste sparas och vad som kan kasseras. Högst troligen blir inte förvaringsutrymmena efter flytten storleksmässigt i klass med de vi har nu, vår vind är minsann inte att leka med. Det innebär att det är mycket som ska bort. Mycket.

Jag själv har fått ansvara för allt jag har åstadkommit genom åren, det vill säga saker från slöjden, skolarbeten, teckningar och annat mer eller mindre konstruktivt. Sannerligen ingen dålig nostalgitripp, det vill jag påstå. Det började nog igår, i och med att jag fick sortera ut godbitarna bland all keramik jag tillverkade på dagis. Bland alla katter med ungar, skålar och alldeles för små äggkoppar sparade jag exempelvis u-båten, skidåkaren som är i full färd att svänga i backen, samt min favorit rymdraketen. Lite trist får jag dock erkänna att det var, när det enda jag kunde hitta från dagistiden förutom keramiken var min flöjtbok. Jodå, vi spelade minsann blockflöjt och andra simpla instrument på dagis, vi hade till och med lektioner i det. I boken kunde man förutom mina handskrivna låttexter och noter även hitta fotografier på en liten, liten Ahlen med pottfrisyr som sitter lite lojt med en blockflöjt i munnen. Kanske berodde det på att Ida satt på platsen bredvid. Ida, som säkert var ett huvud längre än mig, och lite lätt bufflig och elak i stilen. Jag minns att jag brukade vara lite skraj för henne, det hände titt som tätt att hon smög upp bakifrån och helt sonika lyfte upp oss killar som var som små miniatyrdockor i jämförelse med henne, så vid fotograferingsögonblicket fokuserade jag möjligen mer på att hon skulle hålla sig i schack än att få till rätt ton på flöjten.

Sedan bar det av till lågstadiepåsarna i mitt sorterande. Redan så tidigt kunde man uppenbarligen relativt enkelt utröna att jag inte alltid var den mest engagerade när det gällde skolarbeten. Jag är väl inte den som är känd för att göra mer än vad som krävs, och gjorde knappast det på lågstadiet heller. Kanske borde jag inte klandras, när jag började första klass hade jag kunnat läsa och skriva relativt felfritt i nästan tre år, så jag var väl lite understimulerad då. Intressant att se hur jag verkligen verkade gå in för att göra så lite som möjligt, enligt materialet jag hittade kunde uppgifter som "Skriv tre meningar om de här tre orden" sluta med resultatet "En bil. En boll. En bok". Varför anstränga sig när det gäller skituppgifter, var väl min filosofi då.

Idag fortsatte jag, och påbörjade då arbetet att bearbeta mellanstadiehögarna. Där fanns det mer intressant att gå på. För det första hittade jag en enorm arsenal av undermåliga dikter, jag vet inte hur många vårdikter och fredsdikter vi tvingades att skriva på mellanstadiet. Jag fick nästan lite kväljningar av alla mediokra klyschiga rim, så som snö/tö i vårdikterna. Det var nog tur att jag visste bättre på högstadiet när det var dags för kärleksdikter, annars hade det sannerligen blivit ett och annat hjärta/smärta där. Mitt i allt hittade jag ett häfte där jag tydligen hade skrivit om de olika landskapen. Varför anstränga sig, verkade den tioåriga Ahlen ha tänkt, för om varje landskap skrev jag knappast mer än folkmängd, största stad och något som jag visste var lokaliserat i landskapet. Tre meningar, varken mer eller mindre. Religion pådyvlade de oss också, och jag hittade ett litet rosa skrivhäfte där jag tydligen utförde religionsuppgifterna. Slog upp en sida på måfå, som jag gjorde med det mesta jag hittade, och kunde kort och gott läsa "Jesus dog. Han låg i graven. Sen återuppstod han.", ackompanjerat av en bild på en ful filur på ett kors. Ful som i att jag inte var någon Picasso precis. Inte ens en Marie. På tal om att rita och måla, från mellanstadiehögarna fanns det ett antal rithäften, från lektonerna i fri bild som det hette. Uppenbarligen gick jag in för att rita så putslustiga figurer jag kunde, med leenden som hade orsakat en hjärtattack hos en genomsnittlig tandläkare. Ett häfte var nästan helt tomt. Endast det första bladet hade jag ritat på. Där fanns en skum, inte allt för vacker (ett medvetet val från min sida!) figur som höll på att kliva på ett bananskal. "Orvar Otur" stod det ovanför honom, med ytterligare ett bananskal i det andra O:et, vilket tydligen var lite av Orvars signum. Vad i helvete tänkte jag med, undrar jag mest.

Sist men inte minst lyckades jag gräva fram min gamla uppsatsbok. En bit in i femte klass gick min lärare helt över till att begära datorskrivna uppsatser, antagligen hade han då sorterat ut de hopplösa handstilsfallen. Innan dess skrevs uppsatserna för hand i ett ljusgrönt skrivhäfte, och det var väl en av mina specialiteter. Jag gillade det skarpt att hitta på små berättelser utifrån ramarna som vi fick hålla oss inom när den månatliga uppsatsen skulle skrivas. Troligen är det den enda perioden i mitt liv där jag faktiskt kunde ha lite framförhållning, titt som tätt skrev jag klart uppsatsen flera veckor i förväg (även om jag också kunde sitta till 22.00 kvällen innan, vilket var väldigt sent för mig då). Dessutom var det nog enbart i uppsatserna under den tiden som jag inte gjorde precis vad som krävdes, utan faktiskt ofta skrev mer än en sida som ofta var minimigränsen. Antagligen berodde det på att jag faktiskt tyckte det var hemskt kul att skriva, något som jag inte precis avskyr nu heller (hade jag haft en blogg då?). Minst lika mycket som jag uppskattade att skriva uppskattade min lärare mina berättelser. Jag läste inte igenom dem idag när jag hittade häftet, egentligen är de nog ganska mediokra men bra med mellanstadiemått mätt. Dessutom visste jag att jag under den tiden hade en fäbless för att ge mina karaktärer så löjliga namn som möjligt. Framför allt dubbelnamn var frekventa, och skräckexempel som Kurt-Ingvar, Gun-Barbro eller varför inte Knut-Bjarne (jo, jag hängde en del på Lunarstorm) kunde förekomma. Så här i efterhand är det väl mest pinsamt, därför läste jag enbart min lärares omdömen angående uppsatserna. Allt som oftast var han väl mer eller mindre lyrisk när det gällde bedömningarna, men min favorit får nog ändå vara det han skrev efter en av de sista uppsatserna innan datoriseringen kom till Ekhagsskolan, nämligen: "Som vanligt skriver du med en mogenhet som det anstår en blivande mästare!".

Han visste nog inte hur rätt han hade, även om jag nog snarare har specialiserat mig på annat. Det fick mig om inte annat att dra mungiporna lite försiktigt uppåt. Eftersom det just är skrivande jag håller på med i detta nu, så blir det en ganska fin avrundning på detta inlägg. N'est-ce pas?

////

Kofots-Kisen hette en karaktär i deckargåtorna jag skrev på mellanstadiet. De var sannerligen inte kvalitetssäkrade.

Year of silence

år (aar) = tidsrum, der mer ell. mindre nøjagtigt svarer til den tid, jorden bruger til at bevæge sig om solen.

Nu tjuvstartade jag kanske lite igår, men se det här som något som skulle kunna bli den slumpmässiga veckan.

Voi parlate, io gioco

Det är mycket som händer nu. Det är mycket som ska hända. Det är mycket som jag hoppas kommer att hända. Och då kanske jag till och med kan välja och vraka en smula. Inte för att jag egentligen vill göra det, men jag kan. Kanske. För andra gången i mitt liv kan jag nog säga att livet leker. Första gången kom det mycket riktigt att leka rätt friskt, kanske nu också. Men trots alla otaliga besök på Bongo är det inte dags för tolvstegsmetoden. Inte än.

Rubriken till detta inlägg är på italienska som ni kanske ser. Ni kanske också anar att det är ett citat från en svart-vit femtiotalsfilm. Då anar ni fel. Jag skulle kunna förklara att det i själva verket är en låttitel och att jag har lyssnat på låten en hel gång och hur extremt mycket låten betyder för mig (inget alls) och hur väl titeln träffar mig (det gör den inte) och hur bra den beskriver resten av inlägget (det gör den inte), givetvis på ett metaforiskt och symboliskt plan så att jag verkar lite lagom sentimental och svår. Det tänker jag inte göra, istället bidrar jag med en bild på en tysk som har absolut ingen som helst koppling till texten.

Metatal

”Som utannonserat”, tänkte jag inleda detta inlägg med först. Sen insåg jag att jag i inlägget innan faktiskt inte utannonserade något, utan bara bidrog med en uppmaning till läsarna att hålla sig uppdaterade. Hur som helst: Anledningen till uppmaningen, det tidigare nämnda projektet, tog sin form den 14:e maj under en fest hos den eminenta värden Thorsten. Resultatet, ett tal, kan beskådas de tre videoklippen här under, varpå manus och en liten, liten epilog följer.





Manus:

Ahlen:
”Ahlen, du pratar för mycket”, fick jag höra från en klasskamrat härom veckan. Möjligen var detta påstående befogat vid det aktuella tillfället, då jag definitivt kan låta organen i talapparaten arbeta lite väl febrilt ibland. Hur som helst väckte påståendet en fråga inom mig, nämligen huruvida det verkligen är möjligt att tala för mycket. Även om skriftlig kommunikation är på stark frammarsch numera får väl tal fortfarande anses vara den mest frekventa formen av kommunikation, och kan det verkligen finnas något negativt i att kommunicera mycket? Ja, enligt min klasskamrat, om man gör som jag och rycker hennes uttalande ur sitt sammanhang. Nej, enligt mig och antagligen enligt de flesta som inte satsar på en karriär som supereremit.

Man kan fråga sig varför vi över huvud taget talar. Alla djur kommunicerar ju på ett eller annat sätt, men varför utvecklades våra vrål och stönanden till regelrätt tal? Som allt annat biologiskt kan man hitta sina svar i evolutionsteorin, det vill säga att alla förmågor och egenskaper någon gång i historien kraftigt har ökat chanserna för reproduktion. Hur kan detta då implementeras på vår förmåga att tala? Ja, ärligt talat så vet jag faktiskt inte, jag har helt enkelt inte kollat upp det. Men, fem biologikurser under gymnasiet ger mig tillräckligt mycket kött på benen för att åtminstone komma med lite teorier. Precis som att olika fågelhanar imponerar på fågeldamerna genom att försöka ha den vackraste fjäderdräkten, så kanske våra manliga förfäder imponerade på de kvinnliga motsvarigheterna genom att försöka frambringa så sexiga läten som möjligt. Ju sexigare man lät desto fler parningsakter fick man delta i, och desto större andel av den producerade avkomman bar ens gener. Till slut kan dessa läten ha blivit så avancerade att man kan börja tala om att det kan räknas som tal.

Men sen då, när alla stenåldersmänniskor satt där med en talförmåga och det var dött lopp i tävlingarna om sexiga läten, hur användes talet då? Vid den här tiden får man väl anta att goda prestationer under jakt på vilda djur var lämpligt när det gällde att överleva, då det skulle dröja tills jordbruket fick sitt stora uppsving. Snabbhet, styrka och en bra spjutkastararm får väl anses vara viktiga förmågor under den tidens jakt, och var säkerligen också egenskaper som efterfrågades av stenålderskvinnorna. Vem skulle vilja ha barn med en långsam klenis då han knappast skulle kunna fixa särskilt mycket mat till barnen. Överlever inte barnen sprids ju inte ens gener vidare, vilket är en elementär del i evolutionsteorin. Så vad gjorde de som inte precis var några muskelknippen, då de knappast hade något att visa upp för damerna som övertygade dem om att man skulle vara en lämplig partner? Jag tror att de helt enkelt använde sin talförmåga: hade de inga fysiska bevis för sin förträfflighet fick de istället försöka övertyga kvinnorna om att de minsann var stjärnskott på mammutjägarhimlen. Var man duktig på att tala kunde man alltså sprida vidare sina gener mer, man talade omkull någon stenålderstyle.

Här känner jag att frågan i inledningen kan besvaras: Nej, man kan antagligen inte prata för mycket, inte när det handlar om att få ligga!

Elias:
Ja, gott folk, eftersom talet som Ahlen nyss sa uppkom för att attrahera det motsatta könet har jag och Ahlen bestämt oss för att just hålla tal här idag, vilket ni förmodligen redan har märkt. Varken jag eller Ahlen har gjort någonting liknande tidigare, och man skulle kunna säga att idén kom till när vi för några veckor sedan var på UKM och beskådade poesi i dess ädlaste form; det vill säga sådan som läses högt. Häpna över den muntliga kommunikationformens slagkraft kände vi att vi också ville stå på en scen och högläsa texter för människor som skrattar inställsamt när det verkar lämpligt och nickar lite medhållande när det låter som om talaren säger något vettigt.

Jag kan dock inte säga annat än att det är lite nervöst att stå så här och bli bedömd för texter man hoppas kunna bli berömd för. Jag ber er att inte döma för hårt om någonting skulle gå åt pipsvängen, och även om det skulle göra det är jag i och för sig nöjd bara jag får pippa.

I alla fall: förra sommaren läste jag en bok av Marcus Birro i vilken han skrev en hel del om konsten att framträda offentligt med egna texter. Tipsen var många, och något av det han betonade mest var vikten av att hålla sig nykter innan man ställer sig på podiet för att tala. Även om man är nervös blir framträdandet alltid mycket bättre om man är klar i skallen, menade Birro.

Av förmodligen märkbara anledningar hoppas jag att Birro är lika mycket ute och cyklar i det avseendet som han är när det gäller politik.

Hur som helst. Det är onekligen lite lustigt ändå, vad alkohol kan göra med ens verbala förmåga. Så som jag ser det behöver berusning emellertid inte alltid vara av ondo i talsammanhang. För om det nu är så att talet kom till för att öka chanserna att få ligga måste man väga in det faktum att fulla människor tenderar att få ligga mer än nyktra, vilket tyder på att onyktert tal rent evolutionärt sett är effektivare än nyktert. Varför det är så går givetvis att spekulera länge i, men personligen tror jag att det beror på onyktras förmåga att alltid hitta den snabbaste vägen till målet. Kvalitativa puckar på kassen istället för måfåpuckar i sarghörnet, det är den fulles taktik och så vitt jag har förstått fungerar den väldigt bra.

Ahlen:
Det är väl ändå snarare kvantitet före kvalitet när man är full. Det måste du väl ändå ha märkt hur berusade personer springer runt och talar mycket med många. Även om talet rent tekniskt blir sämre, man sluddrar och så vidare, så övervägs det av den ökade kontakten man får med människor. Den nyktra personen lägger alla ägg i samma korg, men vågar inte gå hem med dem för att det är en kraftig storm ute som riskerar att ta sönder äggen. Den berusade personen å andra sidan köper ohemula mängder ägg och lägger dem i bra många fler korgar än en. Därefter struntar de i om det är storm ute eller ej, de springer hem med alla korgar och hoppas att åtminstone ett ägg är helt när de är framme.

Elias:
Ja ja ja, du kan komma med hur fina liknelser du vill, Ahlen, men jag tror fortfarande att den bästa taktiken för att få ligga på fyllan är att välja orden väl, istället för att mala på om ingenting och allting. Det viktigaste är egentligen bara att båda parter är tillräckligt fulla. Se bara på dina egna erfarenheter på Bongo: Bodaforstjejen kan du väl inte ha växlat fler ord med än den genomsnittlige hundägaren växlar med sin hund under en söndagspromenad?

Ahlen:
Nej, sant. Det är mycket möjligt att det är en bättre taktik, men det är inte allt för många som i berusat tillstånd verkligen praktiserar den, vilket var det jag försökte förklara. Man kan säga vad man vill om Svensk Blåbandsungdoms reklam på Spotify, den med det vedervärdiga uttrycket ”hur sober är du?”, men det låg kanske någonting i deras försök att visa på att fulla personer var sämre på att ”flörta”. Fast det är klart, är båda parter tillräckligt fulla som du säger slukas väl det mesta med hull och hår. Pratar man med många ökar dock chansen för att man hittar någon som är tillräckligt onykter.

Elias:
Ja jo, just det har du kanske rätt i. Säg att man ska prata med många, men inte säga för många ord till varje, så har vi kanske den allra bästa taktiken.

Ahlen:
Ja, så länge det man säger har någon form av vettig substans. Hur som helst, detta leder mig om inte annat osökt in på att lite djupare försöka behandla ämnet att tala på fester. Så länge kommunikationen med andra personer rullar på bra är det givetvis inga problem, då kan man med lite flyt ha turen att få ligga. Men, vad gör man om det – hemska tanke – börjar hacka lite i talmaskineriet, och det kanske går så långt som till en pinsam tystnad? Vid det här laget får man anta att man inte har några bra samtalsämnen att behandla, och det problemet måste ju givetvis lösas på något sätt.

För någon vecka sedan under en oplanerad sovmorgon fastnade jag framför Gomorron Sverige, alltså SVT:s morgonprogram. Programledaren satt med två gäster i en soffa, och samtalade om lögner. En av deltagarna berättade att hon hade varit på en fest en gång, där hon inte riktigt fått ett samtal med en kille att flyta på bra. Bristen på samtalsämnen gjorde att en pinsam tystnad var på ingång. Då, som från ingenstans, kläcker hon lögnen att hon en gång minsann kom på andraplats i SM i räkskalning. Historien förtäljde inte riktigt hur samtalet flöt på efteråt, men hon gjorde väl ett tappert försök antar jag och kanske fick hon till och med ligga.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, om jag eller Elias senare ikväll säger något om oss själva som låter alldeles för otroligt, är det antagligen det också. Ha överseende i så fall, vi gör det bara för att få ligga. Vi kanske skulle hjälpas åt och berätta saker om varandra istället, det borde väl vara mer trovärdigt?

Elias:
Absolut! Ahlen här är den förmodligen intelligentaste personen jag känner. För att göra ett urval bland hans meriter kan jag nämna att han har kvalificerat sig till Kemiolympiaden två år i rad, han fick 1.9 på högskoleprovet första gången han gjorde det, han har klarat tiotusenkronorsfrågan i "Kvitt eller dubbelt" på ämnet ädelstenar och han sökte läkarlinjen som sjundeval nu till hösten; inte för att han på något sätt vill bli läkare, utan endast för att han skulle kunna bli det.

Ahlen:
Ja, Elias här är... onekligen duktig på att fixa in mig gratis på studentfester, dock inte särskilt underhållande sådana. Men försöka duger, som det så fint heter. Sen ville han att jag skulle påtala att han minsann är ganska snygg också, så då gör jag helt enkelt det.

Elias:
Eh, tack så mycket Ahlen... tror jag. Som du sa är jag ju i alla fall ganska snygg, så jag får nog ligga mer än dig ändå, nu när taldebuten är avslutad. Jag känner redan att den kommer leda till något bättre än min alkoholdebut.

Tack så mycket för oss!


Epilog:

Nu är ni säkert nyfikna på hur kvällen fortlöpte för mig (och kanske även Elias, men det skriver han om själv). Med tanke på det kraftigt uppskattade talet, alla mina meriter som Elias tog upp, talets inte allt för subtila budskap samt att det långt ifrån bara var Elias som hade luktat en aning för mycket på glöggen, fick jag precis som publiken förutspådde ligga under kvällens gång? Det tämligen väntade och minst lika korta svaret är: Nej. Nu ska påståendet att svaret var väntat inte tolkas som att jag tvivlar på min förträfflighet, utan snarare att de flesta på festen var mer eller mindre bekanta, vilket nästan skulle göra det till något i stil med inavel. Sedan får jag väl kanske skylla en aning på min blyghet, den som får sitt utlopp genom att jag växlar säkert 90 procent av alla onyktra ord med andra killar. Inte så lätt att göra något av det vi själva förespråkade i talet då. Om inte annat får jag väl se talet som en inspirationskälla för framtida bruk, en liten guide när jag behöver göra en kraftansträngning. Vem vet vad det kan leda till i längden, trots att den kortsiktiga effekten knappast blev märkbar. Att det troligen mestadels kommer gå så långt som till halvtaskiga skämt i stil med "Jaså, du talar på minsann noterar jag" istället för att användas till något nyttigt är visserligen en annan femma. Men, den som lever får se, och nu ska jag nog runda av innan det här mer och mer övergår till en prolog.

Ridå.

This is your baptism

För en gångs skull har jag och en kompanjon faktiskt tagit tag i en idé till ett projekt, och satsat så helhjärtat på det att ett resultat nu kan urskiljas. Om det stannar av innan det knappt har börjat, eller om det tids nog leder till min gamla praktikplats Café Athen återstår att se, men nu är bollen i rullning! Håll er uppdaterade, om inte annat.

Ahlens ofullbordade: "En studie i dekadens" eller "Ahlen och Olof gästar Danmark"

Skriver inte här särskilt ofta längre. Anser att man inte ska skriva om man inte har något att skriva om, det blir sällan bra om man tvingar fram en text. Men, för att stilla mina få men trogna läsares hunger bjuder jag på en text jag aldrig blev klar med. Jag kom nog i själva verket inte ens halvvägs. Texten skrevs förra sommaren, och det är med lite vemod jag inser att jag nog har gått ner mig en smula i textkvalitet. Trots allt är det lite tråkigt att jag aldrig blev klar, för det jag har skrivit behandlar inte precis de mest intressanta delarna, även om texten är rätt hyfsad ändå. Hur som helst, är någon som inte hört den magnifika historien nyfiken på hur det fortgick sedan, är jag inte främmande att rekapitulera den verbalt.

-----

Torsdagen innan Arvikafestivalen var dagen D. D som i D. D som i Danmark. D som i Dekadens. D som i Davids (jo, det är jag) återgång till Patricks fornstora dar. Välj själva. Jag och Olof åkte hur som helst iväg på en mer eller mindre spontan resa till Danmark och dess eminenta huvudstad Köpenhamn. Spontaniteten är definitivt diskuterbar, men idén kläcktes bara en dryg vecka i förväg då förutsättningarna för resdagen definitivt var gynnsamma. Efter en högst trevlig minigolfsession under måndagen som även inkluderade Adam och Ebba inhandlades biljetter, och tre dagar senare bar det iväg, efter lite planering på onsdagen innehållandes studering av kartor och vägbeskrivningsskrivning till allehanda billighetsbutiker.

Eftersom vi minsann ville se så mycket som möjligt av vårt sydvästra grannlands största stad som råkar vara förärad med prefixet "huvud", blev vi allt tvungna att stiga upp på för sommaren omänskliga tider. Tåget mot Alvesta skulle avgå så tidigt som omkring 08.40 från Jönköpings tämligen centralt belägna centralstation, så det fanns inte utrymme för någon sovmorgon. Då ytterst lite av vikt hända under den av förväntan fyllda resan mot Malmö (mer än att automaterna på Öresundståget efter bytet i Alvesta skinnade mig på 20 SEK för en liten burk innehållandes Coca Cola), bestämmer jag härmed mig för att inte skriva något om den. Istället fortsätter jag med att berätta att vi 12.20, tio minuter efter den estimerade ankomsttiden, till vår stora glädje kunde känna Malmö centralstations asfalt under våra skosulor. Efter en kort måltid på något obskyrt snabbmatsställe och en minst lika kort besök inne på Forex satte vi oss på första bästa Öresundståg mot Danmark. Ingen av oss hade löst biljett vilket var ett väl medvetet val från vår sida. Då vi ansåg att priserna för att ta sig över till den västra sidan av Öresund var hutlöst höga bestämde vi oss helt sonika att inte köpa biljett. Ifall det skulle bli så snopet att en kontrollant kom, vilket inte hörde till vanligheterna enligt våra tidigare erfarenheter, så var det inte svårare än att snällt be om att få köpa biljett på tåget. Ett tillvägagångssätt som var fullt möjligt.

Frukostens alla kaffekoppar samt den ohälsosamma mängden i magen ihälld läskedryck under förmiddagen bidrog onekligen till vissa konsekvenser, så trots att bekvämlighetsinrättningen på Krösatåget till Alvesta förärades ett besök av Ahlen, fick även den på Öresundståget vara till tjänst. Säga vad man vill om landets tågtoaletter, men allt som ofta tillhandahålls det mängder med halv- och helautomatiska funktioner. Varför öppna dörren och sätta på vattnet i kranen manuellt när det räcker med att trycka på en knapp och hålla handen framför fotocellen? Till Ahlens stora glädje verkade klosetten på detta tåg inte vara sämre, utan en knapp omgiven av grönt lysande lampor på utsidan skvallrade både om dess höga standard samt dess ledighet. Med ett leende på läpparna tryckte han därför på knappen, och ser hur skjutdörren börjar glida upp. Då möts han av ett kvinnligt "ojdå", och ser därefter hur en arm febrilt fingrar efter stängningsknappen. Tydligen var hela dörren tvungen att vara öppen för att kunna stängas igen, och öppningshastigheten var då inte den högsta, vilket både Ahlen och kvinnan fick erfara på var sin sida om dörren. Då medelålders halvnakna damer som gör vad de nu gör inne på en toalett aldrig har fascinerat mig speciellt mycket, vände jag mig om ett halvt varv och började trumma hyperaktivt på fönsterrutan med mina fingrar i väntan på att dörren lika sakta skulle stängas igen. För att undvika en högst förlägen situation när kvinnan sedermera skulle vara klar stod jag kvar i samma position och studerade utsikten över Malmös södra delar, allt för att undvika en eventuell stundande ögonkontakt. Inte helt osannolikt undveks även en sådan, jag antar att inte heller hon var speciellt sugen på att möta den andres blick.

När även mitt besök var avklarat, i ungefär samma veva som tåget rullade ut från Malmö Syd/Svågertorp, stegade jag snabbt tillbaka till det då av Olof ockuperade dubbelsätet. Han påtalar att han har något viktigt att berätta för mig, vilket han utan tvekan får tillåtelse att göra. Det låg tydligen till så här att herr Olof hade fått ett besök av konduktören under tiden som jag besökte bekvämlighetsinrättningen. Konduktören hade ställt den öppna frågan "Är det någon som ska köpa biljett?" ut i tågvagnen. Olof började genast försöka fiska upp sin plånbok ur byxfickan, och när han möter konduktörens blick säger konduktören något i stil med: "Nej visst ja, du ska inte ha någon, dig känner jag ju igen sen innan, du har ju suttit här ett bra tag". Olof var då inte sen att tacka och ta emot, och var omåttligt nöjd när han förkunnade detta för mig. När konduktören ytterligare några minuter senare passerade oss tyckte jag bestämt att han leende gav oss en nickning innan han gick vidare till nästa vagn. I vår vagn stod för övrigt en lustig filur. Ända upp till i höjd med hans hals var han så proper och klanderfritt klädd man kan bli. Skjorta, kostym, blanka, nyputsade skor och så vidare. Lång och ståtlig var han dessutom, alldeles säkert närmade han sig den magiska tvåmetersgränsen. Hans ögon var dock rödsprängda, om det berodde på att han hela tiden gnuggade sig i dem eller om han gnuggade sig i ögonen för att de var rödsprängda kunde jag och Olof inte enas om. Vi kom dock överens om att en kombination av bakfylla och pollenallergi säkerligen var en bidragande faktor. Och som pricken över i:t, som grädde på moset, som löken på laxen: en bak- och framvänd mörkblå keps på huvudet. En keps som inte matchade kostymen ett dugg. Inte för att vara elak, men det såg onekligen skrattretande dråpligt ut.

Omkring 13.40 kunde vi gå av på Københavns Hovedbanegård, och inandas den danska luften som säkerligen består av minst 80% tobaksrök. Planen var att först så raskt vi bara kunde ta oss till närmaste Lidl-butik som låg knappt 5 kilometer bort. Där skulle obestämd mängd av den oerhört prisvärda ölen Grafen Walder inhandlas, då jag tack vare diverse internskämt har en liten förkärlek för denna öl. Att vi skulle hitta denna ölsort där var det inga som helst tvivel om, då Grafen Walder är för Lidl ungefär vad cheeseburgare är för McDonalds när fredagen lämnar över stafettpinnen till lördagen. Vi räknade dock inte med att prisklassen skulle vara densamma som i Spanien, där man kunde inhandla 33 cl för smått otroliga 0.17 €. På väg till Lidl skulle vi även kolla utbudet i butiker vi passerade, för att göra inköpen där något senare då de andra butikerna var mer frekventa än Lidl. Vi räknade med att återvända till Hovedbanegården omkring 16.00, och därefter skulle vi traska iväg mot Christiania. Efter besöket där skulle vi komplettera ölinhandlingen på Lidl med lite finare saker från de andra butikerna, att vänta med det till sist var enligt oss ett smart drag då vi inte skulle behöva bära det så länge. Därefter skulle vi än en gång återvända till Hovedbanegården för att ta tåget till Ørestad, en förort till Köpenhamn belägen mellan huvudstaden och Kastrup. Där skulle vi besöka Nordens näst största köpcentrum, Field's, med tillhörande stormarknad, Bilka, som enligt ryktet skulle hysa en alkoholavdelning utan dess like. En sista komplettering skulle göras där, och sedan skulle vi åka tillbaka Malmö för att ta bussen hem. Tidsbrist var det inget tal om, vi skulle kunna vara långsammare än planerat utan att ha allt för bråttom.

Så började vi vandra längs med den berömda Istedgade, där missbrukarna och porrklubbarna avlöste varandra på löpande band. Över mängden höjde sig Madame Pim's, där det enligt de målade rutorna bjöds på både topløs och go-go girls. Detta var dock inte vårat mål, utan vi gick vidare mot Nettobutiken på en av tvärgatorna. Anledningen var att samma butik hade besökts under Köpenhamnsvisiten föregående år när jag, Olof och den ärade Ebba förärade Malmöfestivalen med vår närvaro. Jag och Olof var helt enkelt sugna på att se ifall den mörkhårige, glasögonprydde försynte killen som satt i kassan då även kunde beskådas denna dag. Så var olyckligtvis inte fallet, men vi studerade sortimentet ett bra tag, och hittade bland annat fem liter rödvin på box för omkring 90 danska kronor vilket motsvarar ungefär 135 svenska. Då vi som sagt ville vänta med inköpen för att bära minimalt så länge som möjligt gick vi tomhänta vidare på vår vandring västerut mot Lidl. På vägen dit fanns det många butiker. Alldeles för många. Det tog dyrbar tid att gå in och kolla sortimentet i varenda butik vi passerade, när vi ändå skulle besöka butiker från samma kedjor senare. Den enda värt att nämnas var att vi hittade Rebenschoppen på Aldi för 18 DKK/27 SEK. Inte långt innan Lidl, i en butik ej tillhörande de tre butikskedjorna vi var väl insatta i (Netto, Aldi samt Fakta), började vi hitta rejäla fynd. Efter att ha studerat vinavdelningen ett bra tag hittade vi till vår stora glädje högst billigt körsbärsvin för 19 DKK/flaskan. Vi beslutade oss helt enkelt för att återvända till denna affär på tillbakavägen. Till slut, efter många om och men samt en ohygglig massa gnäll från Olofs sida om hur långt och jobbigt det var att gå, speciellt med tanke på den tryckande värmen som rådde denna dag, kunde vi se den välkända Lidlskylten uppenbara sig.

Vi klev in i affären, och slogs båda av hur skrämmande lik inredningen var jämfört med i Sverige. Efter en snabb studie av affärens uppbyggnad ställde vi in siktet på den inte allt för stora alkoholavdelningen, Olof tog täten och jag var hack i häl. Direkt kunde man höra Olof lojt utbrista "Ahlen, dom har det du är ute efter", med ett tonläge som indikerade att det inte precis var en högoddsare att det skulle finnas ett ansenligt lager med guldfärgade burkar Grafen Walder där. Jag såg att det lite överraskande erbjöds burkar rymmandes 50 cl, och att styrkan var det hyfsade 4.9 volymprocent. Priset var absolut överkomligt, 5 DKK/7.50 SEK per burk vilket är en bra bit under priserna på systemet. Sedan placerade jag blicken något till vänster, och ser några spännande svarta burkar torna upp sig. Förutom den svarta färgen såg de väldigt bekanta ut, och när jag studerade etiketten närmare insåg jag att även det här var Grafen Walder. Och inte vilka Grafen Walder som helst, utan Grafen Walder Strong. Innehållandes 7.9 volymprocent alkohol blev priset 7.50 DKK/11.25 SEK för en sådan burk makalöst billigt för att vara Danmark. Jag var redan i extas, när Olof lite mer engagerat än innan kommer med påståendet "Ahlen, dom har körsbärsvin här med!". Jag förflyttar mig raskt dit, och börjar snarast möjligt studera etiketten på flaskorna. Samma mängd vin, samma alkoholstyrka, men med ett pris på 17 DKK. Det här var nästan för bra för att vara sant tänkte jag, medans jag kommenderade ut Olof för att hämta en kundvagn. Här skulle det shoppas loss! Olyckligtvis hade Olof inte några passande mynt till kundvagnarna, så vi fick hålla oss till de betydligt mindre rymmande hjulförsedda korgarna.

-----

Och ja, sedan fortsatte dagen med allt vad den kunde bjuda på. Det blev om inte annat en hemsk trevlig sommar efteråt.

Je veux être seul

Helgen blandade och gav. Med vetskapen om att så gott som varenda krogbesök numera skulle bli lite av en besvikelse förberedde jag mig för två blöta helgkvällar. Den föregående fredagens besök på Bongo blev ju lite av en jackpot. När allt såg som mörkast ut lyckades jag på något vänster komma in trots att de hade stängt ohemult tidigt, och sedan sköt kvällen bokstavligt talat i höjden. Jag gick med 100 % i vinst på Blackjack och tjänade så när som på en krona ihop till en Åbro på Happy Hour för framtida bruk, jag spred tämligen indiskret smeknamnet "Cigge" vidare till allmänhetens förtjusning, jag fick min favoritplats på bussen hem samt lite annat smått och gott. Svårslagen kväll med andra ord.

Därav min förvåning när lördagens besök på debuterande Idiotklubb så när nådde upp till samma nivåer. Fiaskot på vedervärdiga Centrum kvällen innan - hemgång innan tolv på grund av (tack vare?) dess uselhet - satte sina spår och det var inte en alltför entusiastisk Ahlen som fruktade att drabbas av Weekday-pung när han klädde upp sig inför den andra utgången på två dagar. Men ack så fel jag hade. Först och främst var musiken tämligen svårslagen. Här var det minsann inga fjortishits som bara hade fått en brutal hög och minst lika totalt fantasilös symmetrisk bas adderat till sig, som jag bittert fick erfara kvällen innan på Centrum (efter elva ska tilläggas). Nej, vi snackar riktig elektronisk musik. Musik som kan fylla ett dansgolv med anständigt folk. Musik som misshandlar fyrtaktssystemet fatalt (tveksam om fyrtaktsystem är ordet jag söker, men skriver det ändå i brist på bättre vetande). Musik som man känner igen för att man faktiskt har gjort ett aktivt val att lyssna på det, inte för att man blir överröst med den när man lyssnar på radio, besöker någon själlös affär eller i de hemska reklamavbrotten på Spotify. Det som möjligen skulle kunna toppa musikaliskt skulle väl vara en maratonspellista med Sounds, Shiny Toy Guns, Alice in Videoland samt lite annat smått och gott, men jag är ändå tveksam. Risken hade varit stor att jag och Thorsten skulle få väldigt mycket yta på dansgolvet om man säger så, även om jag kanske underskattar gemene mans musiksmak en smula.

Dansen tog hårt på mig. Stundtals dominerade jag trots allt dansgolvet med min patenterade pekfinger-move. Min framfart höll på att spolieras av att skosnöret mitt hade gått upp, men se, det var bara ett svart sugrör som jag stod på. Jag var helt enkelt i toppform, vilket min nacke fick lida av i efterhand. Vaknade upp på söndagen och kunde knappt röra mig en millimeter utan att nacken skrek ett rungande "NEJ!", uttryckt i hemsk träningsvärk och stelhet. I nuläget, måndag kväll, har jag fått upp rörligheten en smula men fortfarande är värken nära på tortyrmässig. Det är väl dock smällar man får ta, och jag tänker inte beskylla de stundtals fantastiska DJ:sen. Jag menar, när jag kanske var som mest utmattad och odanssugen under kvällen gör någon av dem genidraget att spela en låt med min favoritfransyska. Man kan inte göra annat än att älska det, no homo!

Allt bra tar dock någon gång slut, så även den kvällen. Men lite sorg inombords vandrade jag sakta men säkert bort mot garderoben för att begära ut min väderbitna rock. Garderobsbrickan fyllde sin funktion, och jag förflyttade mig så smidigt jag kunde åt sidan för att bereda plats åt resten av mitt sällskap som jag snällt nog tänkte vänta in. Lät blicken falla med på golvet en smula, då jag får syn på något skinande liggandes vid mina fötter. En krona var det minsann, och den förärades en plats i mitt myntfack. Om kvällen inte var bra nog redan, så var den det vid det laget kunde jag leendes konstatera på väg till bussen. Nu hade jag allt min Åbro!

Everybody hates me, 'cause I'm rock 'n' roll

Först och främst borde jag kanske be om ursäkt för att jag inte har skrivit något på drygt en månad. Vi skulle väl kunna säga att jag har vilat upp mig och försökt samla inspiration.

Språk är, och har länge varit, ett relativt stort intresse för mig. Framför allt är det läran om språk som tilltalar mig, det vill säga släktskap mellan språk, utveckling utav språk, att känna till utdöda språk och så vidare. Under mina beryktade maratonsessioner på Wikipedia brukar allt som oftast större delen av tiden spenderas med språkanknuten läsning. Senast minns jag bestämt att jag minsann samlade kunskap om bland annat ligaturer, med nederländskans IJ i spetsen. När det gäller att lära sig språk är min intresse tyvärr inte lika högt. Jag skriver tyvärr, för det finns mängder av språk jag egentligen skulle vilja lära mig, så som danska, isländska eller varför inte ryska. Själva inlärningen finner jag dock vara högst tråkig, och jag minns hur jag led under exempelvis franska steg 4 (att läraren var fasan själv kan visserligen ha inverkat en smula). Jag är dock av åsikten att kunskaper i språk är ett nödvändigt ont, och jag är mer än nöjd med min så gott som klanderfria svenska, min mer än funktionella engelska och min franska som skulle fungera alldeles utmärkt kombinerat med en arsenal av sökningar på Google Translate. Ett säkert sätt att imponera på mig är att vara duktig på språk, och om vi har att göra med språk jag själv inte kan är det snarare kvantitet före kvalitet som gäller, åtminstone om eventuella brister kan maskeras inför en lekman som jag.

Tyvärr går vi mot en tid när engelskan, utan tvivel vår tids främsta lingua franca, får en allt mer dominerande ställning. Även om jag till viss del kan förstå förändringar av typen att fler och fler svenska flygplatser börjar benämnas "airport", motsätter jag mig dem kraftigt. Istället bör man behålla fungerande inhemska ord i största möjliga mån. Att åka på semester till ett ställe där i princip allt är översatt till engelska för att försöka blidka alla turister är bara sorgligt, den genuina känslan försvinner i ett nafs. Den genuina känslan som jag gärna vill åt, i vår överexploaterade värld. I dag möttes jag dock av kanske det kraftigaste bottennappet av de jag hittills har stött på. Jag vaknade tidigt, och noterade att min syster såg på Barnkanalen på behörigt avstånd från skärmen. Jag vandrade iväg till henne, för att lite kvickt ta reda på vad hon tittade på. Det visade sig vara Disneydags, som för tillfället bjöd på ett klockrent plagiat av Byggare Bob – Händige Manny. Bara titeln avslöjar en hel del om likheterna, och när man har tittat i några sekunder inser man att Manny bara av en händelse har massa talande verktyg. Hur som helst, Manny hade en kvinnlig hjälpreda (va, är det sant?) som jobbade i en järnhandel. Manny och hans talande verktyg var på jakt efter vad jag vill minnas var gångjärn, varpå det inte allt för ologiskt besökte den kvinnliga hjälpredan. Men, ve och fasa, gångjärnen var slut. Följande meningsutbyten är återgivna så som jag minns dem, men troligen inte fullt korrekta.

Manny: Det har aldrig hänt förut att Kelly inte har haft det vi behöver.
Ett av verktygen, kanske en hammare: Dis is impossible!

Här hajade jag till ganska rejält, hade jag verkligen hört rätt? Inte nog med att de verkade tala engelska i ett barnprogram riktat till svenska barn i åldersgruppen 3-6 år, engelskan kom knappt ens upp till en medioker nivå uttalsmässigt. Jag, som allt som oftast vill tro det bästa om saker, valde dock att hoppas på att det hade blivit ett oerhört genant fel när de svenska rösterna skulle spelas in. Nu var det som sagt ett barnprogram jag tittade på, det bör alltså sluta lyckligt. Så även detta, för Kelly hade minsann kvar ett gäng gångjärn som hon hade sparat. Manny tog emot gångjärnen med glädje.

Manny: Thank you!
Kelly: You're welcome!

I samma veva kände jag en djup avsmak, och vandrade lätt ilsken ut från vardagsrummet. Vad i, ursäkta ordvalet, helvete var det egentligen för hycklare som kom på idén att slänga in engelska fraser i svenska barnprogram. Några efterforskningar senare insåg jag att det var meningen att lära barn enkla fraser på ett annat språk, i Disneys original är Manny både engelsk- och spansktalande. Jag kan definitivt förstå det i det fallet, då det i USA trots allt finns bra många spansktalande. Men att blanda in engelska i den svenska versionen? Skulle inte tro det va. Ändamålet vore gott om målgruppen var några år äldre, säg tredjeklassare som precis har tagit sina första stapplande steg mot nedladdade filmer utan svensk undertext. Men barn som inte ens har börjat skolan bör inte heller lära sig ett andra språk innan de behärskar sitt modersmål bra (självklart med undantag för tvåspråkiga familjer). Istället bör vi i största möjliga mån stå emot den totala anglofieringen i jordens alla hörn och kanter. Jag drar mitt strå till stacken, genom att försöka slå ett slag för bland annat "innehållare" (container), "fjärrsyn" (TV – kan de obotliga anglofilerna i Danmark och Tyskland så kan vi) och "motregn" (paraply, visserligen en gammal gallicism, men även de bör innefattas). Nä, istället för låneord anser jag att vi i högsta möjliga grad bör använda redan befintliga och lämpade ord, alternativt uppfinna nya.

Vi svenskar är dock relativt lyckligt lottade. Som tidigare nämnt är danskar och tyskar rejäla anglofiler, med ord som "computer" (båda språken), "countdown" (tyska), "teenager" (danska) och "score" (danska, både i betydelsen att göra mål samt få till det med någon). Aldrig att jag skulle finna mig i en sådan situation, även om jag som utomstående har hemskt roligt åt tyskans och danskans karaktäristiska brist på fantasi. Fransmännen är bra på den punkten, de kan konsten att kämpa för sitt språk. Att de kanske anses vara lite väl obstinata av gemene man får det vara värt, ändamålet är sannerligen gott. Sedan tycker jag att svenskan, trots att den har stått emot engelskan hyfsat bra, har blivit tämligen fattig. Jag hyser en varm förkärlek för svenskan så som den skrev under andra halvan av 1800-talet. Skillnaden är inte överdrifvet stor jämfört med idag, men vissa gamla stavningar, verbformer och uttryck finns fortfarande kvar. Ett kort exempel på vad jag menar är utdragen från Nordisk Familjebok till höger här i bloggen. Ett lite längre är detta utdrag från Stockholm i fågelperspektiv, från Röda rummet av allas vår August Strindberg.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Verbformerna är det som tilltalar mig mest i denna text, Strindberg verkar tyvärr ha gått ifrån stavningar som "af" och så vidare. Kanske inte särdeles märkligt, då boken av vissa anses vara i gränslandet mellan yngre nysvenska och nusvenska. Jag har en klasskamrat som till skillnad från mig anser att den äldre nysvenskan är den absolut härligaste formen av svenskan. När jag läser detta utdrag från Gustav Vasas bibel undrar jag om jag inte är benägen att hålla med.

Ur Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, På Swensko:

Tå ropadhe hele hopen och sadhe, Tagh thenna aff wäghen, och giff oss Barrabam löös. Then ther lågh j fängelse för itt vplop skul, som j stadhen skeedt war, och för itt mandråp. Åter taladhe Pilatus til them, och wille giffua Jesum löös. Tå ropadhe the, och sadhe, Korszfest, korszfest honom. Tå sadhe han tridie resona til them, Hwadh haffuer han tå illa giordt? Jagh finner ingen dödzsaak medh honom, Therföre wil iagh nepsan och giffuan löös. Men the ladhe åt med stoort roop, och begäradhe, at han skulle korszfestas. Och theras, och the öffuersta Presternars roop, wardt jw meer och meer.

Så gott som allt går att förstå med lite ansträngning. Så gott som allt har en väldigt annorlunda stavning. Nostalgi-Ahlen gillar även detta oerhört mycket. Att se hur väl de integrerar bokstaven Z i det svenska språket, det är en sann fröjd för ögat. Det trodde ni väl förresten aldrig, att jag, den extrema och trångsynta ateisten, skulle citera bibeln i min blogg, och dessutom i ett positivt sammanhang. Det trodde jag inte själv ens för ett dygn sedan.

När vi ändå är inne på språk, så hoppas jag att ni har noterat alla smålustiga danska tidningsrubriker jag har länkat till. Jag känner att de nog har spelat ut sin funktion, och jag tänker därför sluta med att länka till dem. Som en liten final ger jag er dock en länk till, troligen den absolut sista någonsin i detta sammanhang. Men, denna kan också vara den bästa någonsin. Bra på ett helt annat sätt oän de tidigare. Bort med all relativt intern humor om danskans alla anglicismer, om att bok heter bøg och så vidare. Nu är det helt enkelt en bra rubrik, och jag kommer nog aldrig mer hitta en i Ekstrabladet som passar mig så pass bra. Ni som har tröttnat för länge sedan, försök att ge den en chans. Jag hoppas att ni inte ångrar er.

Det kom ett SMS till Ahlen

Mångtalet SMS har trillat in i min inkorg genom åren. En lagom stor minoritet har varit av underhållande karaktär, och några få har varit så roande att de har sparats. Allt för att de ska kunnas tas fram, och amusera mig när jag någon gång har mer tråkigt än normalt. Av alla dessa SMS, är det nog få som slår det som anlände i natt, det vill säga natten innan skolan börjar efter jullovet.

X (anonymiserar avsändaren av hänsyn till denne)
08-jan-2010 02.45

Ahledeeeedn, kom nyss hem o ärf packaaad?hurf fräscyh kommer jag vara imorgon du som vet allt???! =D

SMS:et i sig är väl inte något uteöver det vanliga, ett vanligt klassiskt fylle-SMS. Men. Vi snackar några timmar innan skolan börjar efter lovet, mitt i natten och dessutom en natt som råkar vara den stora festarnatten mellan torsdag och fredag. Då tas detta SMS till helt nya dimensioner, och detta kan nog bli en modern klassiker inom min bekantskapskrets. Åtminstone fram till i vår, när den annalkande studenten lär göra dessa incidenter mer frekventa.

Gemytligheter och grubblerier

Läste igenom nattens inlägg, och då slog framför allt en sak mig. Varför har jag bara en bra framförhållning när det gäller mindre viktiga saker, som jag egentligen inte behöver göra? När jag har att göra med viktiga saker, så som skolarbeten framför allt, då suger min framförhållning hårt om jag ska vara lite vågad med språket. Men inte i det här exemplet med den nya, eventuella bloggen som jag egentligen inte behöver påbörja.

Varför läser jag inte alla böckerna jag har lånat till mitt historiaarbete, istället för att på fullaste allvar läsa orden på G i min ordbok? Framförhållning till viktiga saker var det.

Dagens danska kvällstidningsrubrik

Den här gillar jag skarpt. Förutom att den än en gång innehåller ett engelskt låneord - så typiskt danskt - så är den totalt vilseledande. Tonåringar på springtur? Okej, det har ju aldrig hänt förut, aldrig någonsin...

Sen kan jag även meddela att jag har allvarliga funderingar på att skaffa mig en ny blogg framåt vårkanten, en anonym sådan. Allt hänger på nästkommande årstids eventuella beslut, eller ja, det blir nog en blogg oavsett vilket, kanske dock inte precis så som jag har tänkt mig. Frågan är hur det blir med den här då, det är inte säkert att de kommer att täcka samma saker, så möjligen kommer jag att ha två parallella bloggar. Spännande värre! En liten dubbel sådär på kvällskvisten.

Rätt?

Idag är det nyårsafton,

en högtid som jag och många andra kommer att uppmärksamma på olika sätt. Om man på Wikipedia läser om hur en svensk nyårsafton ska firas kan man koka ner texten till ett antal olika punkter. Dessa är, med reservation för att jag har glömt någon, följande:

- Nyår ska firas natten mellan den 31 december och 1 januari
- Firandet ska ske genom festligheter med vänner snarare än familjen
- Maten ska vara exklusiv,i paritet med hummer ungefär
- Man ska vara parant klädd, gärna i frack eller balklänning
- Kring midnatt ska man fyra av en tårta fyrverkerier eller två
- I samband med tolvslaget ska det drickas lite (eller mycket) champagne
- Efter det att klockan slagit tolv ska det ropas "Gott nytt år!" till så många det bara går
- Löften om att på något sätt bli en bättre människa skall när det nya året infallit avges högt inför andra
- Om möjlighet finns bör nyårspussar både ges och tas emot.

Inte förrän år 2007 kunde jag egentligen hävda att jag under en nyårsafton hade genomfört något annat än listans översta punkt. Väl är väl i och för sig att det var just den punkten jag hade lyckats pricka in, hade jag och min familj firat på någon annan av årets andra dagar hade förmodligen våra grannar undrat. Men, om man ska se punkterna som kriterier kan man med goda belägg påstå att jag innan nyårsaftonen 06-07 inte hade firat nyår på riktigt. Jag hade aldrig varit med om en traditionsenlig svensk nyårsafton.

När det nya milleniet för tio år sedan skulle firas var jag åtta år. Jag gick i grundskolans andra årskurs och var nog något av välartad dröm för mina föräldrar. Jag ställde aldrig till med problem och bland det roligaste jag visste var att få följa med pappa till a6 för att storhandla. Jag gillade att välja och vraka bland smörgåspålägg till kylen och läskedrycker till backen, för att inte tala om hur spännande jag tyckte det var att stå vid tidningshyllan och tjuvläsa lite, bara för att då och då slänga ett öga mot tidningarna av mer erotisk karaktär innan jag snabbt vände bort blicken och hoppades på att ingen hade sett vartåt jag under en kort stund hade vänt den. Naturligtvis berättade jag aldrig för mor och far något om mina oanständiga blickar, men i tysthet avgav jag ändå som åttaåring (kanske något år senare) ett nyårslöfte i stil med "jag måste hålla mina blickar i styr när jag står vid tidningshyllan!".

Utöver tysta nyårslöften av varierande karaktär var min barndoms nyårsaftnar väldigt mycket likadana varandra. Så länge jag kan minnas har de efter en god natts sömn alltid börjat med ett besök på Rosenlundsbadet. I tidig ålder var det förmodligen bland det bästa jag visste. Det enda jag saknade under nyårsaftnarnas badhusbesök var i regel mina äldre kusiners närvaro. När de var med brukade vi alltid ha fruktansvärt roligt och hoppa i vågorna tillsammans, reta den orangea räddningsdockan Klimaks genom att tala elakt om honom i tredje person samt brottas på den fyrkantiga leksaken ute i den stora bassängen. Men, på nyårsaftnarna var de som sagt inte med och jag fick därför hålla till godo med mina måttligt roliga bröder. Det gjorde emellertid inte så mycket då badhuset i sig räckte gott som underhållning. Tjugohundraett fick jag dessutom en syster som snart blev tillräckligt stor för att kunna bräcka mina bröders sällskap. Utöver vatten och lek innebar badhuset också goda mackor med pålägg jag själv hade valt och dyra glassar, så jag ska verkligen inte klaga på vår tradition att besöka badhuset under nyårsaftonens tidigare del.

På väg hem från Rosenlundsbadet brukade vi allt som oftast svänga förbi a6 för att köpa något pappa hade glömt köpa till kvällen. Det kunde vara allt från Pommac till festliga servetter, någonting hade pappa alltid missat på listan till det stundande firandet. Mycket möjligt är att det var under en sådan här nyårssession, ståendes vid tidningarna, som mitt tidigare nämnda nyårslöfte tog form. Lyckligtvis innebar sessionerna inte bara fula tankar och skuldkänslor; de innebar också mycket godis. Då det var nyår kände sig alltid mor och far lite extra generösa, så det var en barnlek att genom lite tjat få ihop kopiösa mängder snask.

När familjen slutligen kom hem från badhus och köpcenter påbörjades den långa väntan på tolvslaget och det egentliga nyårsfirandet. Den observante läsaren vet vid det här laget inte hur vårt firande såg ut, men väl hur vårt firande inte såg ut. Mina ansenligt associala föräldrar föredrog att inte fira med vänner, utan valde familjen. Mina oerhört okulinariska vårdnadshavare kokade inte ihop någon vidare festmåltid utan lagade istället något ganska vardagligt. Mina synnerligen slafsiga sädesfäder såg inte till att klä upp varken sig själva eller sina barn. Mina plogbilskramande proggpäron förbjöd å det strängaste sina barn att smälla smällare. Mina tämligen torra föräldrar tillät inte mig, deras alldagligt allitererande son, att efter tolvslaget smutta på lite champagne. Så var det år efter år, nyår efter nyår. Trots det brukade vi ha det ganska trevligt. Nyår var lite som en extraordinär kväll framför teven. Vi hade mer sötsaker än vanligt, vi fick vara uppe längre än vanligt och det fanns inte sällan mycket bra att välja bland i TV-tablån. Utöver det var det som om det låg någonting alldeles särskilt i luften, något som ingav förhoppningar inför det kommande året. Pricken över i:et var sedan att vid tolvslaget gå ut på balkongen för att se hur den mörka januarihimlen kunde lysas upp av förväntansfulla människor och deras fyrverkerier. Att börja året med känslan av att vi går mot ljusare tider, det är ingen dålig början det heller.

Ungefär så såg varje nyårsafton ut fram till det att jag gick i nian. Jag hade då endast fått ta del av den mest grundläggande av de punkter jag började inlägget med. Jag hade förvisso inte lidit på grund av det, men jag kände att jag verkligen inte kunde fira nyår hemma med familjen längre. Nu jävlar i min lilla låda tänkte jag och flera kompisar med mig och kastade därför Grevinnan och betjänten i backen och krävde förändring. Det här nya året skulle invigas med champagne, nyårspussar och cigarr, inte nån jäkla hemmakväll!

Dessvärre hade vi två problem som var tvungna att lösas för att våra önskningar skulle kunna gå i uppfyllelse. Dessa problem var alkohol och fest, två ganska fundementala beståndsdelar för ett lyckat nyårsfirande alltså. Liksom i år började vi planerandet alldeles för sent, vilket innebar att problemen inte precis blev lättare att lösa. Dagen innan nyårsafton samlades vi i alla fall några stycken hemma hos mig för att försöka komma på hur vi skulle gå till väga med alltihop. Då vi satte ribban på tok för högt kom vi emellertid inte fram till så mycket matnyttigt mina vänner och jag. Vi pratade mest om champagne och brakfester, något som med tanke på den korta varseln var synnerligen orealistiskt, och flera nämnde även att de minsann skulle fixa fitta nyårsaftonen till ära, något som inte heller det var särskilt realistiskt för de fjuniga gossepojkarna, inte så länge de inte hade stora mängder alkohol att supa ner flickorna med i alla fall. Efter flera misslyckade försök att hitta fest och kirra alkohol gav vi dock upp och somnade därför med ovissa sinnen. Hur skulle det egentligen gå med vårt nyår?!

Framåt sextiden på nyårsafton började det lilla sällskapet som hade varit hos mig kvällen innan plus en del andra partysugna individer att röra sig ut från sina respektive hem för att påbörja det så kallade firandet. Fortfarande saknades fest och alkohol. Då jag bodde närmast Eurostop beordrades jag att knalla iväg dit för att se vad lastbilschaufförerna hade till salu, men med en dålig erfarenhet från köp av deras smuggelsprit några månader tidigare klarade jag inte riktigt av att försöka ens en gång. Det var kanske inte så sannolikt att det skulle ha gett någon utdelning ändå, men min rädsla för själva inköpsproceduren betydde i vilket fall som helst att våra förhoppningar om etanolförtärande grusades en gång för alla. Därmed återstod bara problemet med att hitta fest. Det problemet var egentligen också väldigt dömt att förbli olöst, så vi fick ta våra förnuft till fånga och ta till vår reservplan: fira nyår i den mytomspunna cykellokalen, till vilken en i sammanslutningen hade nyckel. Hade det blivit mer folk och alkohol i lokalen hade det förmodligen gått till historien som en riktig höjdarkväll, men nu fanns det bara en handfull pojkar och två flickor, varav den ena var tvillingsyster till en av pojkarna, samt en liten skvätt vodka de två tjejerna hade med sig. Det var inte så mycket partymode on, om man säger så. Utöver oss ungdomar fanns också en näpen liten skivspelare. Till den hade en kompis tagit med en partyskiva och jag minns så väl när den spelade låten som var tänkt att bli kvällens fyllesång nummer ett: Take me home, Country Roads. Lite tragikomiskt är att det antagligen var just det vi kände när sången, med utebliven allsång, ekade i lokalen. Take me home, Country Roads.

Ganska tidigt på kvällen, kanske runt tio, lämnade vi cykellokalen och begav oss mot en av tjejernas hus, vilket var beläget ungefär vid Ljungarumsskolan. Där kollade vi på en i mitt tycke urusel high school-film innan vi satte kurs mot skolan för att med några tafatta försök att värdigt välkomna det nya året med smällare konstatera att nyårsfirandet inte riktigt blev som vi hade hoppats. Inga nyårspussar, inga cigarrer och ingen champagne. Minst av allt hade någon av de gossar som kvällen innan så innerligt hade hoppats få smaka fitta fått någon fitta.

Ett år senare var det så dags för ett nytt år igen. Den här gången hade planerandet börjat redan en månad innan och oddsen för nyårspussar var lägre än någonsin. Alkohol hade en kompis äldre bror köpt ut och jag tillsammans med två andra kamrater delade på ett synnerligen digert utbud alkohol: ett flak 50 cl Bjørnebryg extra starka dansköl, tolv cider i olika smaker, en liten flaska Jägermeister, åttioprocentig vodka från Estland samt en flaska skumpa (bild på en del av alkoholen + jag själv drickandes en cider). Givetvis visste vi att det var mycket alkohol för tre unga grabbar, men vi öppnade första ölen vid tre på eftermiddagen och tänkte hålla på i åtminstone tolv timmar till så det skulle nog gå att få ner allting tänkte vi. Och ner fick vi faktiskt förvånansvärt mycket, men mycket av det vi fick ner kom föga oväntat också upp samma väg. För en av oss innebar det ett väldigt dråpligt slut på nyårsaftonen.

Om vi för en stund ska gå tillbaka till inläggets inledande punkter kan det vara värt att nämna att vi tre som delade på ovan uppräknade rusdrycker redan vid sjutiden hade mäktat med inte mindre än fyra av punkterna. Vi firade med vänner snarare än familjen, vi hade ätit festlig mat lagad av ingen mindre än förfestens värd, vi var förhållandevis stiligt klädda (jag hade piké vilket jag då tyckte var det stiligaste som fanns) och vi hade smällt av en nyårsbomb som hette duga. Utöver detta hade vi också suttit på det här ståtliga husets översta balkong och rökt pipa, ett rökdon som enligt mig med råge överträffar cigarren, som är bruklig vid nyår. Det var den perfekta starten på en nyårsafton, tänkte vi.

Strax efter det att maten hade ätits upp började det dock gå utför för en av förfestdeltagarna. När vi som bäst satt vid bordet och taggade för att snart dra vidare till nästa fest sprang han hastigt och lustigt in på toaletten. Inget konstigt med det, tänkte vi andra, då han inte hade visat några som helst symtom på illamående. Han behövde säkert bara slå en drill eller kolla sig lite i spegeln. När han inte kom ut på tjugo minuter började vi trots det känna lite oro. Mådde han kanske inte så bra ändå? Vi, det vill säga jag, värden och tre tjejer, började lite försiktigt med att stå utanför dörren och fråga om allt var bra. ”Jaaa, det är chill” var svaret vi fick men vi var inte precis övertygade. Efter ytterligare bankningar och frågor bestämde vi oss för att det bästa kanske vore att ta sig in på toaletten för att se hur det var fatt med vår vän. Sagt och gjort hämtade värden skruvmejsel för att få upp låset. Med flinka fingrar skruvade han lite och låset gick upp i ett nafs. Värden öppnade dörren, kikade in och stängde snabbt igen. Vi alla undrade vad han hade sett. ”Det är ingen fara, han vilar sig bara lite” fick vi till svar och vi förstod att vi nog inte skulle fråga mer om det.

Efter ett tag gav sig tjejerna iväg på en annan fest och värden tog då tag i mig och sa: ”Vi måste hjälpa *namn*, han mår verkligen inte bra där inne!”. Jag fick då bekräftat det jag hela tiden hade anat; med hänsyn till vår icke välmående vän kunde vi inte låta tjejerna få reda på vad som hade hänt inne på toan. Så vi fick återigen ta fram skruvmejseln för att öppna upp toan och den här gången ställde vi dörren på vid gavel. Hade vi fotograferat vad vi möttes av hade det förmodligen tagit plats på existenz direkt. Alkoholen vår vän hade förtärt hade helt enkelt blivit för mycket. Han hade av någon anledning dragit av sig byxorna så att de var halvvägs nere, han hade dregel i mungiporna och han låg på golvet i en ställning som lite smått förde tankarna till framstupa sidoläge, nerspydd i sina egna spyor. Klockan var halv åtta och vad vi än frågade var hans svar ”det är chill”. Stackars sate, tänkte vi, då vi visste att det inte alls var så chill som han sa. Värden fick genast börja tvätta bort alla spår av spya medan jag fick agera stöd åt vår vän. Vännen fick låna en vit JL-tröja av värden då hans egen tröja var på tok för nerspydd och när allt var färdigstädat och vår vän hade repat sig tillräckligt mycket för att kunna gå själv kunde vi äntligen, efter minst en timmes hårt jobb, bege oss iväg till nästa fest.

Nästa fest gick av stapeln inte långt ifrån mitt hus, vilket var bra med tanke på att jag när festligheterna var slut i likhet med min vän inte mådde särskilt bra. Min vän mådde dock så pass dåligt att han avbröt sina festligheter redan innan vi äntrade festen. Istället traskade han i sin lånade JL-tröja hemåt för att fira tolvslaget i stillhet. Vi andra hade det betydligt livligare när klockan slog tolv: champagnen var med oss (bild) och det ropades gott nytt år hejvilt. Jag fick till och med en hastig nyårspuss på kinden, och även om det inte precis var från någon jag önskade så kändes det bra att kunna bocka av även den punkten på nyårslistan. För första gången någonsin kände jag att jag firade nyår som man ska och det gjorde inte så mycket att jag spydde i en buske på vägen hem.

Nyåret efter det jag nyss redogjort för är det just nu senaste och om det har jag egentligen inte så mycket annat att säga än att det var lyckat. Det involverade inte lika mycket alkohol som året innan, vilket bör ses som något positivt snarare än något negativt. Jag fick emellertid vad jag kan erinra mig inga nyårspussar, men flera av mina kompisar fick så att det räckte och blev över, skulle man kunna säga utan att överdriva (bild).

Idag är det alltså nyårsafton igen. Jag har nog första gången sedan 2005 inte några orealistiska förväntningar. Firandet kommer att ske med mycket goda vänner och med dem vet jag att jag aldrig blir besviken. Visst hade det varit trevligt att besöka någon fest där inte bara de man känner bäst är närvarande, för att kanske hitta någon flicka att nyårspussa lite på, men som väldigt många i min närhet har sagt så är det kanske inte det nyår är till för. Om vi för sista gången ska återvända till punktlistan i inläggets linda så kan man konstatera att de aktiviteter som där föreskrivs lämpar sig bäst i goda vänners lag. Om jag ska avge nyårslöften, då vill jag ju givetvis göra det inför någon som kan följa upp huruvida jag följer mitt löfte eller ej (eller?). Om jag ska önska någon ett gott nytt år, då vill jag ju göra det till någon jag verkligen önskar ska få ett bra år, inte någon random snubbe på en fest. Och om jag nu väldigt gärna vill nyårspussa någon när klockan har slagit tolv, då vet jag att jag alltid kan pussa lite på Spiken, vare sig han vill eller inte.

Jag som har skrivit det här är Elias den riktige och jag gästbloggar denna nyårsafton på Ahlen den riktiges blogg. I vanliga fall bloggar jag här och även om ni tycker att ovanstående text har varit ren rappakalja så tycker jag att ni borde göra ett besök där, ty vem om inte den storartade Ahlen har varit där och gästbloggat lagom till nyår. Tack för mig.

The bears are coming

Ett litet utdrag från Dagens Nyheters lilla frågetävling om pop och bio från 2009:

27 På försommaren kom The Sounds tredje album, "Crossing the Rubicon". Titeln är ända sedan Caesar och hans trupper tog sig över floden Rubicon år 49 f Kr ett talesätt ungefär för "ingen återvändo". Vad föreställer skivomslaget?

A. En björn
B. Ett lejon
C. En häst
D. En fisk

Om ändå...